Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » Bok: Från min ungdomstid av Viktor Emanuel Öman

Bok: Från min ungdomstid av Viktor Emanuel Öman

Från min ungdomstid: Minnesbilder från Nora och Linde bergslag samt Örebro

Viktor Emanuel Öman

Thor Media. 280 sidor. Har utkommit.

 

Bokomslaget visar bröllopsfotografiet av V. E. Öman och Johanna Bergstrand från den 22 augusti 1862. Hon dog bara tre år senare.

Viktor Emanuel Ömans gärning sammanfattar Hjalmar Bergman som ”skald, översättare och Nerikes Allehandas redaktör, det sista kanske minst”. Han beskriver honom som en ”egendomlig man, ett stycke mänsklig bergslagsnatur, dyster och glad, godmodig och etterbefängt argsint. Tröttnade till sist på detta livet, som kommit honom att svära så ofta och så kraftigt.” Efter att ha förlorat såväl sina tre bröder som hustru och son fann han inte livet värt att leva och satte 1904 en kula i kroppen.

I sina minnen beklagade Öman sitt idoga bruk av kraftuttryck. Det var en ovana han tillägnat sig redan som barn och aldrig lyckades bemästra. Man kan tänka sig att svärjandet måste ha framstått som än mer udda då han med tiden blev en bildad karl som till och med kan ha varit påtänkt för Svenska Akademien. Å andra sidan osade det nog lite här och där på den tiden. Dåvarande ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg var inte känd för att vara len i munnen – och till skillnad från Öman spottade han inte heller i glaset.

Öman ingick i familjen Bergmans umgängeskrets och spelade gärna priffe med Hjalmars farmor och paret Söderlindh. Hur ett sådant parti kunde te sig har Bergman berättat: ”Min bästa fru Bergman borde spotta under stolen, sa Viktor Emanuel. Det bryter oturen. – Kan aldrig hända mig, svarade farmor, som höll på det passande. Ny otur. Spotta under stolen, fru Bergman! – Aldrig! – Pyramidal otur och explosion! Det var mig en d-a käring, som inte spottar under stolen! Fasansfull händelse, stor skandal!”

Öman var en flitig översättare av såväl skön- som facklitteratur från flera språk – allt från klassisk grekiska, engelska, tyska, franska, danska och norska till ryska och ungerska: skådespel av Euripides och Gogol, dikter av Milton, Pusjkin och Petőfi, prosa av Turgenjev och en rad andra.  Här hans översättning av ”Baron Münchhausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten” (1875).

Bergman nämner också att Öman i sina minnen ”givit en alldeles förträfflig skildring av sin barndom i Bergslagen och Örebro”. Det är bara att instämma. Och nu har det blivit lätt för var och en att förvissa sig om den saken. Från min ungdomstid utkom 1889 när Öman var 55 år gammal. Det är Clas Thor och Astrid Lindén som sett till att boken åter finns tillgänglig, och det i en utmärkt utgåva.. Man har tack och lov inte fått för sig att modernisera Ömans text utan i stället försett en del ålderdomliga ord och uttryck med förklaringar. Till saken hör att Öman skriver medryckande och med viss underskruv. Språket framstår inte alls som föråldrat, och vad en del av de äldre formuleringarna och ordvalen beträffar bidrar de till att göra framställningen livfull och språkligt spännande. Volymen är dessutom väl illustrerad med gamla foton och avslutas med en längre presentation av Ömans liv och gärning, signerad Lindén.

Boken heter alltså Från min ungdomstid, men det är snarare sin barndom som Öman skildrar. Han växte upp vid Fåsjöns strand och är djupt präglad av sitt barndomshem och Bergslagens natur. Det är inte utan att förlusten av barndomshemmet framstår som utdrivandet ur Edens lustgård, en sorg och bedrövelse han aldrig kom över. En försmak av denna kommande förlust fick han tidigt när det var dags för skolgång på Karro i Örebro. Lika betagande och inbjudande som Bergslagsnaturen beskrivs lika motbjudande skildras Örebro och dess sunkiga kvarter.

Åttaåringen inkvarterades hos gumman Fryberg och hennes på snus och brännvin begivne man. De levde på att tillverka vadd, och hela hemmet stank av eländet som hängde på tork i taket. Skolgången är mest en plåga med mer eller mindre ilsksinta lärare som möjligen kan ett och annat men helt saknar förmåga att lära ut det. Pedagogiken är katastrofal, och eleverna beter sig därefter. Vid ett tillfälle fick Öman uppsatsämnet ”Vore det bättre om människan förutsåge sitt öde?” Eftersom han visste att läraren Callmander var bekväm av sig och inte ville ha så mycket att rätta lämnade Öman in en uppsats som kort och kärnfullt besvarade uppsatsfrågan med ett enda ord: ”Nej.” Av någon anledning blev inte Callmander nöjd …

”Kägelklubben” (1886) av Axel Borg (foto: Per Torgén, Örebro Läns Museum). Öman i mitten på bakvänd stol.

Öman diskuterar inte politik men framstår som en typisk socialliberal av 1800-talssnitt. Han förenar en stark och personlig kristen tro med övertygelsen om ett grundläggande människovärde som inte gör skillnad på fattig och rik. Vid ett tillfälle bevittnade han det offentliga spöstraff som brottslingar underkastades vid Tingstugubacken i Örebro: ”Jag skall aldrig glömma denna akt af s.k. rättvisa. Barn äro i allmänhet ej så blödiga, när dert gäller andras lidanden, men jag må säga, att den legaliserade råhet, hvarom detta ruskiga uppträde bar vittne, var alldeles tillräcklig, att hos mig grundlägga en med åren växande avsky för ett sådant sätt att trygga äganderätten och annat mer, som hör till god samhällsordning.”

Han avskriver också helt spöstraffets avskräckande verkan. En nödställd som har att välja mellan att dö av hunger och stjäla en bit bröd lär inte ägna straffet för det senare så mycken tanke. Och här blir Ömans omtalade temperament tydligt när han utbrister: ”Man känner sig frestad att spotta en sådan rättvisa midt i synen.”

V. E. Öman. Litografi av Ida Falander 1882.

Omsorgen om andra utsträcks också till djuren. Han upprörs över husdjur som behandlas illa, och med åren får han också en stark aversion mot all nöjesjakt. Mot slutet av boken formulerar han också vad man skulle kunna kalla hans liberala livscredo. Rätten att tänka fritt ser han som en omistlig del av sitt jag: ”tankefrihetens fulla berättigande har så grott in i och sammanväxt med mitt väsen, att ingen makt, inga bud, ingen öfvertalning kunnat göra minsta intrång på området.”

Det finns alltså en rad anledningar att läsa Ömans minnen. Han ger en ovärderlig bild av Örebro före den stora branden 1854, och inblickarna i den tidens skolväsen är rätt underbara. Och så har vi den friska skildringen av Bergslagen och dess natur, ett frihetens rike för en ung grabb. Men det som kanske ändå är mest anslående är alla personteckningar. Öman är en skarp iakttagare som på några få rader kan fånga en människas utseende och karaktär. Ofta är han drastisk på gränsen till karikatyr, vilket gör det hela mycket underhållande. Här möter alla slags människor ur olika samhällsklasser och man får intrycket att Öman är lika träffsäker i sina porträtt som hans mormors mor var med sitt flintlåsgevär när hon gick på jakt.

Ömans grav i Nora (foto: Sten Wistrand).

Porträttet av henne, känd som Gruvmor i Stråssa, sticker ut lite extra genom sitt omfång. Men det är hon värd. När hon dog 1856 var hon 93 år och hade överlevt sin man med nästan 40 år. Hon tycks ha varit en riktig krutgumma, och det i dubbel bemärkelse. Hennes största nöje var nämligen att jaga med flintlåsbössa. När åldern tog ut sin rätt och hon mest låg i sängen hängde de nio gevären på väggen – och nåde den ovärdige som fingrade på dem!

Självklart har Ömans minnen ett speciellt intresse för den som själv har en relation till Bergslagen och Örebro. Men det måste understrykas att de når långt över sockengränserna genom den levande tidsskildringen som växer till ett stycke socialhistoria. Dessutom är dessa minnen så välskrivna att det är rent nöje att läsa dem. Öman är ömsom ironisk, drastisk och kärleksfull – och fram träder ”ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament”, för att låna en formulering av den samtida Émile Zola.

_________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 PS. När det gäller stavningen av Ömans första namn tycks det råda viss förvirring. Svenskt biografiskt handlexikon (1906) och Hjalmar Bergman skriver Viktor (med k), och det gör även utgivarna av den här aktuella volymen. I andra sammanhang, som i Nationalencyklopedin, tycks det vara Victor (med c) som gäller. På Ömans egna skrifter står det vanligen bara ”V. E. Öman”.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree