Filosofi: Apan & Filosofen
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, april 10th, 2022Farshid Jalalvand
Apan & Filosofen – Evolutionära svar på filosofiska frågor
Fri tanke. 164 sidor. Nyligen utkommen.
Den hårda vetenskapen – fysik, kemi, biologi, etcetera – har under föregående sekel fram till idag utvecklats så pass att man ibland hör åsikter om att den mjuka vetenskapen – främst humaniora – har spelat ut sin roll. Naturvetenskapen kan förklara allt. Men med boken Apan & Filosofen visar Farshid Jalalvand att så inte är fallet. De två formerna kompletterar varandra. Filosofiska resonemang är numera ett måste när man forskar om exempelvis artificiell intelligens.
Men hur är det åt andra hållet? Jalalvand menar att om man kombinerar vetenskap med filosofi, så skänker det sistnämnda ”ett sammanhang, en kontext, en större bild”. Men den här boken vill tillämpa naturvetenskap för att säga något om filosofin; hur förklarar naturvetenskapen filosofiska dilemman?
I boken behandlas en del existentialfilosofiska och etiska frågor, men även frågor om identitet, människans natur och sådana om politisk filosofi. Strukturen i vardera kapitel är tydlig och återkommande. Först presenteras ett filosofiskt ”forskningsläge”, där historiska filosofers tankar skrivs fram. Sedan refereras olika vetenskapliga studier som går att koppla till spörsmålet, och Jalalvand ger sin tolkning.
Författarens tolkningar utgår alltid från en måttfull kunskapsfilosofisk skepticism – det vi håller för sant är bara grader av sannolikhet – samt en materialistisk världssyn – tillvaron består av materia snarare än en immateriell medvetenhet, och förändringar i materian resulterar i förändringar i hur vi tänker och värderar tillvaron.
Man närmar sig aldrig en filosofisk fråga neutralt. Man är alltid tendentiös och det påverkar vilket urval av relevant fakta man tar tillhanda för att lösa en fråga. Svaret man får har alltså alltid en tendens, en given vinkel. Det är heller inte absolut, utan snarare uttryck för ett perspektiv. För man kan alltid finna stöd för olika tolkningar. Denna problematik är tydlig om man exempelvis jämför diametralt skild slutsatser som anarkisten Pjotr Kropotkin och de ofta konservativa socialdarwinisterna, med Herbert Spencer i spetsen, drog av evolutionsteorin.
När Jalalvand diskuterar mening med livet och huruvida någon sådan faktisk finns, menar han att man kan bevisa livets mening genom att människan alltid vill undvika tristess. Tristess är frånvaro av mening, och människan försöker alltid bekämpa den. För att påvisa detta hänvisar han till ett antal studier. Att undvika tristess hålls för att vara något allmänmänskligt ”[o]ch det som är allmänmänskligt brukar nästan alltid vara biologiskt kodat i oss, det vill säga att det har uppstått evolutionärt.” Lite senare sägs det att ”[v]i har med största sannolikhet evolutionen […] att tacka för att vi känner mening med tillvaron”. Men hade inte ett annat urval av naturvetenskapliga källor, andra perspektiv, gett ett annat svar?
Man brukar säga att naturvetenskapen förklarar tillvaron, medan humaniora förstår, levandegör den. Här blir det återigen aktuellt: boken tycks sig förklara att tillvaron har en mening, men vad är den? Hur ska vi förstå den? ”Mening uppstår helt enkelt när hjärnan magiskt ingjuter mening i saker och manar oss till aktivitet”, heter det något spekulativt lite senare. Men vad ska vi göra med den förklaringen?
Bokens undertitel – Evolutionära svar på filosofiska frågor – lovar svar, men boken levererar alltså mestadels förklaringar till varför filosofiska fenomen existerar. I kapitlet ”Var kommer människans moral ifrån?”, undras det ”på vilket sätt har det varit evolutionärt fördelaktigt […] att instinktivt känna skuld?” Det är snarare en form av metafilosofiskt ställd fråga; alla etiker nollställs och ett steg tas bakåt för att begrunda etiken som företes. De filosofiska frågorna som etiken bygger på – vad är rätt och fel, och för vem, när och hur? – besvaras inte, men varför den finns ges ett svar på.
Det ges svar på varför vi har lojalitetskänslor och en benägenhet att vilja vara konforma. Det är evolutionärt fördelaktigt. Men det skrivs fram på ett intet normerande sätt. Ja, vi har dessa egenskaper men vad ska vi göra med dem? Dikterar förekomsten av dem dess giltighet? Filosofi är kärlek till visdom. Visdom är inte samma sak som logisk sanning. Ibland kan det vara väldigt vist att göra något inte är logiskt korrekt. Som att inte vara lojal eller följa strömmen, trots att det är nedärvt i vårt DNA.
En del kapiteltitlar är av mer förklarande natur, så som ”Vad är ett jag?”, och här lyckas Jalalvand väl besvara sin fråga. Genom att problematisera jag-begreppet i relation till Gregor Samsa, från Franz Kafkas Förvandlingen – slutar Gregor någonsin vara en människa? – och kopplingar till René Descartes kunskapsfilosofi, sätter han upp spelpjäserna. Ett jag är något som tänker; så länge något tänker är det ett jag. Därifrån följer en exposé genom John Lockes filosofi, vidare till den hos G. W. F. Hegel, för att sedan cirkulera kring den vetenskapliga revolutionen, som pratade mindre om ett själsligt jag och mer om ett materiellt, biologiskt sådant. Något entydigt svar ges kanske inte, men perspektiv ställs mot varandra och boken folkbildar.
Genom Mary Wollstonecraft Shelleys Frankenstein och dagens debatt om att förbättra människan genom teknologi, ställs frågan ”hur formbar är människan?” Efter en genomgång av historien kommer Jalalvand fram till att ”[o]lika strategier för att manipulera och omforma människans medfödda instinkter […] har alltså tillämpats sedan antiken”. Det är inget nytt att vilja ”förädla” människan, men man har tidigare gjort det genom sociala praktiker, inte med högteknologiska ingrepp. På senare år har genredigeringsforskning utvecklats, vilken tillåter forskare att göra ändringar i människors arvsanlag och på så sätt ändra människans natur. Evolutionen ligger därmed i forskarnas händer, och människan tycks i rätta händer vara ganska formbar. Men en etisk dimension av debatten lyser med sig frånvaro. Istället ser vi en forskare som heller vill lysa upp varje vrå av det okända för upplysningens egna skull.
Boken avslutas med ett kapitel om historia, om civilisationers uppgång och fall. Filosofer som Machiavelli, Thomas Hobbes, Jean-Jacques Rousseau och Montesquieu behandlas smidigt och strömlinjeformat. Kapitlet är kanske bokens starkaste, då politisk filosofi ofta ligger nära historia som i sin tur går att anknyta till naturvetenskap. Jalalvand kopplar stora rikens uppgång och nedgång till förändringar av klimat, men också spridningen av olika virus. De historiska redogörelserna görs alltså utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och det stärker de filosofiska resonemangen väl.
Apan & Filosofen är en oerhört välskriven bok, som populariserar vetenskap och filosofi. En del mindre fel görs. Bland annat påstås att Friedrich Nietzsche skulle förkasta allt som var kristet, och att hans omvärdering av alla värden skulle vara en inversion av de kristna. Men, det är ett gediget verk som lyckas pendla mellan olika vetenskapliga discipliner nästintill friktionsfritt, samtidigt som den både är precis och lätt.
—
Isak Adolfsson
