Roman: BOB

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, april 30th, 2022

Helle Helle

BOB

Översättning av Ninni Holmqvist

Norstedts förlag. 157 sidor. Nyligen utkommen.

 

Det är år 1985 i Helle Helles nya roman BOB, som är en karaktärsstudie över karaktären med samma namn. Tillsammans med sin tjej, som också är bokens tillbakadragna berättare, flyttar hemifrån han, från södra Danmarks landsbygd till Vanløse, Köpenhamn. De bor över en bensinmack, i en liten etta med balkong. Hon kommer igång med studier, medan Bob inte riktigt förmår gör något. Omsider får han ett jobb, på ett hotell. Men han jobbar inte så många timmar där i veckan. Utan för det mesta driver han runt.

BOB är en koncentrerad roman, likt sådana man finner hos schweiziska Fleur Jaeggy eller fransk-algeriska Albert Camus. Boken påminner också stundtals något om den sistnämndes roman Främlingen. Båda böckerna har en utifrån sett passiv manlig huvudkaraktär. Men BOB är mer ironisk än filosofisk. För det mesta bara händer saker och ting Bob. För Främlingens Meursault händer de också bara, men det är inte för att han är passiv, utan för att han låter dem hända. Bob däremot glider mer på tillvarons nycker.

Genom boken löper en determinism. Bob är kvar i sitt liv på den danska landsbygden och kan inte slita sig från de mönster som rotat sig in där. Men samtidigt är han tydlig med att han vill från just det livet. Det uppstår en ironi när han i ord förkastar livet på landet, men i handling föröver dess vanor till sitt liv i staden.

Men samtidigt är alltså Bob en mycket passiv person. Vid vissa tillfällen kan hans tafatthet påminna om den hos Oblomov, titelkaraktären i romanen av Ivan Gontjarov. Han är en person inte förmår sig göra det som egentligen behövs göras, som hellre gör småsaker eller ingenting alls. Men han inte lika patetisk som sin ryska, artonhundratals motpartner. Bob är mer fascinerad och upptagen av sin tillvaro, men han kan inte riktigt bli en del av den.

Men Helle Helle driver ändå med sin karaktärs apati. Bland annat heter det: ”Han hade skaffat sig en liten anteckningsbok och fyllde den med goda intentioner, innan han gick och lade sig, och likväl, när han vaknar var de inget annat än slöa påfund skrivna med en alltmer snett neråtgående stil”. Men det finns också mycket värme till karaktären. Det är inte på något sätt en nidbild som målas upp i denna karaktärsstudie.

Bob är som person är enkel att relatera till. En del säger att litteratur ska imitera livet, en del säger att det ska visa hur det kan vara. Bob är hur någon – en själv – kan vara. Någon som vill saker, men inte riktigt vet vad han vill eller hur man ska göra det.

Bob är ändå inte rakt igenom sysslolös, men han har för mycket tid att göra ingenting, och gör man ingenting så får man tid över till dumheter, som talesättet lyder. Och ändå om dumheter hittas på, så finns det alltså en värme till karaktären.

Boken har en språklig stil som bygger på att bryta mot grammatiska regler. Ofta är meningarna ofullständiga, de saknar verb, och fungerar mest som scenangivningar. Det finns också mycket satsradning, där meningar uppradade efter varandra inleds med ett substantiv som följs av en verbfras. Stilen fungerar bra eftersom det korresponderar med karaktärernas likgiltighet.

Det stilistiska greppet som fungerar bäst genom boken är längre inskjutna satser i en huvudsats. På ett ställe i boken heter det att ”[p]å nätterna i mörkret, som aldrig blev mörkt på allvar, inte för att någon tänkte på det, ingen brydde sig om gardiner, framträdde med jämna mellanrum ljudet av bensinpumpen”. Det skapar en närhet och dynamik.

Slutligen måste sägas att BOB av Helle Helle letar sig in. Den slår an något subtilt och igenkännande inom en. Vem har inte varit en Bob?

—

Isak Adolfsson