Hem » Recension, Skönlitteratur, Uncategorized » Roman: Vargarna från evighetens skog

Roman: Vargarna från evighetens skog

Karl Ove Knausgård

Vargarna från evighetens skog

Norstedts. 778 sidor. Utkommen.

Med romanen Vargarna från evighetens skog följer Karl Ove Knausgård upp fjolårets Morgonstjärnan. Det är en fristående uppföljare där de två böckerna tematiskt knyter an till varandra. Förra årets bok var med sina 666 sidor en roman om undergången, medan årets bok med sina nästan 777 sidor är en om det gudomliga.

Även om det till början kan vara svårt att se hur de olika narrativen hänger ihop så finns det alltså underliggande tematiska frågor om Gud, Guds väsen och Guds existens genom boken. Precis som i fjolårets bok får läsaren här möta en rad olika karaktärer som håller monolog för oss. Främst följer vi den norska Syvert, både som tonåring och som vuxen, samt ryska Alevtina. Samtidigt bör sägas att boken lika mycket är en meditation av allt som är vardagligt. Ur det lyfter sig något som kanske står ovanför vardagen.

Syvert är en kille som precis har muckat som kock från militären. Han är politiskt insatt, stadigt till höger (det är ändå på åttiotalet som monologen utgår ifrån), följer partipolitiken noga och gillar all musik med en distad gitarr. Inte för att han är vilsen i tillvaron, men han känner ändå som om han sakta börjar komma på glid. Eftersom mamma jobbar mycket och sen blir sjuk behöver han också ta hand om sin lillebror, Joar. Han återkommer alltid till sin bortlidna pappa, och när han börjar nysta i dennes förflutna gör han oväntade upptäckter. Pappa har gått militärens tolkskola och haft sig en rysk älskarinna!

I dagens Ryssland finner vi Alevtina som vid universitetet undrar mycket om evolution och hur liv uppstår ur materia. Hennes vägar korsar Syverts och de ses. Tillsammans i Moskva så uppenbarar sig samma mystiska himmelsfenomen som i Morgonstjärnan, och apokalypsen, allts omstart, bådas.

Det ska sägas att boken är lång. Nyligen liknades Knausgård vid Stephen King och dennes författarskap med de tegelstenstjocka böcker. Klarar romanen av sin längd? Efter Min Kamp måste det vara svårt för Knausgård att göra kortare böcker, medvetet eller ej. Förvisso har han gjort en hel del kortare böcker, så som årstidsböckerna, men en större roman verkar kräva en större pärm för Knausgård. Man förstår att texten har flutit på, så varför ska man då hålla tillbaka? Språket, den deskriptiva, nästan överrealistiska stilen, och berättelsen är bra, utan tvekan. Men den hade kunnat vara kortare.

Ordet grabbig skulle ganska bra beskriva mycket av dialogen. Nuförtiden är det inte så populärt att vara grabbig. Men det gör inte Knausgård något. Han behandlar sina karaktärer med respekt, oavsett om de är grabbig eller inte. Knausgård framstår inte som grabbig själv, men han måste låta sina karaktärer vara det för att åstadkomma den nästa överrealistiska stämningen som omger sidorna.

Samtidigt som boken försöker skriva fram en stil som står över det vardagliga, över det reella, över hur saker och ting egentligen är, så finns det också ett inslag av magi, sådant som sträcker sig bortom det vardagliga, bortom det reella, bortom hur saker och ting egentligen är. Det gör att man kan tala om en form av magisk realism. Det vardagliga skrivs igenom så genomgående och något utöver det vanliga framträder.

Men den magiska realismen i boken skiljer sig från annan sådan, exempelvis den man finner i Latinamerika. Här är det inte fråga om övernaturliga inslag som existerar inom den världsliga världen. Snarare existerar det parallellt, men ibland tar det förvisso ett steg in i den världsliga världen.

Ett medföljande problem med den överrealistiska stilen, och bokens längd är att ingenting existerar utöver det framberättade. Detta är ett problem som boken delar med den föregående Morgonstjärnan. Vad det betyder är att berättelsen i slutändan inte sträcker sig längre än bokpärmarna. Ingenting lämnas riktigt osagt och förflyttar sig på så sätt utanför den tryckta boken. Svaren ges redan däri.

Vad Knausgård med lätthet lyckas med är att kombinera skönlitteratur med populariserade naturvetenskapliga utläggningar, som för övrigt också kan vara ganska långa. De handlar om livets uppkomst och knyter enkelt an till bokens tema därom. Det finns även en längre och väldigt intressant essä som blandar litteratur, filosofi och teologi. Boken, som också har en rejäl litteraturlista, gör det hela väldigt föredömligt, speciellt om man jämför med andra böcker som gärna hamnar i korta, intetsägande schabloner om vetenskap. Det enda att invända är att kontrasten är stor mellan utläggningarna och den annars deskriptiva, ganska pratiga stilen. Det kan som läsare – ibland – bli svårt att byta hållning.

Vargarna från evighetens skog är en intressant bok, men ibland ser man inte skogen för alla träd, så att säga. En hel del hade kunnat skurits bort. Samtidigt finns det något meditativt över boken. Man dras enkelt med och faller in, och blir nästan hypnotiserad av den magiska överrealismen hos Knausgård.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree