CD: Kupletter, ballader, orkesterverk av Hanns Eisler
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juni 14th, 2022
Hanns Eisler: Die letzte Nacht – Couplets, Ballads, Orchestral Suites 2–4 (Capriccio /Naxos). Speltid: 66’40 + 60’42.
HK Gruber (chansonnier, dirigent), Marino Forment (piano), Adolf Henning (piano), Wolfram Berger (berättare), Ensemble die reihe, Klangforum Wien
Betyg:
–
Om Hanns Eisler är bekant är det nog som en i trojkan som satte musik till Bertolt Brechts pjäser; de andra var Kurt Weill och Paul Dessau. Men det är att orättvist snäva in honom. Eisler hade en egen musikalisk karriär som innefattade allt från symfonier till filmmusik. På ett nytt dubbel-album uppmärksammas hans sånger till piano och kammarorkester, hans skådespelsmusik och orkestersviter. Och skådespelen är inte bara av Brecht utan också av Johann Nepomuk Nestroy och Karl Kraus.
I texthäftet förkunnas inledningsvis att Eisler levde 1842–1924, vilket är alldeles bort i tok. Men tack och lov framgår det på andra håll att han föddes 1898 i Leipzig och dog 1962 i Berlin. Trots det var han österrikare, född i en judisk familj präglad av kultur och politik. Den unge Eisler blev elev till Arnold Schönberg, och även om relationen understundom gnisslade höll den livet ut. Det närmaste han kommer sin lärare är Palmström från 1924. Man kan se verket som Eislers svar på Schönbergs Pierrot Lunaire för talsång och kammarensemble.
Hanns Eisler 1940 (foto C M Stieglitz). Som jude, kommunist och kompositör av ”entartede Musik” hade Eisler all anledning att fly Tyskland. Som så många andra hamnade han i USA. Efter kriget var han en av dem som drabbades av hetsjakten på personer misstänkta för ”anti-amerikansk verksamhet” och utvisades. Hemstaden Wien välkomnade honom inte med öppna armar så Eisler valde Östberlin och blev något slags musikalisk frontfigur för DDR, vars nationalsång han komponerade. Samtidigt motarbetades han i sin musikaliska gärning av myndigheterna och för säkerhets skull behöll han sitt österrikiska pass som gjorde det möjligt för honom att resa.
Det var politiken som fick marxisten Eisler att lämna den modernism som Schönberg stod för. Han ville skriva musik för arbetarna, och då fungerade inte tolvton. I stället kommer han att ligga närmare generationskamraten Hindemiths bruksmusik, men mer ironisk och agitatorisk i uttrycket, gärna rytmiskt markerad och med dragning åt ironisk marsch. Blåsarna och slagverket är framträdande, och här finns förstås den tidstypiska cymbalklatschen. Men i sångerna är det den tysk-österrikiska kabareten som han utgår från (vilket faktiskt även Schönberg gjorde i några tidiga verk). Textförfattare som Kurt Tucholsky, David Weber, Karl Kraus och Brecht passade honom perfekt med sina spetsigt satiriska och antifascistiska texter som gjorde narr av kälkborgare och militarister. Den tyska konsten under 1920-talet befann sig i spänningen mellan expressionism och nysaklighet, och det gör även Eislers musik. Kanske kan man karaktärisera den som klingande bilder av Georg Grosz.
Vem är nu mannen att ge oss Hanns Eisler? Jag har svårt att tänka mig någon som är bättre lämpad än den österrikiske tonsättaren, dirigenten och sångaren HK Gruber. Han tycks ha kabarettraditionen i blodet. Åtminstone har han den i rösten, i artikulationen, i uttrycket – och de medverkande musikerna spelar som om de vuxit upp på en kabaret-teater i Wien. I Die letzte Nacht lämnar Gruber dock över det vokala till Wolfram Berger som tar hand om berättarrösten – på bästa sätt. Sedan måste jag ärligen säga att jag gärna sett att man valt att ta med ett annat verk än just detta, ett verk med mer musik och mindre tal. Nu känns den dryga halvtimmen lite väl dryg. Texthäftet rymmer en fyllig presentation av Eisler, och alla texter återges på tyska och engelska. Så Eisler har all anledning att fröjdas i den himmel han som marxist rimligen inte trodde på.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
