Roman: Messalina

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 28th, 2022

Hillevi Norburg

Messalina

Bokförlaget Augusti. 257 sidor. Utkommen.

 

Hillevi Norburgs debutroman Messalina är en hyllning till dekadenslitteraturen. Skriven som en pastisch har den med allt vad en dekadent sekelskiftsroman kräver: Köttets lust som gastar i sommarvärmen, avundsjuka, aristokratins bräcklighet och borgerskapets uppblåsthet, och den tysta konflikten mellan de två samhällsklasserna. Men den har också något originalen ofta saknar: ett kvinnligt perspektiv, om än mellan raderna.

Vår berättare är parisaren David, en självmedveten adelsman som skriver på en studie om sexuellt begär inom litteraturen. Under sommaren gör han däremot ett uppehåll från sin studie, lämnar sin kammare och beger sig till vännen Camilles sommarställe i Belgien. Att belgaren är borgare och inte adel stör inte mer än vad det behöver. Vad som däremot stör till en början är dennes syster, Mathilde, som är ”okvinnligt” lärd och beläst. Snart uppstår däremot en kamp om hennes gunst mellan David och poeten Laurent, som också spenderar sommaren på lantstället.

Innan boken riktigt hunnit ta fart vältras det i referenser till sekelskiftet och dess litteratur. Det förs också intressanta diskussion om huruvida livet ska förstås genom konsten, att konsten föregår vår förståelse av livet, eller om konsten förstås genom livet, att livet är den prisma varigenom vi ser på konsten med.

Men sekelskiftsreferenserna skymmer ibland handlingen något, triangeldramat. Det för förvisso inte handlingen på villovägar, men ibland är det oklart om boken hellre vill skriva om sekelskiftet eller föra sin berättelse framåt.  Boken sitter på två stolar emellanåt.

Boken använder sig av landsbygden som en litterär trop. Den ses som motsatsen till staden och dess utvecklade civilisation. En dikotomi skrivs fram med landsbygden på ena sidan och staden på den andra. På landet kan man skönja vad som finns inunder allt pålagt och tillgjort, ett naturtillstånd. Man är också mer fri där eftersom man är i händelsernas periferi, vad man gör registreras inte på samma vis.

Det finns samtidigt en känsla av att landsbygden härmar staden i mångt och mycket, men att det görs illa. Detta gäckar David något då det visar hur tillagt stadslivet i somliga avseenden är. Men landsbygden kan också framstå som grotesk och vulgär; den är inte den civiliserade staden.

Påfallande är bokens tunga, långa meningar – det är ändå en pastisch. De långa meningarna framstår framförallt i dialog som parodiska, ibland intetsägande. Detta gäller synnerligen den ofta passivt aggressiva dialog mellan David och hans konkurrent, Laurent. De framstår som konstlade, uppblåsta och förfrämligade.

Och det är nog avsiktligt. För, mellan raderna av de tunga meningarna, skrivs en oförståelse fram, nämligen den om kvinnan och hennes situation. Prosan är högfärdig och oförstående. Boken spelar således på genretypiska drag för att göra något som ligger utanför genren, vilket är att gestalta kvinnans tillvaro. Tekniken ligger nära det man inom film kallar för genrefilm: att exploatera genren för att överskrida den. Bokens hade inte kunnat säga något om kvinnan genom en kvinnlig karaktär, det hade brutit pastischen. Därför säger den det mellan raderna genom någon som tillåts säga något, en man.

Boken är skriven för bibliofiler. Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.

—

Isak Adolfsson