Roman: Ett paraply för denna dag

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 21st, 2022

Wilhelm Genazino

Ett paraply för denna dag

Översättning av Andreas Ekvall.

Bokförlaget Augusti. 164 sidor. Utkommen.

 

Efter studier i filosofi och sociologi, arbetade Wilhelm Genazino (1943-2018) med satir innan han blev frilansjournalist och författare. Och ett satiriskt drag ligger över hans böcker. Man finner också ofta en melankoli och en leda i verken, men även en berättare som flanerar genom sina verk. Böckerna har tilldelats en rad priser, av vilka George Büchner-priset och Kleist-priset stiger ut.

I Ett paraply för denna dag flanerar vår berättare runt och tänker tankar. Han visar upp en rad ombytliga relationer och möter människor,  vilkas liv inte alltid blivit som de velat. Livet händer för dem utan ”inre godkännande”, så mycket är bortom ens kontroll. Gestaltningen ligger nära det Martin Heidegger (1889-1976) talade om, att man är kastad in i en redan orkestrerad tillvaro där man måste spela med.

Men förutom att vara en existentiell aspekt, gör Genazino det även till en politisk. Man är tvingad vara delaktig i praktiker som man själv aldrig ha bett om få delta i. Det heter att ”vi lever alla i en samhällsordning som vi inte själva har skapat, vi rår inte för denna ordning, den förfrämligar oss. Den förfrämligar oss eftersom vi märker att vi med tiden övertar skulden hos denna ordning”. Alla samhällsstrukturer orsakar smärta och vi blir med tiden en del i processen.

En observation som ofta görs genom boken är att det sociala livet mest handlar om att få saker att framstå på ett visst sätt, om representation. Det blir tydligt när berättaren försöker undvika en viss Susanne som till en början bara vill prata om berättelsen om deras barndom och inte om deras barndom. Tanken ligger ganska nära situationisterna, framför allt Guy Debord (1931-1994) och idén om spektaklet: vi deltar alla i ett skådespel för att ge tillvaron en pålagd mening. Saker görs för att ge ett representativt värde samtidigt som det egentligen inte har något vidare värde, åtminstone inte det som vi tillskriver det.

I vissa avseenden påminner stilen något om Robert Walser (1878- 1956) och hans impressionism. Detaljer fångas upp och genomskådas av berättaren. Ofta är det små aspekter av livet som behandlas, men de utgör tillsammans en mosaik som bildar berättelsen. Precis som hos Walser finns det också en känsla av frånvarande mening, men till skillnad från Walser ser Genazino detta som något betungande. Berättaren har en känsla av ”att jag befinner mig i världen utan mitt inre godkännande. Strängt taget väntar jag fortfarande på att någon frågar om jag vill vara här.”

Berättaren flanerar genom relationer. Det är Lisa, Margot och Susanne. Han promenerar genom dessa relationer som man promenerar en promenad; flyktigt, lättsamt och i förbifart. Genazino för alltså över flanörtematiken till andra motiv än flanerandet, precis som Hjalmar Söderberg (1869-1941) och hans Stockholmsflanörer gjorde. Effekten blir något dekadent och lättsinnigt. En annan beröringspunkt mellan författarna är för övrigt språket, som är lätt och lekfullt och alltid precist.

Det finns ett djup i flanörstematiken. Alla människorna i berättarens omgivning försöker komma ifrån det flyktiga och lättsamma, komma ifrån det flanerande livet. För ”[a]lla kämpar med att skapa känslan av hemmastaddhet i världen”. Men det är en chimär, för saker ändras och ”allt är borta”, allt är ombytligt, allt är som ett flanerande. Man bör vara flanerande eftersom livet är det, på gott och ont.

Texten rör sig framåt associativt genom en medvetandeström, där intryck och infall registreras. I ett kapitel kommer berättaren hem från sin promenad. Han påminns av sin lägenhet om sin föra partner, Lisa. Han mediterar melankoliskt över åldrande och sexualitet, och koppling däremellan. Därifrån rör sig texten associativt till lönearbete, pengar och distansen däremellan, till hur berättaren föredrar tystnad, att ansvar betungar, till konsten att minnas. Hur texten har tagit sig från punkt A till punkt B kan i efterhand vara svårt att se, men Genazino syr ihop texten väl och leder läsaren lätt framåt. De olika associationerna överlappar dessutom ofta varandra, varför texten rör sig med enkelhet framåt.

Men medvetandeströmmen är inte konsekvent, vilket de sällan är. I en medvetandeström registreras allt som händer och som är nytt. En medvetandeström behöver inte redogöra för vad som redan är känt för den, men i boken gör den så ändå. Exempelvis redogör berättaren – och satiren är högst märkbar – hur han blivit professionell testare av skor och skriver rapporter om dem efter att ha flanerat i dem, men detta är något som berättaren redan vet och egentligen inte behöver redogöra för i sitt eget medvetande. Men detta redan kända måste redogöras för eftersom det inte är känt för läsaren.

Ett paraply för denna dag är på ytan en bok om ingenting, flyktiga sinnesintryck. Men den håller väl samman och skrapar man lite på ytskiktet så framträder en större berättelse, åtminstone på bredden. Man får hoppas att Bokförlaget Augusti ger ut fler Genazinos titlar, för boken lämnar intryck.

—

Isak Adolfsson