Psykedelia: Sagan om Sagan om ringen & Extas i folkhemmet
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, augusti 19th, 2022Sagan om sagan om ringen
Peter Bryngelsson
Gidlunds förlag. 371 sid. Nyligen utgiven.
Extas i folkhemmet
Leonidas Aretakis
Natur & Kultur 295 sid. Nyligen utgiven.
Har just läst två böcker där personer och händelser på ett intressant sätt liksom går in och ut om vartannat. Den ena är Sagan om sagan om ringen – Berättelsen om en skiva, en boktrilogi, en filmserie och deras fortsättning av den mångsysslande musikern Peter Bryngelsson.
Den andra är Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia av Leonidas Aretakis, kulturskribent i DN och chefredaktör på Flamman.
Jag läste Bryngelssons bok först. Den handlar om Tolkiens världsberömda trilogi, om de fridsamma piprökande hobbitarna som tvingas lägga ifrån sig pipan när högre krigiska uppdrag kallar. Som bokens undertitel anger har Tolkiens litterära universum inspirerat till en gigantisk, världsomspännande kulturproduktion inom praktiskt taget alla genrer. Bo Hansson var tidigt ute med sin kultförklarade LP-skiva Sagan om ringen 1970. Den satte fart på unge Bryngelsson samtidigt som han plöjde igenom böckerna.
Bryngelsson har inte hunnit så många sidor in i sin bok innan han halkar iväg på en längre utvikning om en annan mångsysslare och musiker – Bill Öhrström. Och snart är han inne i en utläggning om olika konstellationer inom den spirande alternativa musikrörelse som skulle komma att bli mycket inflytelserik när vi klev vidare in i 1970-talet. Bryngelsson var själv en del av det hela bland annat genom bandet Ragnarök.
Men i stället för att bli irriterad över att han verkar ha svårt för att kunna hålla sig till sitt ämne – vart tog Tolkien vägen? – blir jag faktiskt på gott humör. Här är uppenbarligen en man som gör lite vad som faller honom in. Och det ger hans berättelse ett slags otyglad charm som jag låter mig roas av.
Det matar på rätt bra med Bryngelssons historik om musikrörelsen, inte minst instrumentalmusiken. Men han berättar också om Skognäskollektivet i Hälsingland, konstnären Channa Bankier som tillsammans med musikern Thomas Mera Gartz intresserade sig för schamanism, författaren och illustratören Anna-Clara Tidholm som skrev om hippiemodet eller Regnmakarn, en självutnämnd magiker. För att rycka några namn som frodades i den mer flummiga delen av tidsmljön. Han mixar allt detta med självbiografiska bitar om bland annat sina föräldrars skilsmässa.
Men om Tolkien hittills legat helt i bakgrunden som nåt slags inspiratör, så får han i bokens andra del en aktiv roll. Nu är det dags för en rejäl rannsakning av dennes världsbild som är så mycket mer än fridsamma piprökare. Ja, det är för övrigt inte särskilt korrekt att tala om en världsbild. Ur Tolkiens myllrande berättelser går det att plocka ut de olika bitar man kan behöva för att sätta ihop en egen självbild.
I ett kapitel som heter ”Frodo som autist” börjar jag skratta. ”Internet är fullkomligt översållat av analyser av Midgårds olika varelser och deras förmodade diagnoser”, skriver Bryngelsson. Det är inte bara Frodo som har autism, det har Legolas och Bilbo också. Pippin och Merry har ADHD, Gullum asperger, Tom Bombadill tourettes syndrom och Gandalf har storhetsvansinne. Och det stannar inte där, här finns snart sagt varenda psykiatrisk diagnos man kan tänka sig. Ingen behöver bli lottlös.
Bryngelsson menar att Tolkiens berättelser lider av ett antal centrala brister: ”demokratiska beslutsprocesser, strävan efter jämlikhet, empati med motståndare och kvinnlig representation.” Dessa brister visar därmed på Tolkiens reaktionära grundsyn.
Och det stannar inte där. Bryngelson gör en uppräkning av allt som saknas i berättelserna och värst av allt tycker han det är att ”Midgård lider av en närmast total brist på komik”. Hovnarrar fanns gott om i verklighetens medeltid, här är de en akut bristvara.
Liksom kvinnor som sagt. Bryngelson reflekterar kring försök att göra feministiska tolkningar av olika händelser och karaktärer. Resultatet är nedslående och faktum kvarstår – Tolkien växte upp i en värld nästan helt utan kvinnor och den akademiska miljö han som vuxen kom att leva i var också total dominerad av män.
Peter Jackson har i sina filmer försökt att rucka lite på denna ojämna fördelning, bland annat genom en kvinnlig berättarröst.
Peter Bryngelssons bok börjar som en resa i den tidsanda som format honom själv och slutar i en rannsakning av en mytomspunnen hjälte. Det är inte mycket kvar av glorian när han är färdig.
—
”Den psykedeliska forskningens återkomst” är rubriken på det första reportaget av tio i Leonidas Aretakis bok om ”Sveriges psykedeliska historia”.
För det är ett faktum att det skett en renässans för forskningen om psykedelika, inte bara i Sverige utan också internationellt. Återkomsten närs av den goda tanken att kunna använda psykedelika i behandlingen av till exempel svår depression. Men här inträder en paradox: ”Det är svårt att ta patent på svampar som växer fritt i naturen. Dessutom tjänar man knappast några pengar på en medicin som verkar på mellan en och tjugo doser, jämfört med de antidepressiva tabletter många tuggar i sig hela livet.”
Aretakis bok är alltså en samling reportage som binds samman av att de kretsar kring synen på preparat som har psykedeliska effekter när vi stoppar i oss dom.
Självaste gammelmäster Linné stoppade visserligen inte själv i sig vad naturen hade att bjuda på men han var en ivrig påhejare för att hans lärljungar på sina resor inte bara skulle kartlägga växterna utan också hur de användes. Det som kallas etnobotanik.
Och Linné själv gjorde flera sammanställningar av hallucinogena läkeväxter, bland annat i Materia medica 1749. Och han hade en positiv, närmast munter inställning till deras verkan. ”Den muntra tonen hos Linné kan bero på att han inte såg ”phantastica” som något hot i väst/…/ de matchar bättre med österlännigarnas slöa temprament, ansåg Linné. Tanken att sinnesförändring är främmande för de förnuftiga svenskarna återkommer som vi ska se ofta i historien”, skriver Aretakis.
Alkohol räknade Linné till kategorin konstgjorda rusmedel och han varnade flitigt för dess negativa effekter.
Med rubriker som ”Grodor och gravplundring och Karolinska Institutets snusjakt i Amazonas lyfter Aretakis fram en rad forskare som Rafael Karsten, Henry Wassén och Bo Holmstedt med flera som gjort viktiga insatser under 1900-talet. Med start i Sydamerika gjorde de kemiska analyser av de substanser som ursprungsbefolkningarna använde i medicinska och religiösa sammanhang. Men också hur tusenåriga traditioner bröts sönder i kontakten med det moderna samhället.
Sen blir det ett raskt hopp till ”Jazzpsykologen som tände på Kultursverige”. Björn Netz, geniförklarad ung jazzmusiker, hade tidigt fått upp ögonen för LSD. Det fanns nämligen som gratis varuprov från läkemedelsföretaget Sandoz på hans tillfälliga arbetsplats – Beckomberga mentalsjukhus.
Han provade det själv och sen gjorde han en mindre undersökning i samband med att han skrev sin kandidatuppsats i psykologi. Det blev en del testande hemma i hans kök också.
Han hade arbetat på universitetet i ett par år när han kontaktades av svenska militären för att topphemligt projekt. Militärer i alla länder har alltid varit intresserade av droger och hur de kan användas i krigföringen.
Netz gjorde en hypnosundersökning och en omfattande genomgång av amerikansk forskning på området. Men uppgifter om ökad självmordsrisk bland deltagare i försök med LSD i USA fick militären att avsluta projektet. Men medan det pågick hade en hel del LSD från projektet letat sig ut bland Netz vänner i kulturvärlden.
”Den svenska psykedeliska kulturen har alltså – precis som den amerikanska – delvis försvarsmakten att tacka för sin existens”, sammanfattar Aretakis.
Snart gör även Bill Öhrström entré i boken via Klubb Filips som hade som motto: ”Icke–kommmerssiell musik i psykedelisk miljö”. I före detta Hovkonditori Filips hade Öhrström ihop med trumslagaren Janne Carlsson (senare Loffe med hela svenska folket) skapat en spelställe där ”blivande proggstjärnor som Baby Grandmothers (senare Kebnekajse), Pärson Sound (senare Träd, Gräs och Stenar) och Peps Persson gjorde tidiga spelningar.” Men dit man även lyckades locka stornamn som Jefferson Airplane och Jimi Hendrix.
Hendrix jammade med husbandet Hansson och Karlsson.
Med start i musiken går sedan kapitlet över till att handla om litteratur och konst med focus på Öyvind Fahlström och Sture Johannesson.
Här berättas också den fantastiska historien om hur CIA-finansierade hippies invaderade Skarpnäcksfältet i samband med att FN:s första globala miljökonferens (1972) hölls i Stockholm
Den svenska narkotikadebatten med Nils Bejerot som aggressiv förbudsivrare får också ett kapitel.
Under rubriken ”Farlig trans” gör han i slutkapitlet en historisk genomgång med utgångspunkt i just begrepet ”trans”. Med start hos vikingarna landar han till slut i nutiden och de andliga rörelser som uppstått i kölvattnet kring festivalen Burning Man i Kalifornien.
Leonidas Aretakis bok är sprängfylld med intressanta iakttagelser. Han är väl påläst. Och han skriver rappt, med säker blick för humoristiska detaljer. Lysande, lärorik och underhållande läsning levereras.
—
Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren
