Novellsamling: Austin från Texas

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, september 8th, 2022

Guðrún Eva Mínervudóttir
Austin från Texas
Översättning av John Swedenmark
Flo förlag. 206 sidor. Just utkommen.

Det lilla kvalitetsförlaget Flo Förlag introduceras, med utgivningen av Austin från Texas, den isländska författaren Guðrún Eva Mínervudóttir (f. 1976). Debuten i hemlandet kom dock redan 1988, vid 22 års ålder.

Förra året var Mínervudóttir nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för romanen Överlevnadsstrategier. Dessförinnan har hon vunnit Isländska litteraturpriset för Allt börjar med en kyss. Föreliggande novellsamling tilldelades 2019 Isländska kvinnolitteraturpriset.

Författaren har en examen i filosofi från Islands universitet, där hon även numera arbetar inom litterär gestaltning. Filosofins frågor spiller också över i hennes verk. Ofta försöker texterna överbygga klyftan mellan vardagen och det som går bortom den och ställer existentiella frågor, men även sociala sådana.

Mínervudóttir är språkligt skickligt och exakt med orden. Men hon har även en egenhet för sig, nämligen, avsiktliga glidningar i texterna. De kan börja i en ände och sluta i en helt annan. Ibland ger sig texten sig in på sidospår, som förvisso bär sig själva, men som inte tillför eller driver huvudhandlingen framåt. Men de utvecklar texterna på bredden.

Den första berättelsen i novellsamlingen, ”Patrasket”, påminner om surrealismens automatiska skrift, som associativt och utforskande rör sig framåt, och mellan olika tidsplan. Berättaren redogör för sin mammas nya kille och katt, en kort vända om migrationspolitik, om berättarens ena kille och sedan den därefter, om olika familjesituationer och funderingar kring det, om borgerliga fasoner, om att vara ambivalent intill missnöjd med livsval och sedan mammans insjuknade i cancer.

Berättelsen har inget direkt mål eller riktning. Istället vill den gestalta och vrida och vända på vad det innebär att tillhöra en social klass och inte en annan. Saker följer på och ofta av varandra, men inte alltid. Men avsaknaden av sammanhang kompenseras av associationer som överlappar de olika motiven. Resultatet blir en oväntad dynamik som kräver sin läsare på uppmärksamhet.

I ”En burka av glas” fortsätter det sociala patoset, nu med en kritisk feministisk ansats, som ser det tvådelade i att om man kritiserar en patriarkal diskurs så bidrar man även till att reproducera den. Det gör ett kvinnligt subjekt till objekt. Genom en glidningen visar berättaren hur hon är ett subjekt, och inte ett offer för sina omständigheter. Hon inleder en sexuell relation med sin chef, enbart för att hon själv vill det, för att det lockar. Någon beroendeställning finns inte, är inte relevant. Därefter tar berättelsen flera andra språng och glider mellan kärlek – hur kärlek är något obeständigt och hur den ibland mår bäst att visa saker undanhålls – och tro, för att sedan komma tillbaka till att kvinnan är ett subjekt.

”Smitta” är en kärlekshistoria med liknande glidningar ovan. Berättaren är på sin väns examensfest med sin nygifta make, därefter glider texten över i tankar på tiden som au pair i Frankrike och tiden efter hemkomsten på Island, och på så vis fortsätter den att glida.

Ibland undrar man vad det egentligen är man läser. Vad är den röda tråden? Vad är det som håller ihop allt? Klart är att det är en kärleksberättelse, med inslag av skräck. Men de många svängarna skymmer ibland helheten, som känns oförutsägbar. Vad som däremot är tydligt är den stämning som berättelsen genererar. Så behöver det vara ett problem att berättelsen är oförutsägbar? Eftersom stämningen är i centrum så blir svaret nej, men samtidigt ja, eftersom de många glidningar inte leder till något och ibland stör stämningen.

”Tystnad” är kanske den mest sammanhängande berättelsen i samlingen. Istället för glidningar så arbetas det mer med parallellhandlingar som så småningom tvinnas samman. Det berättas om hur olika nedbrytande förhållanden av avlöst varandra för Sara, berättaren. Sedan går hon in i en ny relation, som även den tycks vara ödesbestämd att gå om intet och smärta.

Utöver kärlekstemat finns ett socialt patos som tar samhällets förtrycktas parti. Detta funkar mycket bra eftersom det aldrig gestaltas genom begrepp. Karaktärerna är inte summan av teorier och ideologier, utan vanliga människor, av kött och blod. De har brister, de bidrar till att förtrycka sig själva, de blir förtryckta – de är som sagt människor. Just den komplexiteten gör karaktärerna allt annat än platta.

Fylligheten i karaktärerna och det mer sammanhängande narrativet gör att ”Tystnad” är den novell som sticker ut mest i samlingen. Även språket är väldigt exakt, och därmed aldrig överflödigt. Samtidigt ligger språket nära vardagsspråk och dess uttryck. Texten försöker aldrig briljera, men gör så ändå.

Samlingen avslutas med ”De döendes hus”, som knyter an  till samlingens andra berättelse, ”En burka av glas” och har liksom den ett underliggande religiöst tema om livets skörhet. Det är en mer glidande berättelse om kärlek, vänskap och omsorg.

Glidningar, glidningar, glidningar. Ja, glidningarna låter Mínervudóttir att utveckla berättelserna på bredden, göra dem fylliga. Ofta tänker man på en berättelse som en rörelse framåt. Här finns också den framåtrörelsen, men också mycket sidorörelser som får texterna att expandera. Den egenartade tekniken passar novellformatet väl. Huruvida de passar romanformatet och om Mínervudóttir använder sig av den däri, återstår att se. Nu är författarskapet introducerad på svenska, och man läser gärna mer.

—

Isak Adolfsson