Bok: Woyzeck av Georg Büchner

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, oktober 1st, 2022

Woyzeck

Av Georg Büchner

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 66 sidor. Har nyligen utkommit.

I E.T.A. Hoffmanns roman Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad har katten lyckats ställa till det rejält genom att så fullständigt röra till en manuskriptbunt att det är omöjligt att få någon ordning på papperen. Situationen är likartad när det gäller Georg Büchners drama Woyzeck, även om ingen katt varit inblandad.

Vid Büchners alltför tidiga död i tyfus 1837 – han var bara 23 år – låg pjäsen ofullbordad, nedkastad på onumrerade lösa ark. Brodern Ludwig valde att inte ta med fragmenten i sin utgåva av Georgs efterlämnade papper då han fann dem så osammanhängande att pjäsen blev obegriplig. Men han brände tack och lov inte upp dem. Så de låg där och bidade sin tid.

Situationen är med andra ord en textkritisk mardröm – om man nu inte ser den som ett kreativt drömläge för en regissör. Den förste att försöka bringa reda i materialet var författaren Karl Emil Franzos som 1879 kunde lämna en läs- och spelbar, men också rätt självsvåldig, version till trycket. Men då han haft problem att tyda Büchners piktur råkade titeln bli Wozzeck och inte Woyzeck. Hans version kom senare att ligga till grund för Alban Bergs helt enastående opera med just det namnet. Men fler har försökt få struktur på de disparata bitarna. Och det har inte bara handlat om i vilken ordning de ska komma utan också om vilka som ska vara med och i så fall i vilken version.

Jag misstänker att de flesta som idag kommit i kontakt med pjäsen har gjort det i Alban Bergs operaversion eller i Lars Bjurmans översättning som kom på Atlantis för nio år sedan. Nu i dagarna publicerar Hastur en nyöversättning av Bodil Zalesky. Det räcker att titta på början och slutet för att inse att här har vi att göra med en tredje version – vilket faktiskt gör utgåvan dubbelt välkommen.

Bjurman säger sig ha följt Büchners handskrivna manuskript, men eftersom detta uppenbarligen är en röra säger det inte så mycket. Det är inte bara scenordningen som skiljer de två översättningarna utan även vilka scener som tagits med. Det händer också att samma replik läggs i munnen på olika karaktärer, och ordalydelsen kan skilja sig markant. När mormor berättar en saga får hon hos Zalesky likna jorden vid ”en sammanstörtad hamn” medan hon hos Bjurman talar om ”en uppochnervänd potta”. Att tala om rätt eller fel är, som jag förstår det, meningslöst. Allt handlar om vilken edition man utgått från.

Och trots att Berg/Franzos, Bjurman och Zalesky skiljer sig på åtskilliga ställen vore det fel att säga att vi tar del av tre helt olika dramer. Om Woyzeck på slutet dränker sig (Berg/Franzos) eller möjligen dränker sig (Zalesky) eller inte alls dränker sig (Bjurman) har visserligen betydelse, men grundhistorien är sig ändå lik och den starka känsla som texten förmedlar är trots allt densamma. Oavsett version fortsätter pjäsen att oroa och att likt en osalig ande hemsöka världens scener och våra dunkla själsliga vrår.

Huvudpersonen Franz Woyzeck är vad man under min tid i lumpen kallade ”skytteslusk”. Han står längst ner på den militära och sociala rangskalan och utnyttjas dessutom av regementsläkaren i ett (kvasi)vetenskapligt experiment. Han är satt på en diet av ärter, vilket uppenbarligen påverkar även hans mentala tillstånd. Den hunsade, grubblande och psykiskt labile Woyzeck beter sig allt märkligare och hans käresta Marie, som han har ett litet barn med, fjärmar sig från honom. Hon är en attraktiv och sinnlig kvinna, och när hon märker hur den ståtlige och manligt inbilske tamburmajorens kastar lystna blickar efter henne fylls hon av åtrå. För den redan förnedrade och maktlöse Woyzeck blir sitúationen outhärdlig, och i hans förvirrade tillstånd växer sig tanken på mord allt starkare. Att det hela kommer att sluta i blod har vi emellertid anat långt tidigt med tanke på hur ofta och i olika sammanhang knivar nämns; redan första scenen (hos Zalesky, inte hos Bjurman) visar hur Woyzeck rakar sin kapten. Kniven utgör alltså i det här dramat vad man brukar kalla ”Tjechovs gevär”.

Annars befinner sig pjäsen ljusår från ”det välgjorda stycket” där scen föds ur scen och bygger upp en logiskt sammanhållen dramaturgisk kurva. I stället rör den sig framåt ryckvis och i tvära kast där de korta scenerna liksom kolliderar med varandra. Det är väl bl.a. det som gjort att man i Woyzeck tyckt sig se en föregångare till Brechts episka teater. Men samtidigt närmar sig pjäsen obevekligt och ödesmättat det ofrånkomliga och oförsonliga slutet.

Inte bara menige Woyzeck utan alla karaktärer famlar som marionetter i en skenvärld som är både grotesk och kuslig. Människan är en avgrund och världen förunderlig och skrämmande. Den fyller människan med bävan och försöken att förstå den är fåfänga. Doktorn framstår som en narr i sin absurt förnumstiga vetenskaplighet.

Man brukar säga att Büchner med Woyzeck förebådade såväl naturalismen som expressionismen och att pjäsen är märkligt modern för sin tid. Så är det, men den bär minst lika tydliga spår av sin samtid och faller väl in i romantikens estetik som hyllade fragmentet och det sublima och som drogs till tillvarons hemlighetsfulla gränsmarker och själstillstånd vacklande vid vansinnets brant. Och nog skrevs det fler egensinniga och egendomligt moderna, för att inte säga ”postmoderna”, verk vid denna tid. Ta bara en så fullständigt bisarr pjäs som Christian Dietrich Grabbes Skämt, satir, ironi och djupare mening från 1822 med dess absurda handling och metateatrala och självironiska grepp. Så även om Büchners pjäs överskrider sin tid är den också ett barn av den, låt vara ett mycket speciellt barn.

Omslaget på Hasturs utgåva visar en teckning av Ernst Barlach, där en man, till synes förtvivlat, håller upp en lykta mot skyn. Men runt honom råder dunkel. Det är ett väl valt omslag. Woyzeck är en hemlighetsfull och egendomligt fascinerande pjäs. Den dröjer sig kvar i medvetandet som något ogripbart men påtagligt och ångestladdat.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

 PS. ”Tjechovs gevär” är en dramaturgisk princip som säger att visar man ett gevär i första akten ska det avlossas i den sista.

PPS. Det är inte bara Alban Berg som lockats musikaliskt av pjäsen. Från senare tid kan nämnas såväl Tom Waits som Nick Cave. I samband med den senare konstaterade New York Times att det inte var så konstigt, då ”Mr. Cave happens to have a long catalog of songs about murder, madness, obsessive love and death. Those topics all figure in Georg Büchner’s bleak, fragmentary and prophetically modern 1837 play”.