CD: Symfonier av Borys Ljatosjynskyj
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, oktober 19th, 2022
Boris Lyatoshynsky: Complete Symphonies Nos. 1–5; Grazhyna (Chandos/Naxos). 3 cd. Speltid: 56’50, 76’47, 55’23.
Ukrainian State Symphony Orchestra, Theodore Kuchar (dirigent)
Betyg:
Borys Mykolajovytj Ljatosjynskyj (1895–1968) har kallats den ukrainska musikens fader. Det kan ju låta som om det inte fanns någon musik eller några tonsättare i Ukraina före 1920-talet, vilket förstås inte är sant. Det man avser är att Ljatosjynskyj medvetet anknöt till ukrainska idiom och så försökte ge den ukrainska konstmusiken ett eget uttryck. Dessutom har han haft stor betydelse för senare ukrainska tonsättare som till exempel Valentyn Sylvestrov (Valentin Silvestrov).
Han har också, mindre lyckat, kallats Ukrainas Sjostakovitj. För det första var han elva år äldre än sin ryske kollega, och jag får inte intrycket att han på något sätt försökt efterlikna honom. Det de har gemensamt är, förstås, ett problematiskt förhållande till den sovjetiska statsmakten. Men i Ljatosjynsyjs fall handlar det också om just hans ukrainska förankring.
Borys Ljatosjynskyj (foto från 1920).
Han föddes 1895 och undervisades i Kiev av Reinhold Glière som, namnet till trots, var ukrainare. Glière är inte minst är känd för sin överdådiga och glansfullt orkestrerade orkestermusik, där speciellt den tredje symfonin från 1912, ”Ilja Muromets”, sticker ut. Under Sovjettiden blev det mer anpassliga verk. Men behandla en orkester kunde han, och det kan också Ljatosjynsyj. Det är mycket tydligt i de fem symfonier han skrev mellan 1919 och 1966. De finns nu tillgängliga på tre cd. Inspelningarna är från mitten av 1990-talet och kom först på Marco Polo för att sedan återuppstå på Naxos. Nu har man helt enkelt plockat in dessa i ett pappfodral och sänkt totalpriset: köp tre, betala för två (lite drygt), så att säga. Theodore Kuchar dirigerar Ukrainas statliga symfoniorkester, som den hette då. Nu heter den symptomatiskt nog Ukrainas nationella symfoniorkester.
Föga förvånande bär den första symfonin (1917–19) tydligast spår av Glière, men också av den beundrade Skrjabin. Det är ett stort upplagt och glansfullt romantiskt verk där den långsamma mittsatsen utgör hjärtat, medan finalen riskerar att bli lite väl glättig. Den andra symfonin inleds spännande och visar sig också vara ett mer personligt och modernistiskt verk med en långsam drömsk ballad somt emotionellt centrum. Tvåan skrevs samtidigt som Sjostakovitjs fyra, och rönte samma öde. Båda fick vänta till 1960-talet innan de framfördes. 1934 slogs socialistisk realism fast som rättesnöret för att konstnärlig verksamhet i Sovjetunionen vilket medförde att det blev bokstavligen livsfarligt att skriva, med stalinistiskt språkbruk, ”formalistisk” (läs: modernistisk och västerländskt inspirerad) musik. Ljatosjynskyj reviderade symfonin 1940, men av skivkommentaren framgår tyvärr inte av vilken anledning. Om det var ett, i så fall lönlöst, försök att blidka makthavarna så är det förstås beklagligt att man valt att spela in den versionen och inte den ursprungliga.
Den tredje symfonin skrevs 1951, och Ljatosjynskyj försåg den med devisen ”Fred ska besegra krig”. Det skulle han inte ha gjort. De sovjetiska musikpolitrukerna reagerade surt och krävde att den avlägsnades – och att tonsättaren skrev om finalen, eftersom den befanns borgerlig och opatriotisk. Ljatosjynskyj föll till föga och levererade en omarbetad version 1954. Det är den vi hör här. Originalversionen finns på Chandos med BBC Philharmonic under Kirill Karabits*. Oavsett version är finalen symfonins svagaste sats med sin lite påklistrade och hurtiga optimism. Kuchars tolkning kan framstå som lite tung och kompakt jämförd med Karabits, där också den viktiga klockklangen är tydligare.
Efter 3:an tog Ljatosjynsyj en paus i symfoniskrivandet. Men återkomsten 1963 är desto mer intressant, och för mig framstår fjärde symfonin som hans främsta. Den är kärvare, kanske dystrare, och mer modernistiskt expressiv, och med en instrumentationskonst som är mindre glansfull men i gengäld mer spännande och på sitt sätt lysande. Rätt snabbt efter 4:an såg 5:an dagens ljus. Som namnet, ”Den slaviska”, antyder är den ett uttryck för Ljatosjynskys intresse för det som förenar den slaviska världen, vilket här yttrar sig i att han citerar folksånger från såväl Ukraina som Ryssland, Bulgarien och Serbien. Instrumentationen är som alltid hos Ljatosjynskyj tjusig och med spännande klangeffekter, men musiken är knappast lika angelägen som i fyran.
Med tanke på det nya intresset för ukrainsk kultur är det naturligtvis mycket välkommet att få Ljatosjynskys symfonier lätt tillgängliga. Men utgåvan är sannerligen inte bara ”politiskt” motiverad utan i minst lika hög grad musikaliskt. Och kanske kan man nu hoppas på nya inspelningar. Varför inte låta Karabits göra en komplett inspelning?
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.*
* Dirigenten Kirill Karabits (eller Kyrylo Karabyts på ukrainska) är son till dirigenten och tonsättaren Ivan Karabits (Karabyts) som var elev till Ljatosjynskyj och till Mayana Kopytsa som är en ledande expert på Ljatosjynskyjs musik. De olika stavningarna har att göra med om man utgår från de ryska eller ukrainska namnformerna. Kirill Karabits tycks i alla fall i sin internationella karriär använda sig av den ryska.
