Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Bok: Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser av Algernon Blackwood

Bok: Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser av Algernon Blackwood

Algernon Blackwood

Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser

Översättning: KG Johansson

Hastur förlag. 483 sidor. Har utkommit.

 

Det finns författarnamn som förpliktigar. Elmer Diktonius hade väl just inget annat val än att skriva poesi. Heter man Algernon Blackwood måste man rimligen ge sig skräcken i våld – vilket han också gjorde. Och det med stor framgång. Ändå har han varit besynnerligt dåligt företrädd på svenska. Det är först i år som ett substantiellt urval av hans noveller har översatts. Inte helt oväntat är det enmansförlaget Hastur som står för den nästan 500-sidiga utgåvan. På ett undantag när följer den Best Ghost Stories of Algernon Blackwood (1973), meddelar översättaren KG Johansson i sitt förord – men som titel har man valt Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser. Och det är helt rimligt att inte nagla fast novellerna vid genrebeteckningen spökhistorier. Det är bara några få av de tretton bidragen som har med egentliga gengångare att göra.

Titelnovellen ”Videbuskarna”, prisad av H.P. Lovecraft, hör till Blackwoods mest kända verk. Den är också på många sätt karaktäristisk för honom. Om författaren hetat Jerome K. Jerome hade det kunnat arta sig till en sorglös och humoristisk berättelse betitlad Två män i en kanot. Men nu heter han alltså något så ominöst som Blackwood. Det hela börjar idylliskt med en paddeltur på Donau. Berättaren och hans svenske vän är på väg från Wien till Budapest. Men plötsligt blåser det upp. Stormen tilltar och de två männen måste söka skydd för den vredgade floden. De hamnar på en karg ö, egentligen bara en sandbank, översållad av videbuskar – eller kanske snarare befolkad av videbuskar. Blackwood besjälar gärna naturen. Redan Donau beskrivs som en levande varelse.

Algernon Blackwood (1869–1951).

Berättaren grips först av vördnad inför naturens skrämmande mäktighet, samtidigt som han erfar sin egen litenhet. Men i takt med att situationen blir allt mer hotfull förbyts känslan till ren fasa, och hans försök att hitta rationella förklaringar till olika mystiska och obehagliga företeelser framstår som föga trovärdiga. Så kanske har svensken rätt när han hävdar att de har inkräktat i en annan värld, en annan dimension av tillvaron, och att denna nu kräver ett offer för att blidkas. Eller är allt bara projektioner av männens allt mer uppjagade inre? Vi kan tro vad vi vill om den saken. Effekten är densamma. Blackwood arbetar med osäkerheten som strategi, den skrämmande tanken att utsättas för något i grunden obegripligt, något fördolt och fullständigt annorlunda som vill oss illa. Denna obestämda fasa genomsyrar hela berättelsen och är väl så effektiv som monster och andra handfasta gräsligheter.

Berättelserna börjar gärna idylliskt och lite småtrevligt, ibland nästan humoristiskt. Det hör till dramaturgin att vagga in läsaren i en falsk säkerhet som gradvis ska krackelera för att sedan rämna. Efter ett tag noterar vi små illavarslande detaljer, hör ett förfluget ord som inte bådar gott. Och eftersom vi kan genren är faktiskt idyllen i sig laddad. Vi vet ju att den måste vara falsk och att det bara är en tidsfråga innan protagonisten också förstår det.

Novellen ”Det tomma huset” ingår i det svenska urvalet. Här en engelsk utgåva från 1916.

I ”Hemlig tillbedjan” företar den brittiske sidenhandlaren Harris a sentimental journey till den kristna internatskola som danade honom som ung i Tyskland. På ett värdshus antyder en präst att saker hänt sedan den tiden, men mer vill han inte säga. Uppfylld av kära minnen vandrar Harris på kvällen till den lilla skogsbyn där skolan låg, och i månskenet ser han dess mörka väggar resa sig. Han ringer på och blir varmt välkomnad, som vore han väntad. Alla lärare samlas i kollegierummet och trugar på honom kaffe och cigarrer. Men när han vill gå förändras stämningen och blir hotfull. Harris förstår att allt inte står rätt till, och det gör det verkligen inte. Mer ska inte avslöjas här, men så mycket kan sägas som att historien är ett bra exempel på Blackwoods intresse för relationen mellan illusion och verklighet, där illusionen kan vara lika verklig som verkligheten. Det gäller även de suggestiva ”Uråldrig svartkonst” och ”Snöns tjusning”, där den senare bjuder på en alpin och närmast freudiansk variation på folksägnens skogsrån och huldror. Man noterar också Blackwoods dragning till den vilda naturen, som både lockar och skrämmer. Novellen ”Wendigo” kan rent av sägas vara ett svar på Jack Londons Skriet från vildmarken, alldeles speciellt om man betänker att The Call of the Wild egentligen har innebörden ”Det vildas anrop/lockrop”. Men att falla för dess lockelse kan få fasaväckande följder.

På sitt sätt framstår Blackwood, född 1869, som en sann viktorian. Vår rationellt ordnade värld framstår som bräcklig och ständigt hotad av dunkla och irrationella krafter, utom och inom oss. Det okända och mörka har en säregen dragningskraft. Men det gäller att stå emot. Gud ställs mot Satan, kristendom mot hedendom, förnuft och omdöme mot erotik och sinnlighet. Man kan också konstatera att ”överjaget” påfallande ofta tar hem spelet i kampen mot ”detet” och att historien därmed kan sluta lyckligt. I ett fall dyker rent av en frälsande figur, ett slags Kristusgestalt, upp.

Alla noveller håller väl inte samma klass, och berättarekonomi är inte Blackwoods starka sida. Här skiljer han sig markant från t.ex. Edgar Allan Poe vars ideal var den strikt strukturerade ”effektnovellen”. Den lite omständliga berättarstilen kan som bäst bidra till att dra in läsaren i handlingen, men det händer också att den förtar något av spänningen. Hur som helst är Algernon Blackwood ofrånkomlig när det gäller skräck och sällsamheter, och det är verkligen på tiden att vi fått en rejäl och utmärkt svensk Blackwoodvolym. Ett svart hål har därmed fyllts på ett tillfredsställande sätt. Eller har det kanske snarare öppnats – för läsaren att slukas av …

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree