Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Filosofi: Den revolterande människan

Filosofi: Den revolterande människan

Albert Camus

Den revolterande människan

Översättning av Nikanor Teratologen

Efterord av Jenny Maria Nilsson

H:ströms förlag. 418 sidor. Nyligen utkommen.

 

I Den revolterande människan behandlar Albert Camus (1913-1960) den ”absurda revolten”. Vari ligger det absurda, kan man undra. Jo, att man revolterar mot samhällsordningen utan att sträva efter en sådan som ligger bortom denna värld. Det finns konfigurationer av denna värld som är redliga och eftersträvansvärda; något språng till en annan sida behövs inte göras och hade dessutom varit oärligt. Det absurda utgörs av motsättningarna som försöks överkommas: Att vilja något annat utan att vilja något utopiskt bortanför.

Det absurda är ett både-och, och kan kontrasteras mot dialektiken, som är ett antingen-eller. Ett både-och erkänner svårigheten med att förena motsatser, medan ett antingen-eller optimistiskt menar att motsatser kan slås samman till en syntes.

Camus presenterade tanken om det absurda i essän Myten om Sisyfos (1942) – även om han tydligt inspirerats av proto-absurdisterna Sören Kierkegaard och Lev Sjestov, men framförallt Fjodor Dostojevskij samt Friedrich Nietzsche – men utifrån ett existentiellt perspektiv. Här var det absurda att den meningssökande människan försöker finna mening i en tillvaro som för henne befinner sig i en nollpunkt av mening. All mening måste skapas själv, vilket gör den bräcklig eftersom den inte står på ett fast fundament. Men man måste skapa mening och värden, annars hemfaller man åt nihilism. Och det ska man undvika eftersom det förnekar det meningssökande livet.

Även i föreliggande verk attackerar Camus nihilismen. Han finner framförallt att i vår tid begås många så kallade logiska brott, som ska kontrasteras mot de affekterade lidelsernas brott. De logiska brotten är de kallt beräknade brotten med baktankar och som är helgade medel för ett mål, oftast samhälleliga sådana. Ofta är de logiska brottet motiverade av välljudande ideal; kommunism, socialism, liberalism etcetera. Detta gör att Camus, som samhällsmedborgare, vill ”ta reda på hur man bör uppföra sig när världen nu en gång är som den är”.

I Myten om Sisyfos var författaren intresserad av självmordets eventuella giltighet, här är han intresserad av mordets giltighet; får man mörda på bekostnad av ett högre ideal? Camus menar att ”mord och självmord [är] en och samma sak, som måste godkännas eller förkastas tillsammans”.  För ”den absurda tankegången kan inte samtidigt bevara livet på den som talar och gå med på att offra de andra”. Absurdismen kanske river ned alla givna värden, men den har att absurt bygga upp nya för att inte hemfalla åt den livsförnekande nihilismen.

Även om nihilismen kan verka logiskt gällande och ge upphov till en bemäktigande känsla, så får man inte hänge sig åt den, och vältra sig i den. Istället gör man klokast att röra sig bort från den, och det gör man genom att revoltera mot nihilismen: ”Det första och enda som är givet för mig inom ramen för den absurda erfarenheten är revolten”. Att vilja revoltera, menar Camus, gör man när man ser orättvisa och sådant som är förnuftsvidrigt. Att revoltera är att säga att det finns en gräns för hur långt nihilismen får sträcka sig, att det finns värden värda att bevara, att det finns något i människan som är okränkbart. Om människan hade fogat sig och vore en ren konstruktion, finns det inget att revoltera mot, enligt författaren. Revolten erkänner alltså en okränkbar mänsklig natur hos alla, varför Camus parafraserande säger ”Jag revolterar, alltså finns vi”.

Camus menar att för att en revolt ska vara giltig ska den enbart försvara det som människan redan är, inte något som hon vill vara. Gör den det sistnämnda landar den i ressentiment, i en förgörande bitterhet.

***

Så långt är det ganska enkelt att följa Camus. Därefter talar han om en revolt som kan vara metafysisk, som revolterar mot hur tillvaron är beskaffad och dess orättvisor men även mot hur människovärdet ständigt kränks. Genealogiskt försöker Camus spåra revoltens rötter och orsaker. Men den klarhet som annars utmärker Camus språk och framställning uteblir. Det är en del tvära kast och dunkla kopplingar mellan olika litterära, religiösa och historiska företeelser. Texten är väldigt beroende av att man har läst samma böcker som Camus för att man ska kunna förstå den; den bär inte sig själv.

Camus ser hur revolten har utvecklats. Han skiljer bland annat mellan en romantisk revolt och den typ av revolt som Dostojevskijs Ivan Karamazov står för. Den förstnämnda revolten ”inskränkte sig till att säga, sammanfattningsvis, att allt inte var tillåtet, men att den var fräck nog att göra det som var förbjudet”. Den sistnämnda däremot ser allt som tillåtet och gör det av ren logik. Ivan Karamazov revolterar mot att det skulle finnas några moraliska, kosmologiska eller epistemologiska sanningar, vilket landar i total nihilism.

Camus redogör även för den tyske Max Stirners nihilism – för även denna har dödat Gud – och hur denna landar i en återvändsgränd, som enbart leder den revolterande till en ofantlig egoism. Absurt heter det att ”för att vara revolutionär måste man fortfarande tro på någonting, även när det inte finns något att tro på”.

Vad som dock saknas i texten är den tydliga röda tråden mellan bland annat Dostojevskijs nihilister och Stirner. Vad är skillnaden mellan dem, vad är det som gör att de formulerar olika nihilistiska läror, och vad förenar dem? En systematisering hade varit på sin plats, men som den goda nietzschean Camus är, vägrar han alla former av system. Sådana måste slås sönder för att något nytt ska skapas. Men eftersom Camus just försöker skapa en ny förståelse och attityd gentemot revolten, hade det varit på sin plats att han var mer systematiskt.

Camus såg marxism som en urartad variant av kristendom, och båda som ett exempel på nihilism då de vill något som ligger bortanför den föreliggande världens möjliga konfigurationer. Därtill är de nihilistiska då de förnekar den mänskliga naturen till fördel för ett ideal. Istället för Karl Marx föredrar Camus, som sagt Nietzsche. Han skriver att ”den avgörande skillnaden är att Nietzsche, i väntan på övermänniskan, föreslog att säga ja till det som är, och Marx till det som blir. För Marx är naturen det som ska underkuvas för att lyda historien, för Nietzsche ska naturen åtlydas för att underkuva historien. Det är skillnaden mellan den kristne och greken.” Alltså, grekerna / Nietzsche revolterar på ett absurt vis, medan de kristna / socialisterna revolterar på ett nihilistiskt vis.

***

Det skiljs mellan revolt och revolution i Den revolterande människan. Det förra är att göra ändringar inom ett system, det senare att byta ett system mot ett annat. Problemet med det senare – revolutionen – är att den ofta, från att ha betonat frihet och rättvisa, enbart fokuserar på rättvisa. Ur denna strävan uppstår en terror, ett medel för målet absolut rättvisa.

Camus försöker sedan påvisa hur revolutionen alltid är måttlös, eller åtminstone utvecklas till att bli det. Han gör det genom att gå igenom en rad historiska revolutioner, så som den franska, samt revolutionära författares läror, så som de av Jean-Jacques Rousseau och G.W. Friedrich Hegel och Karl Marx, vars läror legat till grund för 1900-talets revolutioner, som både varit till höger och till vänster.

Camus visar hur all dialektik är nihilistisk genom att aldrig vara värderande utan utger sig för att vara objektiv, ofrånkomlig. Allt som sker, sker av nödvändighet, varför den utvecklas till att bli totalitär och i förlängningen mordisk. För den som inte är för, är emot, och står därmed i vägen för det ideal som oundvikligen ska och kommer förverkligas.

*** 

Camus undersöker också hur revolt och konst hänger samman. Han skriver att ”skapandet är ett krav på enhet och en vägran att godta världen. Men den vägrar godta världen på grund av vad den saknar och i namn av vad den ibland är.” All konst är med andra ord revolterande.

Camus finner att alla revolutionära rörelser varit emot konst, förutom den som är socialrealistisk. Annan konst är ett hinder för revolutionen eftersom den erbjuder en framställning av hur världen är eller skulle kunna vara; sällan erbjuder icke-realistisk konst en revolutionär framställning som ämnar omkullkasta den sociala ordningen. Istället rör sig konsten inom tillvarons möjliga konfigurationer. För ”romanvärlden är endast en korrigering av denna värld enligt människans djupa önskan”.

Det hindrar inte att litteraturen är eskapistisk, att den skenbart vill ta oss bort från verkligheten. Detta är en absurd paradox. Men: ”Motsägelsen är denna: människan vägrar världen, men accepterar inte att fly från den”. Konst ska därmed vara revolterande, inte revolutionär. För en revolutionär konst hade velat undfly denna värld och söka en annan.

***

Genom att Camus tydligt avvisar all militär revolution och håller den för nihilistisk, ligger det nära till hands att uppfatta honom som borgerlig. Men det stämmer inte. Som motvikt föredrar han den revolutionära fackföreningsrörelsen, eller som den ofta kallas: syndikalism. Denna ideologi, som inte är deterministisk eller dialektisk, vill skapa en bättre tillvaro inom ramarna för denna värld, inte nå en som ligger bortanför. Camus håller detta för en måttfull lära som inte slår över i en nihilism.

Det är viktigt att komma ihåg att Camus alltid stod till vänster, även om han ofta stod ensam i sin position. I boken Frihet – Jämlikhet – Brodersmord skriver idéhistoriken Michael Azar att Camus ägnar sig åt en immanent kritik av det kapitalistiska samhällssystemet. Camus försöker aldrig lägga fram en transcendal kritik, eftersom en sådan mest sannolikt hade riktat sig till en värld bortom denna. Somliga kristna skulle säga att Guds rike är av denna värld. Camus skulle i replik säga att människans rike är av denna värld.

I sitt föredömliga efterord skriver Jenny Maria Nilsson, att bokens olika delar är skilda delar. Det finns inte alltid någon röd tråd dem mellan, annat än att de behandlar revolt ur olika perspektiv. Just det – bristen på en koherens mellan delarna – är kanske den största kritiken mot verket. Utan tvivel drar Camus upp linjerna för en revoltens genealogi, men ett helhetsgrepp tas aldrig.

Slutligen ska något om översättningen sägas. Med Nikanor Teratologens översättning har titeln gått från Människans revolt, i Gunnar Brandells översättning från 1953, till Den revolterande människan. Språkdräkten har blivit mer ledig och mindre styv. Det finns en lätthet över prosan i den nya översättningen som saknas i den förra.

Är Camus kritik av revolutionen aktuell idag? Har inte all vänsterrevolutionär retorik ersatts av nyliberal identitetspolitik? Är inte högern mer på frammarsch idag, snarare än vänstern? Alla tre frågorna måste besvaras jakande. Även om vänstern har försvagats och högern vinner mark återfinner man samma nihilism. Kritiken av vänstern går att applicera på högern. Den bortomliggande världsordningen som marxismen vill åstadkomma, har många beröringspunkter med den som de högerextrema vill åstadkomma; den ligger bortom denna värld och man kan tänka sig göra allt för att nå den. Detsamma gäller för den nyliberala teknikvurmen som blomstrat den senaste tiden, som försöker bygga upp parallella universum, vilka är som Platons idévärld. Även de bär på en nihilistisk tendens. Så, ja, Camus kritik är principiellt fortfarande giltigt, även om föremålet för kritiken har skiftat.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree