Lyrik: Kan man verkligen säga till blomman att den är ful? av Vladimir Buritj

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension tisdag, december 13th, 2022

Kan man verkligen säga till blomman att den är ful? Femtionio andra dikter

Av Vladimir Buritj

Översättning: Alan Asaid

Bokförlaget Faethon. 100 sidor. Har utkommit.

 

Idag gäller det att hålla isär ryssar och ukrainare, vilket är helt rimligt. Men verkligheten är inte alltid så klar och entydig. Ta en poet som Vladimir Buritj, som nu finns på svenska med Kan man verkligen säga till blomman att den är ful? som den långa och lockande titeln lyder.

Buritj föddes 1932 i Donbas och växte upp i Charkiv och borde alltså rimligen kallas ukrainare. Men han bodde större delen av sitt liv i Moskva och skrev på ryska. Vill man komma undan kan man säga att han var Sovjetmedborgare, med undantag för de allra sista åren av sitt liv. Han dog nämligen 1994 alldeles efter att imperiet upplösts. I sitt efterord till den aktuella volymen konstaterar i alla fall översättaren Alan Asaid att poeten livet igenom såg Charkiv som sitt ursprung och hem.

Buritj var nio år gammal när Tyskland invaderade Ukraina, och hans upplevelser från kriget satte sina spår. Men när man läser hans krigsdikter idag slås man av deras brutala aktualitet. ”Charkiv, våren 1941” heter en dikt som lika gärna skulle kunna heta ”Charkiv, hösten 2022”. Och hade någon sagt mig att följande hade diktats av en ukrainsk poet i år så hade jag inte betvivlat det:

 

Världen
föll samman
när det visade sig
att väggarna i min sönderbombade skola
färgats röda i mitten

Världen
föll samman
när jag insåg
att tvärgatan
som jag dittills trott vara evig
var uppfläkt
av stridsvagnsgravar

Världen
föll samman
när jag såg det igenfrusna akvariet
och fiskarnas
förvånade ögon

Den föll samman
och blev till en avgrund
omöjlig att fylla igen
varken med älskade kroppar
eller med dikter

 

I en annan dikt skriver han om freden, men inte om fredens lycka utan om en fred präglad av krigets erfarenheter: ”vem som står till svars för att nötterna jag knäcker påminner om kranier” och att ”massakrernas stank fyller banker frisörsalonger simhallar tågstationer”. Och vem ”ställs till svars för dessa syner på livstid”. Men naturligtvis handlar långt ifrån alla dikter om kriget.

Den modernistiska ryskspråkiga poesin dominerades länge av mer eller mindre bundna former och rimmet var inget som man gärna övergav. Inte ens en så sentida poet som Joseph Brodsky gav sig den fria versen i våld. Men Vladimir Buritj och några likasinnade kolleger ville annat. Inte minst ville de bort från den högtidliga diktionen och nå ett enklare tonfall. I en anteckning ser han till och med den rimmade diktens fortsatt dominerande ställning inom rysk poesi som ett resultat av ”personkultens isolationistiska politik”; felet är alltså att söka i stalinismen. Kanske kan man också säga att Buritj ville bort från den traditionella och romantiskt färgade ryska synen på poeten och dennes uppgift som något av förkunnare. Närmast i det fördolda skrev han sina dikter samtidigt som Jevgenij Jevtusjenko och Andrej Voznesenskij fyllde hela sportarenor vid sina uppläsningar på 1960-talet. Som kontrast till speciellt Jevtusjenkos flödande produktivitet kunde han uttrycks en misstro mot själva skrivandet och det fastnaglade resultatet: ”Jag ogillar att förfärdiga text. Jag gillar det vita papperet, dess ständiga gåta och tänkbarhet.” Å andra sidan kan han också konstatera: ”Att läsa utan att skriva är för mig meningslöst.”

Asaid konstaterar träffande att Buritjs inställning resulterade i dikter med ”drag av minnesfragment och anteckningar i flykten”. Just anteckningen blev också en egen genre som han odlade. Här möter vi typiska aforismer som: ”De vackraste flugorna finner man på dass och tippar.” Men lika gärna kan det röra sig om något som ser ut som några nedkastade ord på en papperslapp: ”Vill inte rimma!” Faran är att anteckningarna och de ibland lapidariska dikterna i stället för att öppna sig kan sluta sig, som om de ängsligt skyddar något så privat att poeten inte vill släppa det ifrån sig.

Det är en desillusionerad blick på människan och världen som vi möter i Vladimir Buritjs poesi och anteckningar, och till sist drivs den till sin spets: ”Det är en skam att leva.”

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.