Essäsamling: Framsidan och frånsidan

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Övrigt, Recension måndag, december 19th, 2022

Albert Camus

Framsidan och frånsidan

Översättning av Helén Enqvist

Förord av Peter Jansson

Lindelöws bokförlag. 76 sidor. Just utkommen.

 

Albert Camus verk från och med den egentliga debuten – med romanen Främlingen (1942) – och framåt, är väldigt stringent. De rör sig alla kring samma grundproblem, det absurda, det förnuftsvidriga, det paradoxala att blint söka mening i en tillvaro som är neutral på mening och att också lyckas finna någon. Hos Camus är Guds död ett faktum men det finns en tro till att det måste finnas något av värde, även om det är avskilt från oss.

Just för att verken efter Främlingen är så pass stringenta, undrar man om samma tematik återfinns i författarens faktiska debut, den föreliggande essäsamlingen Framsidan och frånsidan (1937), som nu kommit i en efterlängtad nyöversättning. Samlingen kom ut på ett mindre förlag i Algeriet, hemlandet som alltid närvarar i Camus produktion. 1958 kom den i en andra upplaga, men har aldrig varit samma publika framgång som essäsamlingarna Myten om Sisyfos (1942) och Den revolterande människan (1951).

Boken består av fem essäer, samt ett personligt hållet förord som Camus skrev inför återutgivningen av boken.

Camus menar själv i dagboksanteckningar att essäerna drar och leder vägen mot hans senare författarskap. Camus ser texterna som ett vittnesmål inför sitt egna skrivande, enligt förordet, för det finns ”mer äkta kärlek i de här valhänta sidorna än i alla följande”. Camus menar att alla hans verk är östa från samma källa och skriver att ”[v]arje konstnär bevarar på så vis djupt inom dig en unik källa som under hans liv ger näring åt det han är och det han säger”. Det stora verk som Camus drömmer om att skriva kommer, därmed, ”på ett eller annat sätt […] att likna Framsidan och frånsidan […]”. Debuten och det planerade storverket sluter på så vis en cirkel.

Man kan också se hur Camus försöker skriva in sina senare verks ideal i debuten. I Den revolterande människan skriver Camus fram en immanent kritik av kapitalism och kommunism, och menar att man inte ska sträva efter en utomvärldslig utopi, utan genom frihetlig socialism finna konfigurationer inom denna värld att forma samhället. Denna värld är värld att leva som den är, den behöver inte upphävas. Därför skriver han: ”Förändra livet, ja, men inte världen som jag gjorde till min gudom.” Och det är denna värld som figurerar i essäerna.

På samma vis kritiserar han ressentiment och slavmoral. Sin uppväxts materiella fattigdom har ”inte lärt mig bitterhet, utan tvärtom en viss trohet och stum uthållighet”. Camus ser avundsjuka som ”en riktig cancer inom samhällen och läror”, och kritiserar därigenom, som han brukar, kristendom och marxism.

Nog om förordet – vad säger Camus i sina essäer från trettiotalet, och hur genljuder det med vad han säger senare?

För att ändå inte tala om essäerna, skriver Camus i en tidig anteckning att många skriver utifrån sitt livs olycka, men själv vill han skriva utifrån sitt livs lycka. Denna innerliga lycka finner man i essäerna.

I essän ”Ironin” finner man den existentiella utsattheten och det religiösa avståndstagandet som är så vanligt hos Camus. ”Hon var helt utlämnad på tanken på sin död, utan att veta exakt vad som skrämde henne, hon kände bara att hon inte ville vara ensam. Gud hade hon ingen nytta av; han tog henne bara ifrån människorna och gjorde henne ensam.” På annat håll heter det att inför livet är man ”ensam, villrådig, naken och redan död”.

Utlämnandet inför naturen och världen återfinns i boken, i bland annat essän ”Mellan ja och nej”. Det heter att ”[v]ärlden andas mot mig i långsam takt och för med sig likgiltigheten och lugnet hos det som inte dör”. Och samtidigt kan Camus inte hjälpa att finns världen skön, och att dess skönhet är ett substitut för bristen på negativ eller positiv mening i tillvaron, för det finns ”en viss genomskinlighet i livet”. Men naturen är en ”ovärderlig nåd”. I essän ”Kärleken till livet” följer också en hel del lyriska skrivningar om naturen.

Den fattigdom som Camus föddes i präglar hans verk i hög grad. Även i Framsidan och frånsidan är detta tydligt. Han skriver att han har en fascination och förkärlek ”för den värld av fattigdom där jag tillbringade min fattigdom”. Med åren kompletteras vördnaden för det enkla livet med en kärlek till solen och det sinnliga livet. Men det är inte någon optimism som kommer fram ur det. Den unga Camus är medveten om livets baksida. Men han sätter inte frånsidan eller framsidan av livet före det andra, för ”jag vill inte tvingas att välja”.  Just denna dubbla hållning är typisk för Camus. I titelessän heter det också att ”[j]ag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja”. I avslutning till essän heter det att ”[d]et verkliga modet består ändå i att betrakta både ljuset och döden med öppna ögon”.

Liksom i Myten om Sisyfos knyter Camus här an till den nietzscheanska tanken om allts eviga återkomst, och den börda som anses följa insikten om den. För ”[p]lötsligt upptäcker han att det kommer vara likadant imorgon, i övermorgon och alla andra dagar. Denna ohjälpliga upptäckt gör honom förkrossad. Det är sådana tankar som tar död på en”.

I ett avsnitt som är starkt självbiografiskt beskriver Camus en gammal kvinnas död och hennes dottersons likgiltighet inför döden. Dottersonen kan inte riktigt bry sig, och den blasé hållningen påminner en del om den (skenbart) blasé hållning som främlingen Meursault har inför sin mors död. Något inpressat heter det också ”[n]är allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben”, vilket korresponderar med Meursaults sinnlighet.

När Camus gör en resa till Prag i ”Med döden i hjärtat”, blir han en främling inför den nya staden och kulturen. Han står utanför och tittar in och undrar ”’[v]ad betyder allt det här? Vad betyder det?’”. Det existenstiella draget finns alltid där hos Camus.

Så, efter en genomläsning av essäsamlingen står det klart att Camus stringens sträcker sig tillbaka ända till debutboken. Det är ett sammanhållet författarskap. Men det hade varit fel att säga att Framsidan och frånsidan är Camus författarskap i miniatyr. Mycket av det som hans senare författarskap centrerar kring – revolt, mord och skuld – återfinns inte. Snarare knyter verket tydligt an till romanen Främlingen, essäsamlingen Myten om Sisyfos och dramat Caligula – det absurdas trilogi – och bildar en kedja, vars andra ände slingrar sig kring andra frågor. Författarskapet utvecklas och förändras, men det är stringent.

—

Isak Adolfsson