Långnovell: En dag i Ivan Denisovitjs liv
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, januari 4th, 2023Aleksandr Solzjenitsyn
En dag i Ivan Denisovitjs liv
Översättning av Bengt Samuelsson
Bakhåll. 173 sidor. Nyligen utkommen.
Aleksandr Solzjenitsyns ikoniska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) har kommit i nyöversättning, och en väldigt tacksam sådan av Bengt Samuelsson. Berättelsen är starkt påverkad av Solzjenitsyn egna livsöde, av hans tid som internerad i fångläger i Sibirien. Som titeln delvis avslöjar får vi följa en helt vanlig dag i ett fångläger i Sibirien.
Som ung var Solzjenitsyn en hängiven marxist-leninist och senare även dekorerad kapten i Röda armén och deltog i andra världskriget. Förutom att vara trogen den sovjetiska statsideologin, studerade Solzjenitsyn bland annat humaniora vid Moskvas universitet, vilket innebar studier som var väldigt tydligt influerade av marxism-leninismen. Därtill hade Solzjenitsyn studerat fysik och matematik vid Rostov universitet.
Men trogenheten mot statsmakten skiftade under andra världskriget. Efter att ha kritiserat Stalin som politiker och som militär strateg i brev, och för ha författat kortare regimkritiska berättelser, blev han satt i Gulag under åtta år. Där arbetade han som gruvarbetare och med att lägga tegel och att gjuta diverse metaller. Efter sin avtjänade tid blev han förvisad till Kazakstan. Under tiden i exil arbetade Solzjenitsyn som lärare i matematik och fysik och skrev på sin kammare i hemlighet.
Att Solzjenitsyn kunde publicera föreliggande verk som var så kritisk mot stalinismen, berodde på den avstalinisering som genomfördes under Nikita Chrusjtjov tid vid makten. Det var även tack vare amnesti utfärdad Chrusjtjov som Solzjenitsyn kunde återvända till Ryssland 1956.
En dag i Ivan Denisovitjs liv är unik genom att det var det första verk som åskådliggjorde regimens förtryckande fångsystem, och som gjorde förtrycket känt i väst. Tidigare var det förbjudet att skriva om sådant som berörde fånglägren. Men förläggaren på tidningen Novy Mir, till vilken Solzjenitsyn hade skickat manuset till, tog upp manuset till kommunistpartiets centralkommitté där det blev godkänt för publicering, mycket tack vare det politiska töväder som alltså följde Chrusjtjovs maktövertagande. Verket blev en förelöpare av andra regimkritiska verk.
Men samtidigt blev Solzjenitsyn hårt kritiserad för sitt verk, och andra kommande verk. Särskilt efter att Chrusjtjov förlorat makten hårdnande tongångarna. Kritiken av regimen i verket GULAG-arkipelagen (1973) var så pass hårt formulerad att regimen var tvungen att ingripa. Det kulminerade att i att Solzjenitsyn uteslöts från sovjetiska författarunionen och senare och tvingades i exil 1974, till USA. Först 20 år senare skulle han återkomma.
Fyra år innan exilen, 1970, tilldelades Solzjenitsyn nobelpriset i litteratur, men kunde inte närvara vid ceremonin i Stockholm då han var rädd att han inte skulle få återvända till Sovjet om han lämnade landet. Senare, efter att han försatts i exil, kunde han motta priset.
I föreliggande långnovell får vi följa Ivan Denisovitj, även kallad Sjuchov, under en helt vanlig dag i fångläger. Egentligen händer det inte så mycket denna dag, den är helt genomsnittlig, precis som den hårdkokta realismen kräver.
Sjuchov känner sig sjuk på morgonen, han skrubbar golv, äter frukost och går till sjukstugan och drömmer om att få ligga sjuk någon vecka. Men det får han inte. Istället marscherar ha iväg till morgonens uppställning och blir visiterad. Därefter marscherar han vidare till en verkstadshall där han får i uppgift att täta fönster och andra dagsverk. Efter en middagsrast, murar han en mur, för att sedan bli inräknad. Han funderar på att gå till sjukstugan, men struntar i det. Han delar ut soppa i mässen, köper tobak och sen innan det är dags att sova blir hela baracken kallad till upprop. Och så har ännu en dag gått.
Men det viktiga är inte handlingen som sådan, utan de små anmärkningar och associationer som görs under dagen. Det är i dessa små avstickare som kritiken blir som tydligast.
Den banala byråkrati som man ofta förknippar med Sovjetregimen är ständigt närvarande i verket. Exempelvis berättas det om hur det enligt reglementet enbart får vara två sjuka per dag. Likaså står solen som högst, enligt sovjetmakten, klockan ett på dagen, inte vad tolv, för det har man beslutat om. ”Men skulle solen lyda Sovjetmakten!?”, undrar Sjuchov. Att det är förnuftsvidrigt bryr sig inte regimen om. Allting är efter regimens behag, liksom lagen som kan ”vridas och vändas precis som det behagades”. Samma godtycklighet gäller för tiden: ”Fångarna var inte tillåtna att bära klocka, befälet bestämde tiden åt dem”.
Verket bjuder på en lakonisk stil som påminner om isländska sagor. I början av berättelsen heter det att ”Det är svårt att börja ett dagsverk i kraftig kyla, det finns bara en metod som duger: sätt igång, så är hälften gjord”. Någon finkänslighet har man inte råd med. Och med rätta undras det om ”den som har det varmt på kroppen någonsin [kan] förstå den frusne?”
Det återfinns också en hel del levnadsregler, visdom som man måste förstå för att klara sig i ett fångläger. I det bistra Sibirien får vi veta att ”sparsamhet är bättre än rikedom”, och om man saknar pengar ”går det alltid att tjäna ihop lite”. Om man fryser så återstår det ”bara att arbeta hårt, hårt arbete är en livräddare”.
En intressant aspekt som lyfts på flera ställen genom boken, och i många andra dokument som återger livet i fångenskap, är att det finns en viss trygghet i att sitta i fångläger och att ens överordnade sköter allt åt en, man behöver inte bekymra sig för hur man ska försörja sig och vilka dagsverk man ska göra om dagarna. När Sjuchov däremot blir fri är detta ett oroande frågetecken. Han undrar ”hur skulle det gå när han kom ut i friheten?”
Ytterligare en intressant aspekt av boken är den som berör religion. I Sovjet var religion förbjudet, men den var ändå alltid närvarande. I fånglägret hjälper just den personliga tron Sjuchov vid liv: ”Vi ska överleva. Vi ska överleva allt. Om Gud vill kommer vi att se slutet på detta!” Men Gud är något personligt för Sjuchov. Han tror inte att Gud helt råder över människans liv. Istället formas det av en själv och av andra, men Gud är närvarande och bryter in ibland.
Något som kan vara viktigt att komma ihåg vid läsningen av boken är att det alternativ som Solzjenitsyn såg till Sovjetregimen inte var färgat av västerländska ideal, så som demokrati och individuell frihet. Istället ville han se ett Ryssland som grundades på ortodoxa kristna principer. Så att läsa in sådana västerländska tendenser i hans verk är felaktigt.
En dag i Ivan Denisovitjs liv har många förtjänster, framförallt genom att vara en dokument som påminner om historiens förtryck. Interneringslägren som sats upp i Kina, för att göra goda samhällsmedborgare av uigurer, gör boken än mer aktuell. Verket är sannerligen tendenslitteratur: litteratur som genom sin existens och genom frågorna den behandlar är tydligt politisk.
Om man ser till verkets litterära kvaliteter, måste den främsta vara att verkets uppbyggnad är så trogen vardagen i fånglägret. Realismen blir fullbordad genom att boken inte följer en typisk skönlitterär dramaturgi. Istället är uppbyggnaden helt dokumentär och följer vardagens skiftningar. Andra böcker som tar ett steg ifrån dramaturgin brukar falla platt. Att föreliggande verk inte gör det beror på den densitet om det berättade har. Fylligheten lyfter verket och bär det. Någon typisk dramaturgi behövs inte, berättelsen lyfter sig själv.
—
Isak Adolfsson
