Essäistik: Den oavslutade litteraturen
Bokhyllan, Övrigt, Recension tisdag, januari 17th, 2023Kristoffer Leandoer
Den oavslutade litteraturen – En essä om allt som inte blev klart
Natur och kultur. 276 sidor. Just utkommen.
Kristoffer Leandoer (1962) är som bekant författare, kritiker och översättare. I perioder har han även varit tidningsredaktör, och han har sedan debuten 1987 – med diktsamlingen Dykarklocka – arbetat med de flesta texttyper. Han har även introducerat flera kontinentala författarskap genom sin gärning som översättare. 2010 belönades ha med Augustpriset för essän Mask, och han nominerades igen 2020 för essän Längta hem, längta bort. Som kritiker har han även tilldelats Madeleine Gustafsson-priset.
I föreliggande essä, Den oavslutade litteraturen, leder Leandoer läsaren genom litteraturhistoriens oavslutade verk, verk som aldrig, av olika anledningar, skrevs färdigt. På ytan kan det kanske verka något trivialt, men Leandoer visar bland anat hur dessa verk har haft stor påverkan på annan litteratur, hur de nästan måste ha förblivit oavslutade samt hur dess oavslutade prägel nästan gjort dem till perfekt litteratur.
Essän är en essä i ordets egentliga betydelse, personligt hållen sakprosa. Det är lätt att dra paralleller till Michel de Montaigne, där författaren ständigt resonerar och redogör i förhållande till faktiska exempel. Något löst spekulerande görs aldrig. Samtidigt finns det heller inget uttalat teoretiskt batteri i bakgrunden, just som en essä kan sakna. Istället är texten, som sagt, högst personligt hållen och vad som sägs beror i högsta grad på Leandoer själv.
Leandoer tar oss på en häpnande exposé genom litteraturhistoriens oavslutade verk. Stilen är säker men lekfull och träffar alltid rätt. De förhållandevis korta kapitlen gör så att man enkelt läser bara ett kapitel till, och snart är boken utläst.
Uppslaget till boken kommer från Nathaniel Hawthornes novell ”Ett utvalt sällskap”, där det finns ett bibliotek med en rad böcker som blivit oavslutade men som där är avslutade; ”Det rådde trängsel på dessa hyllor, säger Hawthrone, eftersom alla författare kan skapa fler och bättre verk i sin fantasi än de sedan faktiskt förmår fästa på pappret”.
Leandoer ställer tre frågor. För det första, varför färdigställdes aldrig böckerna, var de för överväldigande i olika avseenden? För det andra, vad är det hos människan som får henne att lämna saker oavslutade, finns det en skräck i att avsluta saker? För det tredje, spelar det någon roll att en del böcker inte färdigställs, kan de inte spela stor litteraturhistorisk roll ändå och ge näring åt andra böcker?
Leandoer skriver att oavslutad litteratur kan leda till ”medansvar, engagemang och frågor kring skaparens avsikt med sin skapelse – ren motsatsen till den avkoppling man normalt söker […]”. För att förstå avsikten måste vi tolka verket, varför det spelar en roll vem som tolkar. Beroende på vems tolkning vi lutar oss mot, får vi olika förståelser.
Inför ett ofullbordat konstverk finns det tre upplevelser som man kan erfara, skriver Leandoer. Man kan se ett ofullbordat verk som ”1) vad det faktiskt är, 2) vad det sannolikt kunde ha blivit, samt 3) vad det enligt betraktaren borde ha blivit”. Vi pendlar mellan dessa tre upplevelser och blir delaktiga i att finna en inre logik.
Essän undersöker orsaker till varför en del verk är ofullbordade, så som att de påbörjas försent, att författarens skriver i en annan genre än vad de önskar, att författaren har ändrat åsikter om verkets tema, att författaren ännu inte är mogen verket, att verket är för storslaget, att man ägnar sig åt självcensur, eller att verket ligger för nära författare själv.
För att återigen citera Leandoer: ”Även den mest detaljerade realism lämnat gigantiska luckor i sin skildring; luckor som vår gärna hela tiden omärkligt överbryggar för att läsningen inte ska stanna upp”. Alltså skiljer sig inte läsningen av avslutad litteratur så mycket från den av oavslutad. Vi läser också sluten av oavslutade och avslutade verk liknande, menar Leandoer. Vi undrar var som sträcker sig bortom den sista punkten oavsett. Detta är anledningen till varför både oavslutade och avslutade verk inspirerar till diverse uppföljare och omskrivningar, vad man inom litteraturvetenskapen brukar kalla för ”rewriting” och ”writing back”.
Leandoer går på detaljnivå in på hur några författares oavslutade böcker, färdigställts av andra, och vilket ansvar det medför. Bland annat redogörs det för hur J.R.R. Tolkiens son, Christopher Tolkien, färdigställde sin fars livsverk. Ett sådant arbete innebär alltid att man gör våld på råmaterialet, men det kan vara förlåtligt i somliga fall.
Leandoer går sedan in på en rad oavslutade författarskap och redogör vad det innebär att de är oavslutade, hur de är det, hur det kans inspirera till andra verk, och hur de ibland färdigställts, på olika vis. Författarskap som bland annat redogörs för är Albert Camus, Sylvia Plath, Charles Baudelaire, Oscar Wilde och Fjodor Dostojevskij. Varför somliga av deras verk är oavslutade skiljer sig åt, men hur det gör det är en nöjsam läsning som Leandoer försätter oss i.
Leandoer utnyttjar essän som texttyp till fullo. Det tas friheter, det resoneras, det framställs. Man får ibland känslan av att texten är lite väl snyggt formulerad, man blir avundsjuk på formuleringarna. Essän avslutas personligt, med ett hyllningstal till skrivandet, till skrivandet som ett sätt att vara. Verket balanserar snyggt mellan fakta och observationer, mellan utläggningar och rekapitulationer. Den oavslutade litteraturen är ren essäkonst.
—
Isak Adolfsson
