Bok: ”Mor var rar” av Lev Rubinstein

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 8th, 2023

Mor var rar

Lev Rubinstein

Översättning: Johan Öberg & Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz förlag. 160 sidor. Har nyligen utkommit.

–

EN SOVJETISK BARNDOM I METALITTERÄR MINNESBELYSNING

”Far ror” och ”Mor är rar” fick man veta förr när man skulle lära sig läsa. Men när jag nu googlar visar det sig att det inte alls verkar stå så i läseboken, trots att alla tycks tro det. Däremot kan man förledas tro att mor är en orm: ”Mor! Mor! O, mor! Orm!” utropar den lilla gossen på en sida. Noterar man inte ormen på bilden kan man få för sig att barnet plötsligt genomskådat sin ömma moders sanna natur och nu slungar den fruktansvärda upptäckten i ansiktet på henne. Livet är inte alltid vad vi tänkt oss – och inte litteraturen heller.

Mor var rar heter i alla fall en volym av Lev Rubinstein, och för svenskar av äldre generation är det nog ofrånkomligt att, rätt eller fel, associera till barndomens läsövningar. Samtidigt är den lilla ändringen av tempus tillräcklig för att indikera att detta inte är en lärobok för barn.

När Rubinstein slog igenom på 1990-talet var det inom Moskva-konceptualisternas skara. De utmanade den gamla romantiska ryska synen på författaren som någon med uppgift att förmedla folkets röst och säga Sanningen. Och naturligtvis ville man bort från Stalins idé om författaren som en ”själens ingenjör” i partiets tjänst, eller som den mer bondske Chrusjtov uttryckte det: ”smeder som skall gjuta om människornas psyken”.

Med Rubinstein tycktes en mer postmodernistisk syn på författaren ha vunnit inträde i Ryssland, och själv producerade han inte böcker i vanlig mening utan organiserade kartokek. Han skrev sina texter på katalogkort som man kunde plocka runt med. Här härskade frasen. Den levde sitt eget liv och frågade föga efter upphovsman. Författaren blev ”frasmakare” och citatsamlare, en distributör av färdiga formuleringar och språkliga artefakter. Den intressanta frågan nu är om utvecklingen i Ryssland under Putin tvingar författaren att åter axla rollen som sanningssägare och maktens utmanare. I alla fall Rubinstein tycks ha hamnat i den situationen att han inte kan tiga om situationen i landet. Om sedan någon är beredd att lyssna, eller bara finner honom besvärlig, är en annan sak.

Det här betyder inte att Rubinstein kan förväntas börja skriva romaner i Tolstojs anda. Mor var rar är inte heller någon konventionell text. Efter ett kort orienterande förord följer 83 numrerade och korta anteckningar, som utsnitt ur en dagbok. De bildar ingen sammanhängande historia. De står vanligen isolerade och tycks, med några undantag, sakna inbördes samband. Som läsare vet man inte riktigt vad man ska göra med dem. Att själv försöka skapa en berättelse av dessa lösryckta fraser tycks föga meningsfullt. Det gör att de inte heller fungerar som det fragmentets estetik som omhuldades under romantiken. Rubinstein själv kallar dem för en dikt.

Efter dessa anteckningar följer det som utgör bokens huvudsakliga text, där samtliga fragment kommenteras, ibland ytterst lakoniskt, ibland utförligt. Nu visar det sig att de till synes intetsägande och mer eller mindre meningslösa anteckningarna alla har bäring på hans barndom, och fram växer en bild av att växa upp i 1950- och det begynnande 1960-talets Sovjetunionen.

Nu förstår vi också att den inledande associationen till småskolans läsebok är avsedd: ”Redan själva namnet på den text som här kommenteras är i likhet med dess inledande fragment välbekant för många generationer av oss som en gång gick i första klass i en sovjetisk skola”. Till saken hör att det ryska originalet då inte kan översättas ordagrant utan måste ersättas med en fras som på samma sätt kastar den icke-ryske läsaren tillbaka till sitt första möte med det skrivna ordet.

De enskilda fraserna fungerar som ett slags svartvita foton som förpassar Rubinstein tillbaka i tiden och får honom att minnas. Så det är knappast en slump att texten interfolieras av vad jag uppfattar som gamla bilder ur familjealbumet.

En av dem visar en äldre kvinna, och tre anteckningar, nummer 19–21, lyder: ”Mormor hade kräfta.”, ”Mormor dog i sömnen.” och ”Jag drömde ofta om mormor.” Här får vi i kommentaren veta att Rubinsteins mormor var judinna från Ukraina och helst talade jiddisch. ”Hon övergick alltid till det språket när hon var upprörd eller arg. På mig grälade hon uteslutande på jiddisch.” Upplysningen att mormor ”hade ett tungt livsöde” följs av den lakoniska kommentaren: ”Liksom för övrigt nästan alla människor av hennes generation.” Först fick hon uppleva ”en ändlös rad av pogromer”, sedan dog hennes man, och på 1930-talet drabbades hon av den stora svältkatastrofen, holodomor, som Stalin utnyttjade för att knäcka Ukraina och slutligt kollektivisera jordbruket. Under kriget valde två av hennes kusiner att stanna i Kiev då de var gamla och tyckte sig ha det som de behövde: ”De dog naturligtvis i Babij Jar.” Mer behöver inte sägas. Babij Jar är den ukrainska ravinen där nazisterna under två dagar i september 1941 sköt ihjäl nästan 34.000 judar. Tjugo år senare skrev Jevgenij Jevtusjenko en i sitt hemland kontroversiell dikt med det namnet, där han gick till angrepp mot den antisemitism som frodades även bland ryssar.

Rubinstein är född 1947 och poängterar hur privilegierad han var som son till en frontsoldat som kommit hem från kriget levande och inte ens lemlästad. Överallt runt honom kunde man annars se män som saknade en arm eller ett ben och som strök omkring och bad om allmosor. För barnen till dem som klarat sig kunde kriget framstå som heroiskt. Men efter en tid blev kontrasten skärande ”mellan böckernas hjältemodiga pionjärer och ärofyllda härförare och de samtal som fördes hemma” och där kriget var tårar, hunger, smuts, leda, död och diarré.

De flesta kommentarerna dröjer vid vardagshändelser som tv:ns ankomst och lyckan att gå på bio. En rad gestalter fladdrar förbi: grannen tant Zoja som slogs med sin mor så det lät som om potatissäckar dunsade i marken, Gleb Vysjinskij som hade med sig en vit mus till skolan och sedan blev veterinär, Smirnov som kunde vifta på öronen, klasskamraten Volodja som alltid ljög utan att ha något för det, ligisten Tobolkin som hamnade i fångläger och sedan återvände därifrån – vilket får Rubinstein att konstatera: ”Men det är ju faktiskt fullständigt ointressant.” Ja, det är det förstås på sitt sätt. Men det är trots allt de där förbiilande minnena som utgör ett liv.

Ibland kan det bli rätt komiskt som när anteckningen ”Klavdija Jefimovnas man hette Michail Borisovitj” bara följs av kommentaren: ”Det stämmer, just så var det.” Lite senare konstaterar Rubinstein att det är ”väldigt viktigt för mig att bevara såväl läsarens som min egen tro på äktheten hos varje detalj” – och att uppfatta det som ironiskt tror jag vore ett stort misstag. Annars har han en förmåga att skapa komiska effekter genom metalitterära reflektioner och genom att bara konstatera något, till synes helt allvarligt – eller om det verkligen är helt allvarligt. Själva osäkerheten är sin egen poäng.

När vi så har läst alla kommentarer upprepar Rubinstein alla de 83 numrerade anteckningarna och ber oss läsa dikten på nytt. ”Kommer den nu plötslig att verka åtminstone lite annorlunda?” frågar han. Har den fått en tvilling, identisk till utseendet men ändå en annan? Så finner jag mig plötsligt vara deltagare i ett experiment som handlar om litterär reception och som möjligen har Jorge Luis Borges som gudfar. En sak tycks i alla fall klar: Rubinsteins mamma var verkligen rar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.