Roman: Det tredje riket

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 27th, 2023

Karl Ove Knausgård

Översättning av Staffan Söderblom

Det tredje riket

Norstedts. 485 sidor. Nyligen utkommen.

 

Jag gillar ju ifrågavarande författare, så det tar lite mot att skriva detta. Men jag ska fatta mig kort – – –

Jag har helt ärligt svårt att se vad Karl Ove Knausgård är ute efter med i sin romanserie Morgonstjärnan, vars tredje del – Det tredje riket – nyss har kommit ut på svenska. I boken får vi följa Tove, den bipolära frun som känner sig utstött av sin familj, Gaute, en orolig gräsänkling till lärare som bryr sig för mycket om en elev, hans fru, Kathrine, prästen som plötsligt blivit gravid och som dras in i ockulta sammanhang, Helge, arkitekten med lite åldersnoja och som har slut på idéer, Line, som bor i kollektiv och blir förälskad i någon som kanske är nazist, Jarle, en förbryllad neurolog, Geir, en otrogen polis som får ett satanistiskt trippelmord på sitt bord, Ramsvik, en man som opereras, Syvert, Rysslandsfararen och begravningsentreprenören som återsett sin förlorade syster och som kommer tillbaka till ett Norge där folk inte längre dör.

Samtliga böcker i serien är väldigt tillgängliga, lätta att läsa, oerhört välskrivna och har ett exemplariskt språk. Men det är ändå något som skaver. Första bandet av serien, som just heter Morgonstjärnan (2021) byggde på en mystisk tematik om undergång. Det satte upp en hel del förväntningar, vilka inte helt besvarades i det andra bandet, Vargarna från evighetens skog (2022), som istället behandlade frågor om livets uppkomst.

Dock fanns det en underliggande beröringspunkt mellan de två föregående böckerna: Vid apokalypsen, den religiösa undergången, kommer allt att börja om; livet kommer uppkomma på nytt vid undergången. Förväntningen på detta verk blir då alltså att allt kommer att uppstå på nytt, det är vad de tidigare böckerna, var för sig, har förberett. Stundtals berör också boken denna tematik, och knyter dessutom an till religiösa skrivelser om att döda ska uppstå och att djävulen ska hemsöka jorden på domens dag. Men enbart stundtals handlar det om de dödas uppståndelse och ett evigt liv, som det heter i den kristna trosbekännelsen.

Istället kan boken sägas ha en annan, tydligare, religiös tematik. Flera av karaktärerna yttrar formuleringar så som, ”… det första riket var Guds tid, det andra var Jesu tid och det tredje riket den heliga andes tid”, och nu lever man i det sistnämnda riket. Boken utforskar denna andes tid och hur det gestaltar sig. Men framställningen spretar.

Frågan som jag inte kan få klarhet i, är vad det hela betyder. Visst, det existentiella med dess frågor finns där hela tiden. Men det tycks inte finnas någon systematik eller någon övergripande minsta gemensamma nämnare mellan karaktärerna. Böckerna är uppbyggda av separata narrativ som samsas inom samma pärm, men de korsar sällan varandra.

Värt att komma ihåg är att det rör sig om en romanserie och inte en novellsamling i flera band. En roman kräver att de olika delarna svarar mot varandra, att det finns en koherens däremellan, vilket novellerna i en novellsamling inte behöver göra.

Vad vill Knausgård säga med detta? Jag vet inte, men det känns som om jag vid det här laget, efter ha läst totalt 1 928 sidor av serien, borde göra det. Men självklart finns det en tanke med det. Man skriver inte en romanserie av den här magnituden – som den ändå måste sägas ha – på måfå, utan röd tråd. Är det bara jag som inte får fatt på den, den röda tråden? Döljer boken en poetik som jag inte förstår mig på, helt enkelt?

Ytterligare en punkt. Precis som i de tidigare böckerna av serien, skriver Knausgård på ett sätt så att berättelsen inte sträcker sig utanför pärmarna. Inga frågor lämnas obesvarade, allt blir utforskat. Kanske än mer i denna bok där vi får innan osedda perspektiv på det vi redan har läst. Stilen är uttömmande och lite lämnas åt läsaren att själv spekulera kring. Det finns få luckor kvar att själv fylla i.

Något som dock boken tjänar på är att den avviker från den hyperrealistiska stilen, som framför allt var framträdande i Vargarna från evighetens skog. Det gör att lite mer lämnas åt läsaren.

Eller, är det så enkelt att Knausgård ha velat ställa upp ett galleri med karaktärer, alla ångestridna, och fånga vardagens små doser av ångest, och fogat det hela samman med en övergripande, lite lösare tematik? Kanske ska man inte försöka läsa in allt för många korrespondenser mellan de olika karaktärerna? Jag vet inte.

—

Isak Adolfsson