Filosofi: Politisk teologi

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, april 5th, 2023

Carl Schmitt

Politisk teologi. Fyra kapitel om begreppet suveränitet

Översättning av Stefan Jarl

Förord av Mårten Ericson

Bokförlaget Augusti. 84 sidor. Nyligen utkommen.

 

Man kan vara intresserad av högerradikalism på samma sätt som man kan vara intresserad av fåglar utan att vara en. Fågelskådning är dessutom en nöjsam hobby.

Carl Schmitt (1888-1985) var, förutom väletablerad professor i juridik, även en tysk politisk tänkare. Hans samröre med nazisterna har fläckat ned hans namn, men hans teorier har under andra hälften av 1900-talet fått en renässans, ofta bland vänsterintellektuella. Något ofta beror på att han ses som ett motvärn mot liberal kapitalism.

Men det ska inte stickas under stolen att Schmitt hjälpte nazisterna att driva igenom fullmaktslagen, vilken gav nazisterna möjlighet att gå mot riksdag och konstitution. Han satt också i det nazivänliga Preussiska statsrådet och var ordförande i Nationalsocialistiska juristförbundet. Han drog sig heller inte för att försvara långa knivarnas natt.

Men även om hans politiska och juridiska teorier var med och lade grunden för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets (NSDAP)  ideologi, så var han kritiserad av SS som menade att han enbart var en karriärist, mycket på grund av tidigare kritik mot nazipartiet. Men samtidigt tog han aldrig avstånd från nazismen efter andra världskrigets slut och under det efterföljande avnazifierande reformarbetet.

Föreliggande bok, Politisk teologi, utkom 1922, elva åra innan Schmitt gick med i NSDAP. Men detta ska inte ses som en garant för att den är fri från en underliggande högerradikalism, men den är åtminstone inte nationalsocialistisk. Samtidigt är det inte svårt att se hur vänsterintellektuella – så som Hannah Arendt, Walter Benjamin, Jacques Derrida, Jürgen Habermas, Slavoj Žižek, med flera – har tagit impulser från den lilla boken. Samma sak gäller även för högertänkare så som Leo Strauss och Ernst Jünger.

Med just Ernst Jünger delar Schmitt många tendenser (men de går också isär gällande många betydande frågor, så som frågor om det totalitära och det frihetliga). Båda var konservativa revolutionärer som angrepp Weimarrepubliken och den begynte liberalismen och den tillhörande parlamentariska demokratin. Man såg det som ett handlingslöst styrelseskick, kantat av förlamande byråkrati. Istället förespråkade – och här Schmitt mer än Jünger – en form av  diktatur, vilket sågs som mer effektivt, eftersom den kan frångå lagar vid prekära situationer och för att handla gott, så att säga. Båda var också ifrågasättande liberalismens fundament: att politik kan bedrivas utifrån rationell agens. Schmitt menade vidare att liberal demokrati var en självmotsägelse. Liberalism kräver en pluralism och individualism, medan demokrati kräver enighet, monism, för att fungera effektivt.

I det föredömliga förordet av Mårten Ericson, heter det att ”[d]et liberala synsättet ger att maktens legitimitet springer ut lagen och rikets konstitution. Schmitt menar emellertid att det förhåller sig precis tvärt om – lagens och konstitutionens legitimitet är beroende av maktinnehavaren – det vill säga den som i Schmitts tankevärld är suveränen”. Och att suveränen är suverän tydliggörs vid tider av kriser där demokratiskt tillsatta lagar åsidosätts för att kunna bevara staten. Suveränen är den som tar de faktiska, egentliga besluten – det är inte riksdagen i egenskap av att vara demokratiskt tillsatt som tar besluten, enligt Schmitt.

I somliga avseenden kan man i boken byta ut begreppet ”suveränen” mot naturrättsfilosofen Thomas Hobbes begrepp ”Leviathan”: den oinskränkta jordliga makten som inte svarar inför någon annan än sig själv, eller möjligtvis Gud. Och Schmitt citerar Hobbes ord om att ”auktoritet, inte sanning skapar rätten”. Likt Leviathan skapar suveränen egna normer och styr efter eget tyckte, egen vilja, precis som fursten gör hos Machiavelli.

Schmitt skriver ”[s]uverän än den som beslutar om undantagstillståndet” – alltså när demokratiska lagar negligeras – eftersom ”[a]tt besluta om undantaget utgör närmare bestämt ett avgörande i allra högsta grad”.

Ett undantagstillstånd ska inte ses som ett tillstånd av anarki och tumult. Snarare ska det, menar texten, ses som en form av ordning, ”även om det inte är någon rättsordning”. Men med det sagt menar inte Schmitt att en stat ska befinna sig i ett konstant undantagstillstånd, men tillståndet synliggör vem som har makten och vad makten består av. Makten kommer från toppen och sipprar ned, den växer sig inte stark från botten – återigen enligt texten.

Men den suveräna är en del av ett större system. Auktoriteten att fatta undantagsbeslut springer inte från någon enskild individ, utan tillkommer ”enbart den suveräna ordningen själv”.

Schmitt gör analogier till teologin – och förstår dessutom politiken genom den – och skriver att ”[i]nom rättsvetenskapen har undantagstillståndet en betydelse som motsvarar undrets inom teologin”; båda synliggör maktförhållanden genom att upphäva uppfattningar om hur tillvaron egentligen är beskaffad.

Några ord om texten som text. När man läser skriften är det tydligt att den en skriven utifrån en klar och tydlig historisk kontext, som det inte görs några försök att avlägsna sig från. Resonemangen är rena och går ständigt i dialog med andra rättsfilosofiska tänkare. Det är inget fritt tänkande och spekulerande, så att säga, precis som sig bör. Textens meningar är väldigt vänstertunga, men det är tillgängliga akademiska meningar.

Schmitt diagnostiserar vad som kan ses som den liberala demokratins tillkortakommande rent deskriptivt, samt ger en förklaring av maktens ontologi. Vad gäller det normativa så lägger han inte fram något motförslag (även om man kan skönja en högerradikalism). Det är nog därför som även intellektuella på vänsterkanten har haft så stort utbyte av boken.

—

Isak Adolfsson