Roman: Territoriella anspråk

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, maj 1st, 2023

Frans Wachtmeister

Territoriella anspråk

Ellerströms förlag. 246 sidor. Utkommen.

 

I Frans Wachtmeisters debutroman, föreliggande Territoriella anspråk, får vi följa ett berättarjag vid namn Hans, som sedan tio år bor och arbetar i Japan, och som upplever sig segregerad. Hans är museianställd och blir likt en personlig guide åt en gästforskare; den vitaste av européer, den tyska konstforskaren Maximilian Weiss. Tillsammans ger det sig ut – lite motvilligt från Hans sida – på en jakt efter Japans essens. Förutom att de finner att de aldrig kan nå det verkligt japanska, då de själva inte är japaner, finner de även ett främlingskap i sig själva.

Bokens tematik är assimilering, och hur assimilering, åtminstone i Japan, är en omöjlighet. Hans orerar: ”[J]ag tror inte en sekund  att kulturer kan knytas ihop, ej heller att man kan uppgå i någon annans”. Till skillnad från Weiss har Hans insett detta och genom verket försöker han göra denna poäng. I en dialog med den brittiska författaren Rudyard Kipling menar Hans att ”Öst är Öst, Väst är Väst, och de två skall aldrig mötas. Så precis formulerat, så simpelt men samtidigt så vansinnigt träffande. En summering av hela min japanska diaspora”.

Bokens handling och tematik, vilka är tätt sammansvetsade, har formen av ett uppochnervänt U. Till en början sägs det att man inte kan bli japan, men sen lyfter det och för ett tag tror man det, men sen vänder det och man hamnar på samma linjära punkt och förstår att man kan inte bli japan. Det uppochnervända U:et är en av tragedins former.

Om vi ser till det uppochnedvända U:ets första hörn – – – När berättarjaget sitter och ska skriva notiser till en konstutställning så märker han att en person i en av bilderna påminner om Weiss. Det är en jesuit från 1600-talet, en barbar. Självklart har det lite komisk effekt, men bakom komiken döljer sig en metafor: Weiss är som en jesuit, förvisso intresserad av Japan men ur ett västerländskt perspektiv och han vill göra Japan till sitt. Intresset för det andra landet till trots så döljer sin en eurocentrism. (Senare i verket skrivet Wachtmeister denna metafor läsaren på näsan, vilket är stilistiskt synd). Lyckades jesuiterna göra Japan till sitt?

Om vi sedan går till det uppochnedvända U:ets böj – – – På resan genom Japan ska Weiss göra kulturhistoriska studier kring Buddha, en symbol som inte ens är japansk. Till en början visar Hans en del motstånd, men ju mer han hänger sig åt det falskt japanska, ju mer tycker han om Japan. Och för ett tag verkar Hans faktiskt njuta av att vara i Japan. En central del av bokens mittparti är också att Weiss försöker göra sig sexuella erövringar i det främmande Japan. Detta är en klassisk kolonial trop – att penetrera det okända och så göra det till sitt – och Wachtmeister ironiserar kring den väl, ja, utdraget och grundligt.

Och så slutar vi i det uppochnedvända U:ets andra hörn – – – Hans, och Weiss ser igenom charaden – de är inte japaner. I en symbolisk nedstigning i helvetet inser Weiss att han inte kan bli japan, det är ren biologi.

”Det största problemet är att det inte går att leva rätt. Det finns ingen manual […] Man kan inte bara vara. Det är omöjligt. Som utlänning måste man vara något […] Någonting som kan definieras och länkas till ens ursprung, som man gör för att man är den man är”. Men det hindrar inte att Hans ändå känner sig någorlunda delaktig i samhället. Förvisso i bokens början – men i en tragedi av denna typ skiljer sig inte början och slut så mycket åt vad gäller attityder – så undrar Hans efter några drinkar, ”[v]arför kunde de inte bara stanna hemma? Varför kunde inte alla utlänningar bara stanna hemma, och låta Japan förbli var det var?”. Samtidigt kommer han själv aldrig bli en del av vad det var, vad det är, vad det kommer vara.

Dynamiken mellan berättarjaget och Dr. Weiss är tämligen komiskt, trots den tragiska strukturen. Weiss proklamerar naivt sin kärlek till Japan och exotifierar allt som är en del av Solens rike, medan berättarjaget, Hans, är mer nykter  och klarsynt – ibland kanske för nykter och klarsynt – och framstår ibland som en så kallad straight man inom komedi; en samlad karaktär som hanterar en annan karaktärs mer excentriska utspel. Den ena karaktärer glorifierar medan den andra pekar ut brister.

Boken blandar väl kulturella funderingar med ren gestaltning, vilket ger boken en tacksam dynamik. Språket och formen speglar också innehållet väl, de samspelar. Precis som Hans är blasé och lite likgiltigt är språket steriliserat och menlöst. Det ger en bra helhetsupplevelse.

Territoriella anspråk är en bok enkel att tycka om.

—

Isak Adolfsson