Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Pappa

Roman: Pappa

Monika Helfer

Pappa

Översättning av Rebecca Kjellberg

Lindelöws bokförlag. 154 sidor. Nyligen utkommen.

 

Förra året utkom den första romanen av Monika Helfer på svenska, familjekrönikan Bagaget. I romanen Pappa fortsätter Helfer sin krönika, men där den första boken skildrade sin mammas historia, skildrar denna bok pappans.

Monika Helfer är en österrikisk författare som förutom romaner även har skrivit noveller och barnböcker. Somliga av hennes verk har varit förlagor för filmatiseringar.

Hennes böcker kännetecknas av ett barnperspektiv. Man får berättelsen filtrerad genom ett barn, och böckerna handlar också mycket om att vara ett barn. Därtill cirkulerar gärna hennes böcker kring familjeförhållanden. Detta gör sig tydligt gällande i Pappa, precis som det gjorde sig gällande i Bagaget.

Med Pappa avviker Helfer från den första boken i serien. Istället för att berätta ett mer sammanhängande narrativ, så berättas små episoder, små sekvenser som tillsammans bildar en helhet. Denna fragmenterade teknik är väldigt postmodern, och den passar väl med barnperspektivet. Barndomsminnen är sällan koherenta, utan spridda och som duttar. Ett återkommande problem med denna teknik – det är ett problem som många böcker står inför – är att texten kan kännas lite plottrig.

Monikas pappa må vara en gladlynt och omhändertagande man – ”Vi sa pappa. Han ville ha det så. Han tyckte det lät modernt” – men han döljer något. Han har varit med i kriget och han är föreståndare för ett rehabiliteringscentrum för krigsskadade. Men vem han egentligen är, är oklart. Vem var han under kriget, vem var han överhuvudtaget?

Romanen hanterar den tystnadskultur som uppstod i den tysktalande världen efter andra världskriget, något som författare som W.G. Sebald utförligt har gestaltat och problematiserat i sina verk. Hur talar man om ett sår som fortfarande är öppet och som ömmar så?

Boken kartlägger – ganska deskriptivt – pappans liv; hans fattiga barndom, kärleken till böcker, krigstjänst, familjebildning, tjänsten vid rehabiliteringscentrumet, hans studier, hans andra äktenskap. Men genomgående är han ändå ett mysterium. ”Ett halvår innan studentexamen blev han inkallad till krigstjänst. Så vitt jag vet bar det snart av till Ryssland, det gick inte få fram några detaljer ur honom”, och i Ryssland förfrös pappan benet och tvingades amputera det. Men han vill inte prata om det, precis som han inte vill prata om just någonting som rör hans person.

Snart står det klart att pappan flyr från sitt förflutna och vill skaffa sig ett nytt. Han vill inte vara av ringa börd – tvärtom. Han vill framstå som en stor man. Han fejkar ett förflutet, pratar ihop ett annat. Till slut försummar han även familjen när han strävar efter detta nya liv.

Som innan sagt så bygger romanen på biografiskt material. Och det är svårt att omforma något biografiskt till en roman. Fiktion står inte på något sätt i motsats till fakta, men när man låter dem samsas måste man göra det på bekostnad av dem båda. Det biografiska måste omstöpas i en dramaturgisk form och någorlunda följa en dramatisk kurva. Det fiktiva måste släppa på tyglarna för att låta det biografiska komma med.

Helfer gör en del avkall på det fiktiva: hon låter mycket som vara med som inte direkt tydligt rör berättelsen framåt, om än på bredden. Hon gör också en del avkall på det biografiska: hon följer den dramatiska kurvan. Hon gör detta genom att låta pappans stöld av en samling böcker vara som en röd tråd genom boken. Men den fragmentariska tekniken skymmer ibland, tyvärr, denna. Ibland saknas det också en distans till det som berättats i boken. Det berättade är så nära inpå berättaren att en önskvärd distans som skapar klarhet uteblir.

Jämfört med Bagaget, som till vis del också byggde på samma fragmentariska teknik och biografiska metod, är Pappa inte lika strömlinjeformad. En gissning till vad det beror på är att Bagaget inte involverade Helfer själv i berättelsen, vilket Pappa gör. Hon har mer att berätta här och har därmed svårare att gallra. I Bagaget sammanställde hon andras utsagor, i Pappa kommer hon med egna.

Texten som sådan är mångordig och samtidigt lyrisk. Man kommer att tänka på Walt Whitmans eller varför inte Allen Ginsbergs expansiva lyrik som liksom väller fram. Och språket är bokens styrka. Den har en klarhet och enkelhet som är komplex.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree