SACD: Mozarts Requiem med Jordi Savall
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, augusti 9th, 2023
Wolfgang Amadeus Mozart: Requiem (AliaVox/Naxos). Speltid: 44’54.
Rachel Redmond (sopran), Marianne Beate Kielland (mezzo-sopran), Mingjie Lei (tenor), Manuel Walser (baryton), La Capella Nacional de Catalunya, Le Concert des Nations, Jordi Savall (dirigent)
Betyg:
–
Jag vet inte hur många inspelningar det finns av Mozarts Requiem, men de är åtskilliga. Så det borde finnas någon för alla smaker, oavsett om man föredrar moderna instrument eller propsar på tidstrogna. När det gäller HIP-tolkningar (HIP = historically informed performance) brukar de karaktäriseras av mindre kör och orkester, med större transparens som följd, och högre tempi.
När Jordi Savall med sina, förutom solisterna, katalanska styrkor ger sig i kast med dödsmässan vill han komma Mozarts intentioner så nära som möjligt, vad vi nu kan veta om dessa. Kör och solister får till och med sjunga den latinska texten med det uttal som gällde i Wien mot slutet av 1700-talet. Jag kan tyvärr inte påstå att jag spontant noterade detta … Men det säger något om Savalls ambitioner. Sedan är det ju så att Mozart dog mitt under arbetet med mässan, så den färdigställdes av i första hand Franz Xaver Süssmayer. Han satt vid dödsbädden och kan alltså tänkas ha fått inblickar i hur Mozart tänkt sig det hela. Süssmayers egna verk är väl i stort sett bortglömda idag.
I texthäftet berättar Savall om det omvälvande intryck som dödsmässan gjorde på honom när han som 14-åring råkade få höra den i sin hemstad Igualada. Efteråt sa han till sig själv att om musik så starkt kan röra en människas själ så ville han bli musiker, och några dagar senare reste han till Barcelona och köpte sig en cello. Det var för nu nästan 70 år sedan. Idag är han världsberömd som gambaspelare och dirigent och för sina geografiskt och kulturellt gränsöverskridande musikaliska projekt.
Nyligen skrev jag om ett album där Le Concert Spirituel under Hervé Niquet framförde Mozarts Requiem tillsammans med Salieris. Jag konstaterade då att det finns mer lockande alternativ, åtminstone när det gäller Mozart, och nämnde inspelningar med Nicolaus Harnoncourt, Philippe Herreweghe och Jordi Savall. Då hade den nu aktuella inspelningen inte kommit utan jag avsåg Savalls tidigare inspelning från 1991. Men nu har han alltså gjort en ny. När jag först lyssnade på den gjorde den ett starkt intryck. Därför blev jag lite förvånad när jag senare blindlyssnade på den och Herreweghe och upptäckte att jag generellt föredrog vad som visade sig vara Herreweghe.
I första satsen, ”Requiem”, kan Savall framstå som onödigt forcerad. I ”Dies irae” känns han tvärtom lite avslagen; vredens tag är kort sagt mer skrämmande Herreweghe. Och underbara ”Lacrymosa” är det han som mer än Savall pejlar och förmedlar den ljuva och tårfyllda smärtan.
Nu låter jag kanske onödigt negativ. Mitt första intryck av inspelningen var som sagt starkt, och Mozarts Requiem tål att framföras på olika sätt. Slutligen ska sägas att produktionen, som alltid när det gäller AliaVox, är påfallande snygg. Och vilka andra skivbolag bifogar ett informativt och påkostat texthäfte på inte mindre än sex olika språk?
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
