CD: Musik för hardangerfela med Nils Økland & Sigbjørn Apeland och med Anna-Karin Andersson
Recension, Skivor, Skönlitteratur tisdag, september 12th, 2023
Nils Økland & Sigbjørn Apeland: Glimmer (ECM/Naxos). Speltid: 47´52.
Nils Økland (Hardangerfela och violin) & Sigbjørn Apeland (harmonium)
Betyg:
–
–
–
–
Anna-Karin Andersson: Gränsland. (Kakafon Records/Naxos). Speltid: 34´26.
Anna-Karin Andersson (fiol och Hardangerfela)
–
–
–
–
–
–
–
Kanske kan man säga att Hardangerfelan är för Norge vad nyckelharpan är för Sverige. Och båda instrumenten tycks lika livskraftiga och hitta nya musiker.
På ett nytt album från ECM har Nils Økland slagit sig ihop med Sigbjørn Apeland som satt sig vid ett harmonium eller, lite mer rakt på sak, en tramporgel för att spela norska folkmelodier och egna verk. Det är inte utan att man kommer att tänka på samarbetet mellan Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam, men resultatet skiljer sig åtskilligt. Där Idenstam låter sin piplåda frusta och slamra på det mest charmerande sätt lyckas Apeland tvärtom tämja den till skönt svävande toner som ibland närmar sig elektroniska klanger. Albumet präglas av vackrast tänkbara nordiska vemod med liksom trevande melodier och naturmystiska stämningar som får mig att tänka på Theodor Kittelsens sagolika målningar. Själva hänvisar de till den äldre konstnären Lars Hertervig, vars mer traditionellt romantiska verk jag själv inte alls finner vara i samklang med musiken. Men stor sak i det. Apeland har själv upptecknat en del av melodierna i sin hembygd Haugalandet, men han och Økland förhåller sig ändå fritt till traditionen och drar sig inte för att ibland närma sig ett modernistiskt tonspråk. Det är ingen slump att ett stycke är en hyllning till den banbrytande tonsättaren Fartein Valen.
Vill man ha ett album med mer traditionellt framförd folkmusik för hardangerfela och fiol kan man vända sig till Anna-Karin Andersson och hennes album Gränsland, där hon blandar svenska, inklusive egna, låtar med norska. Därav albumets titel. Den första låten får mig att tänka på den suggestiva musik som brukar spelas i Västanå Teater, och lite förvånad upptäcker jag att Andersson inte är värmlänning utan småländska och bor i Malmö. ”Jag blev fullkomligt betagen av norsk folkmusik som student en gång i tiden och har sen dess fördjupat mig i framförallt hardingfelemusik från Setesdal i Norge”, konstaterar hon själv och fortsätter: ”Det är en passion som aldrig tar slut.” Gränsland är hennes debut som soloartist, och jag kan bara hoppas att man inte i Norge uppfattar hennes musicerande som otillåten appropriering … Det fina med musik är ju att den ofta är gränslös eller leker med gränser. Jag får bekänna att jag personligen helst tar del av musik av det här slaget i mindre doser i taget, vilket också innebär att jag inte rätt person att betygsätta den, även om jag gärna uppmärksammar den. Och om den, som här, spelas med okuvlig energi och med ett härligt medryckande driv är det bara att hänga på och med i svängarna. Rimligen är detta album en riktig fest för folkmusikentusiasten i allmänhet och för hardangerfelans vänner i synnerhet.
Glimmer och Gränsland har båda norsk folkmusik som grund, men till karaktären är de verkligen totalt olika varandra: den ena sökande, intimt vemodsfull, inåtvänd; den andra rakt på, sprudlande dansant, utåtvänd.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
