Novellsamling: Historien om Fru Berg
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, september 27th, 2023Ingvild. H. Rishøi
Historien om Fru Berg
Översättning av Marie Lundquist
Flo förlag. 154 sidor. Just utkommen.
Norska Ingvild H. Rishøi (1978 – ) har tidigare recenserats i Kulturdelen, det gällde då hennes debutroman Stargate. En julberättelse. Nu recenseras hon med anledning av att novellsamlingen Historien om Fru Berg har kommit ut på svenska. Båda texterna, romanen och novellsamlingen, kännetecknas av en vardagsnära magi, en form av magisk realism, och det utsatta barnets perspektiv. Stilen har liknats vid en blandning av realism och konstsaga. Ofta har texterna ett klassperspektiv, ofta med en satirisk tvist.
När novellsamlingen utkom i Norge 2011, nominerades den till Bragepriset. Andra av hennes verk har tilldelats Sultpriset, Kritikerpriset samt P.O. Enquists pris. Hennes verk finns idag översatta till femton språk.
Det är fem noveller som utgör samlingen. I titelnovellen speglas en familjs mående i hur väl de lyckas sköta om en hamster. I en annan, som rör sig på flera tidslinjer, gestaltas systerskap och vikten av att se varandra, att inte negligera. I ytterligare en möter vi en sjuttonåring som finner sig själv genom Janis Joplins musik och upptäcker kärleken. I en annan, hur känslor och hormoner skiljer två syskon åt och slår sönder barndomen och ur skärvorna framträder ungdomen. En avslutande berättelse om en pappa som får ta mer ansvar, men inte riktigt klarar av det, när hans sambo går in i en förlossningsdepression.
I recension till en av sina andra böcker har Rishøi blivit kallad en ny Astrid Lindgren, allas vår egen sagomästare. Men det finns stora, betydande skillnader mellan författarna. Hos Lindgren är det komplexa, åtminstone på ytan, väldigt enkelt framställt, och hon ryggar inte tillbaka för att återge komplexa sammanhang. Hos Rishøi däremot är texten fragmentarisk, och det komplexa bryts ned till några få spillror, i typisk postmodern stil, det görs inga anspråk på att kunna framställa tillvaron i sin helhet. Den ena eller den andra författaren är inte bättre på grund av sin framställningsteknik – de är båda förtjänstfulla – men det är en uppenbar skillnad mellan de två författarna: Lindgren, som vill fånga den magiska världen och förmedla den, och Rishøi, som säger att man inte kan fånga världen men där den blir magisk när man försöker.
Men det finns också sådant som tydligt förenar Rishøi med den sagotradition som Lindgren står för. Det skrivs fram en barnets naivitet inför den stora vuxenvärlden, och den gör det trovärdigt, åtminstone från en vuxens perspektiv. Texterna kryllar också av små barnsligheter som man känner igen sig i, så som att dra små vita lögner för att passa in bland andra barn och något sådant så stort som syskonkärlek. Även barnets oskyldighet inför livet baksida ryms mellan bokens smala pärmar.
Något som då och då händer i novellerna är att saker inte följs upp, eller har den påverkan – eller en påverkan – som man kan förvänta sig av dem. Anton Tjechov hade sin berömde teaterregel: om ett gevär vissas i första akten, ska den ha brunnit av innan fjärde akten; alltså, inkludera inget onödigt och låt allt fylla en funktion. I en av föreliggande samlings berättelser nämns det tidigt att det var samma kväll som Olof Palme sköts, men senare görs det inget med detta. Det är något otillfredsställande. Eller är det en form av indirekt tidsangivelse, att det berättade tar plats 1986? Om det är det, är det en klumpig sådan då det skapar förväntningar som inte införlivas, i alla fall inte från en svensk kontext.
Som bäst är Rishøi när hon lämnar den fragmentariska stilen därhän och skriver mer sammanhängande narrativ. I samlingens kanske starkaste bidrag, ”the life and death och janis joplin”, arbetar Rishøi med speglingar. Hon speglar den sjuttonåriga berättarens ganska innehållslösa liv med rocklegendens Janis Joplins korta men händelserika liv. Man förstår fort att speglingar och analogier görs, och har man någorlunda koll på rocklegendens liv så förstår man att det inte kommer sluta väl, även om det slutar på ett helt annat sätt. Det är just tack vare att texten inte är så fragmentarisk som dessa effekter kan uppstå. I en fragmenterad stil hade nog mycket fallit igenom. Dessutom tillåter den nuvarande stilen Rishøi att också bygga upp en spänning genom novellen, som håller läsaren på halstret.
En annan höjdpunkt i samlingen är den sista novellen, ”mina flickor”. De första sidorna av den påminner om Selma Lagerlöfs briljanta roman Kejsarn av Portugallien. Precis som den blivande kejsaren och fadern, Jan, förundras av faderskapet, gör pappan i Rishøi novell, Daniel det. Livet får ett nytt mål och en ny riktning. Faderskapet ger nya perspektiv på tillvaron, och prioriteringarna förändras, för kärleken till det lilla flickebarnet är så stark. Denna vinkel på föräldraskapet, den manliga, lyckas Rishøi precis lika väl som Lagerlöf att fånga och gestalta.
De fem novellerna är alla bra, men ändå något ojämna. Bäst gör sig Rishøi när hon är mindre fragmentarisk i stilen och skriver mer klassiskt. Inte för att det skulle göra berättelserna mer greppbara – det är de oavsett – men det lämnar mer utrymme för henne att briljera. Läs gärna Historien om Fru Berg.
—
Isak Adolfsson
