Roman: Om uträkning av omfång 1

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 5th, 2023

Solvej Balle

Om uträkning av omfång 1

Översättning av Ninni Holmqvist

Wahlsträm & Widstrand. 190 sidor. Utkommen.

 

Det har gåtts på rätt så hårt med marknadsföringen av Solvej Balles nya roman Om uträkning av omfång 1. Att skylta med att boken, tillsammans med de två efterföljande i en serie om sju böcker, har tilldelats Nordiska rådets pris, är inget märkligt. Men det har lagts mycket utrymme på att nå ut till världen att Balle bor på en liten dansk ö, Ærø, ”där hon skrev på denna stora romanen”, som det dessutom heter på fliken till skyddsomslaget.

Men de stora anspråken är inte helt uppe i det blå. Om uträkning av omfång 1 är en mycket intresseväckande bok och man förstår att den, tillsammans med de två efterföljande i serien, tilldelats ett sådant ärofyllt pris.

Så vad handlar då boken om? För att hålla det enkelt: Vår berättare, Tara Selter, har fastnat i en tidsloop och upplever samma dag, artonde november, om och om igen.

Det första vi får veta om Tara, förutom att hon fastnat i tiden, är att hon tillsammans med sin man har ett antikvariat som handlar med illustrerade böcker från 1700-talet. Vi får också subtilt veta att relationen mellan Tara och hennes man, Thomas, är mindre bra, inte så kärleksfull, de har fastat i en rutin. Och varje dag blir för Tara som en rutin. Går egentligen inte hela hennes liv på rutin?

Att skriva om upprepningar har gjorts tidigare. Søren Kirkegaard skrev en bok med just den titeln, Upprepningen. I boken gör filosofen ett tankeexperiment och låter en serie händelser upprepas men med variationer – det görs gentagningar. Det hela har en etisk och normativ dimension om att man inte ska göra avsteg och undantag, utan handla så som man alltid skulle vilja handla.

Även Friedrich Nietzsche har skrivit om upprepningar. I Den glada vetenskapen lanserar han, genom en demon, konceptet allts eviga återkomst, som också den har en etisk dimension – man ska leva så att man skulle kunna vilja upprepa det i evighet. Idéen får i senare skrivningar också en metafysisk dimension, att allt faktisk upprepar sig.

Men ju mer man läser, desto mer förstår man att vare sig Kirkegaard eller Nietzsche är till någon hjälp. De två filosoferna förstår att upprepningen måste te sig hemsk, men att botemedlet är att acceptera sig lott, sitt öde. Men berättaren gör just det, accepterar sitt öde, men återkomstens tyngd blir inte lättare för det.

Det förklaras aldrig varför samma dag återupprepas gång på gång, den bara gör det. Denna brist på förklaring får den artonde november att torna upp som något övermäktigt, varför en sublim effekt uppstår. Det får inte berättelsen att verka skrämmande, men det ger en olustig känsla som verkligen tränger fram från sidorna.

Eftersom texten inte själv säger något om varför tiden har gått sönder, så undrar man ju desto mer själv. Vad vill texten säga med all denna upprepning? Vad är poängen med det? Handlar det om att uppskatta det alldagliga, att ge varandra tid? Är upprepningen en möjlighet till reflektion? Är det en gestaltning av en depression? Är det en kritik mot arbetets rutiner, att samma arbetsdag följer på sig själv? Är det en kommentar till postmodernismen där inget fast finns kvar och allt förflyktigats? Görs det omtagningar för att kunna skriva en hypervardaglig realism? Jag vet inte.

I sina anteckningsböcker skriver berättaren att ”[v]i kunde inte hitta felet. Vi kunde inte hitta orsaken till att tiden gått söner. Det fanns ingen orsak”. Man ska kanske inte försöka rationalisera det hela? Det kanske inte finns ett entydigt svar på vad upprepningen betyder, vad den för med sig. I Franz Kafkas briljanta långnovell Förvandlingen så är det aldrig entydigt om Gregor Samsa är ett djur eller en människa, och man gör sig en otjänst om man försöker bli klok på vilket det är. Samma sak är det kanske här. Precis som hos Kafka, ska man försöka se vad texten försöker göra med tvetydigheten.

Oavsett, det görs inget speciellt med att tiden gått sönder. Eller snarare, att tiden går sönder är i det stora hela vad som händer, inte så mycket mer. Men man får påminna sig om att detta är den första delen av sju. Det kan vara så att här vill Solvej Balle enbart etablera konceptet om att tiden har gått sönder, för att i senare delar göra mer utav det.

Något man slås av är att den berättade världen är en avbefolkad värld. Andra människor lyser med sin frånvaro, trots att det rimligtvis är där. När relationer inte utvecklas över tid, blir de intetsägande och inte värda att återges. Relationer är att ha något gemensamt och något gemensamt har man över tid. Så om tiden går sönder, går det gemensamma likaså sönder.

Något som texten går miste om är att experimentera med hur situerad olika händelser är. Vad skulle hända om berättaren säger samma sak till sin man vid två olika situationer vid två olika artonde november. Vad händer då? Hon försöker ju förklara för honom hur tiden gått sönder, men är han lika mottaglig för det oavsett tidpunkt och situation? Upprepar sig allt lika eller kan berättaren påverka vad som händer?

Stilen kan bäst beskrivas som matt, glanslös. Den passar väl det depressiva tillstånd som man förstår att berättaren ofta befinner sig i. Men samtidigt kan texten ibland nästan bli lyrisk, och man känner hur berättaren skiner upp, men inunder är ändå texten matt. Det är ärbart att den har hållits så konsekvent.

Om uträkning av omfång 1 är verkligen en bok som lever upp till sina anspråk. Man läser den gärna, och med mersmak. Det ska bli spännande att se vad Balle gör av det hela, av bokserien.

—

Isak Adolfsson