Bok: Moskoviaden av Jurij Andruchovytj

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 22nd, 2023

Moskoviaden

Jurij Andruchovytj

Översättning och kommentarer: Sofia Uggla

Ersatz förlag. 222 sidor. Har nyligen utkommit.

 

På den allunionella sovjetiska författarkongressen 1934 fastslogs socialistisk realism som det rättesnöre som all konstnärlig verksamhet skulle följa. Litteraturen skulle vara partitrogen, uppvisa en sund anda och presentera positiva och efterföljansvärda hjältar som pekade mot den strålande framtiden. Modernistiska experiment betraktades som borgerligt dekadenta. Författarna var, med Stalins ord, ”själens ingenjörer” som skulle få läsarnas mentala kugghjul att snurra i enlighet med centralkommitténs senaste ritningar. Efter ”Ledarens och Lärarens” död 1953 lättade trycket. Men doktrinen kvarstod, även om den mer bondske Chrusjtjov förvandlade ingenjörerna till smeder och kravet på strikt efterlevnad med tiden luckrades upp.

För den som vuxit upp med den socialistiska realismens krav måste ukrainaren Jurij Andruchovytjs roman Moskoviaden ha kommit som en saftig käftsmäll när den publicerades 1993. Som ett exempel kan nämnas att en prostituerad kvinnas bröst beskrivs som ”fulländade till formen och socialistiska till innehållet” – en formulering som alla naturligtvis kände igen som en drastisk drift med den sovjetiska devisen att delrepublikernas kultur skulle vara nationell till formen men socialistisk till innehållet.

Moskoviaden är en roman som gör sitt bästa för att utmana den goda smaken och allt vad politisk och ideologisk korrekthet heter. Det är den allt annat än positive hjälten Otto Vilhelmovytj von F. som för ordet, en ukrainsk poet inkvarterad på ett författarhotell i Moskva runt 1990. Med diktandet är det si och så, och dagarna och nätterna fylls av festande. Lätt, eller snarare tungt, berusad är han på drift i staden, vilket möjligen gör Moskoviaden till den mest alkoholindränkta roman som skrivits sedan Venedikt Jerofejevs nu femtioåriga På lyran, eller den sällsamma resan Moskva-Petusjki. Man ska inte förvänta sig någon sammanhållen intrig utan texten är ett enda flöde, en oändlig monolog i omväxlande första och andra person. Det senare beror på att Otto återkommande riktar orden till sig själv och mer eller mindre sarkastiskt och självironiskt kommenterar sina förehavanden och de idiotiska situationer han försätter sig i.

Vi möter ett samhälle i total upplösning och fullständigt förfall. Den politiska ledningen har tappat kontrollen och signalerar vagt att det gamla systemet har gjort sitt – signaler som alla utom säkerhetstjänsten uppfattar. Den fortsätter att agera som den alltid gjort, lika oförmögen som ovillig att förändra sig och ge upp sin makt.  Ottos mellanhavanden med KGB/FSB hör för övrigt till de mer minnesvärda avsnitten. Han tror sig kunna hantera situationen men finner sig snart till sin fasa snärjd. Den som läst Bohumil Hrabals Breven till Dubenka känner igen sig.

Otto von F. ser på allt i metropolen Moskva med sin ukrainska sidoblick. Han är genomskådande och fylls av förfäran. Samtidigt är han illusionslös, och hans egen svada är full av fördomsfulla klichéer om olika folkgrupper och av sexistiska kommentarer. De är naturligtvis en del av den alltigenom respektlösa attityd och komiska jargong som genomsyrar texten och ger den dess särprägel. Men i några fall kan det ändå bli lite besvärande. Problemet är annars att den raljanta tonen i längden tenderar att gå på tomgång. Det är som om Andruchovytj så förälskat sig i sin stil att den blir seg selv nok. Sedan går det nog inte att komma ifrån att det som en gång kan ha haft ett provokativt egenvärde med tiden förlorat något av sin funktion.

Men mot slutet får romanen ett nytt djup, även bokstavligt. Otto har förirrat sig ner i Moskvas underjord och hamnar på två groteska sammankomster med ryska patrioter, imperievurmare och, i det första fallet, prostituerade. Den urartar snart i fylla och kaos. Men innan dess har vi fått ta del av ett tal som märkligt profetiskt föregriper Putins retorik: ”Vi är sannerligen våra heliga förfäders äkta arvingar. Våra hjärtan genomsyras av Sankt Görans ande! Vår plikt är att vrida nacken av de illistiga! Leve de som enar vår jord! För Ryssland är överallt där vi är! Och vi är överallt! Alla vi är Ryssland! Ryssland är allt! Vi ger inte bort henne! Vi ska ge dem! Vi ska visa dem vår stake!”

Dörren till det andra mötet vaktas av en liten farbror, som tycks ha förirrat sig hit från en rysk 1800-talsroman, där han figurerat som representant för det fromma folket. Men han släpper in Otto på villkor att han maskerar sig, för de närvarande potentaterna uppträder som bl.a. Ivan den förskräcklige, Katarina den stora, Lenin och Feliks Dzerzjinskij. Otto har naturligtvis fått på sig en clownmask. I konferenssalen uppträder en man på ”en tribun som var solkad av blod och fekalier och upplyst nedifrån av levande ljus”. Med en svart nylonstrumpa över huvudet orerar han om hur det Stora Imperiet måste återställas och det stora nationella arvet räddas: ”De lugna tiderna är över, då när vi kunde tillåta oss försvagning, eftergifter, mildare tag, amnestier och avspänning. Nu har vi inga alternativ. Eller, vi har nu endast två möjliga alternativ: att vara eller icke vara. Att vara eller icke vara ett Mäktigt Rike. Att vara ett Mäktigt Rike eller ett Mäktigt Kaos.” Han lovar eld, blod och stål. Och man kan väl säga att han trettio år senare också skred till handling i ny inkarnation …

Moskoviaden är en i långa stycken groteskt absurd roman. Det betyder inte att den är verklighetsfrånvänd. Tvärtom. Det finns företeelser som får det groteskt absurda att bli det sant realistiska.

Till sist måste också påpekas att översättaren Sofia Uggla av allt att döma gjort en heroisk insats. Jag kan dessvärre inte ukrainska, men det skulle förvåna mig om inte den svenska språkdräkten är kongenial med originalets.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.