Biografi: Zorn ett liv en tid

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, november 3rd, 2023

Zorn ett liv en tid

Per Svensson

Albert Bonniers förlag. 432 sid.

 

Per Svenssons biografi om Anders Zorn har den minimalistiska titeln ”Zorn ett liv en tid”.

Det är en bra titel för den hintar om det uppdrag som Svensson gett sig själv, nämligen att inte bara beskriva Anders Zorns liv, utan också hela den tid som han verkar inom. Och det gör Svensson bra. Hans skildring är full av intressanta iakttagelser. Per Svensson har en väl utvecklad journalistisk blick och stilistisk säkerhet som gör läsningen till ett lärorikt nöje.

Hans berättelse följer inte en strikt kronologisk ordning, det känns mer som att man får följa honom när han går på upptäcksfärd i Anders Zorns liv och tid.

Så vad var det Zorn ville, förutom att bli rik och berömd? frågar Svensson i förordet:

”En av hans egen tids kritiker, Dagens Nyheters Edvard Alkman, kanske har formulerat det bäst, i en recension av Zorns nakenmålningar 1894: ”Med vilken svindlande fart har ej mästaren öfverlemnat åt duken sin berusande känsla för verklighetens skönhet! Man kan ej i denna bild spåra ett drag av tvekan eller osäkerhet. Konstnären har givit precis det han sett, allt hvad han sett och han har varit så upptagen deraf, att han ej ens anat någonting mera bakom det livets sken, som gjutit sin glans i hans känsliga öga.”

”Verklighetens skönhet. Livets sken som gjuter sin glans i ett känsligt öga. Det är nyckelorden. Det är nycklarna”, sammanfattar Svensson.

Det hindrade inte att Zorn blev både rik och berömd. I samband med att hans bok Augustnominerades fick Per Svensson frågan vad som överraskat honom mest under arbetet.

– Att allt man tror man vet om honom är fel. Många tror att han mest vistades i Dalarna och målade nakna kvinnor, men han var en otroligt framgångsrik internationell konstnär. Det är en tes som Svensson mycket övertygande driver genom hela boken.

Bara tjugo år gammal får Zorn ett genombrott med akvarellen ”I sorg”, ett porträtt av en ung vacker kvinna med ett sorgflor över halva ansiktet. Han förlovar sig i hemlighet med överklassflickan Emma Lamm och drar hösten 1881 ut i Europa. Ett år senare har han slagit sig ner i London, som vid denna tid är något av den globaliserade kapitalismens huvudstad. Han lär sig engelska, vilket underlättar sociala kontakter, nåt han har stor nytta av också under de många och långa arbetsperioderna i USA längre fram i livet.

Tjugofem år gammal träffar han den stenrike finansmannen Ernst Cassel, som blir intresserad av den unge, begåvade målaren. Året efter i London målar Zorn ett porträtt av Cassel. ”Anders Zorn hade redan lyckats glänta på dörren till de rika och mäktigas värld. Ernest Cassel hjälpte honom att ställa den dörren på vid gavel,” skriver Svensson. Zorn har också själv vittnat om Cassels betydelse för hans karriär.

Zorn månar om att han ska framstå som en man i karriären. När han skaffar sig ateljé i London eller Paris så är det på fina adresser och han är känd för sina skräddarsydda kläder. Han är en sällskapsmänniska av rang. När manliga kollegor och vänner vill ut och rumla säger han inte nej, tvärtom är han ofta initiativtagaren. Han tycks överhuvudtaget ha en väl utvecklad talang för att knyta sociala och kommersiella kontakter som ofta utvecklas till personliga vänskaper.

Den första USA-resan gör han 1893 som kommissarie för den svenska konstavdelningen vid världsutställningen i Chicago. Då knyter han också flera värdefulla kontakter, bland andra med Isabella Stewart Gardner, leading lady i Bostons konstintresserade överklass och viktig dörröppnare för Zorn i USA.

Under sin livstid var Anders Zorn förmodligen en av världens bäst betalda konstnärer.

När han 1911 gör sin sista resa till USA har han sammanlagt tillbringat tre år i landet och arbetat intensivt.  Det finns uppskattningar att han bara i USA gjort ett hundratal porträtt. Hans sista porträtt i USA

innefattade den dåvarande presidenten Taft och vicepresident Sherman och stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie.  Det var den typen av uppdrag som gjorde honom till en mycket förmögen man.

Att måla nakna kvinnor är något som de flesta omedelbart förknippar med Zorn. Men när Zorn tar med sig sina nakenmodeller ut i den friska skärgårdsnaturen så representerar han något nytt och fräscht. Svenson skriver: ”I dessa bilder finns ingen mystik, inga gåtor, inga hemligheter; de är uttryck för ett sensualistiskt och sekulärt förhållningssätt till tillvaron”. Och det blir på det hela taget väl mottaget i samtiden.

Men bilden är sammansatt. ”Det finns ett par utbredda föreställningar om Anders Zorn och nakna kullor, bland annat att han låg med modellerna och att han hade barn på bygden.”

Svensson för ett övertygande resonemang som komplicerar bilden.

”Hade han sex med modeller? Ganska säkert. Lika säkert är nog att han inte hade något emot att många tog det för givet. Men hade han sex med kullorna, modellerna från Mora och de andra socknarna vid Siljan? Sannolikt inte. De var döttrar och systrar och barnbarn till hans grannar och bekanta i en bygd han månade om och ville var respekterad i.  Han var av många skäl angelägen om att det i hans hemtrakter inte skulle uppfattas som skamligt att ”stå för Zorn” eller ha en familjemedlem som gjorde det.”

”Barn på bygden” visar Svensson mest kan avföras som vandringssägner.

Lika trovärdigt resonerar han sig fram till att Zorn vid 37 års ålder sannolikt fick syfilis. Ett fungerande botemedel mot sjukdomen kom först ett par decennier efter hans död.

Zorn lever i en brytningstid med en blomstrande nationalromantik i kulturlivet som idealiserar livsformer som redan då var på väg att försvinna för alltid. Och i stället bryter det fram en våldsam, expanderande  kapitalism inriktad på industriell massproduktion.

Den rastlösa arbetsnarkomanen Zorn deltar ivrigt i bägge världarna. Hemgården i Mora byggs ut under årens lopp till ett regelrätt äreminne över bygdens berömde son.

Och i USA står roffarbaronerna, de nya miljonärerna som skapat förmögenheter på olja, järnvägar, bilar, stålverk på kö för att bli porträtterade av denna mästerliga målare från Sverige.

”Valde Zorn kassan framför eftermälet? Det är en felställd fråga. Själv var han nog större delen av sitt liv fast övertygad om att han inte behövde göra något sådant val, förvissad om att han kunde få både pengarna och odödligheten, säker på att inkomsternas storlek och den konstnärliga storheten tvärtom betingade och speglade varandra. USA bekräftade denna hans föreställning genom att ösa både dollar och hyllningar över honom.”

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren