Roman: Om uträkning av omfång 2
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, december 11th, 2023Solvej Balle
Om uträkning av omfång 2
Översättning av Ninni Holmqvist
Wahlström & Wistrand. 214 sidor. Nyligen utkommen.
Andra delen av Solvej Balles romansvit Om uträkning av omfång vidgar de koncept som första delen lanserade, men den rör sig även bortom dem. I första delen fick vi följa antikhandlaren Tara Selter som på en tjänsteresa upplevde att tiden hade gått sönder – 18:e november återupprepades – och hon försökte förhålla sig till detta. Det gick så där. I slutet av den första volymen lämnade hon sin man för att ge sig ut i världen; tillvaron och relationer blir olidliga när de inte utvecklas över tid.
Den första volymen var ganska intetsägande med vad det betydde att berättaren hade fastnat i en tidsloop, och det med avsikt. Frågan uppstod, går det överhuvudtaget rationalisera vad det betyder att tiden gått sönder? Är det kanske något flerdelat, något som inte låter sig reduceras till något enstaka?
Tid måste ses som något som sträcker sig över en rymd, den måste röra på sig för att finnas. Men just när tiden upphör så blir Tara medveten om tiden. Den finns utan att röra sig. Det må vara paradoxalt, men det tillåter Tara att meditera över tiden och vad man fyller den med, och boken närmar sig frågan från flera olika perspektiv samtidigt; de flyter in i varandra och man blir aldrig riktigt på det klara med vad som menas. Och det är gjort på ett förtjänstfullt sätt.
När boken tar vid finner vi berättaren i samma depressiva tillstånd som vi lämnade henne i, kanske något värre. Det ältas en hel del om att tiden har gått sönder, men sakta slutar texten att mala och rör sig istället framåt. Man märker det knappt. Men Tara bestämmer sig för att sluta vela och istället göra någonting av situationen. Hon bestämmer sig för att börja utforska sin närmiljö, men även det bortom den.
Tekniken – att låta beslut suggestivt träda fram – är välfungerande och realistisk. Giganter som Fjodor Dostojevskij använde den bland annat och kontrasterade den mot berättelser där beslut tas enkelt tas som en reaktion på yttre händelser. Nej, beslut och viljemässiga uttryck är resultatet av inre händelser, och detta har föreliggande bok mycket väl förstått.
Så, Tara kommer till beslutet av ge sig av, resa iväg, äventyra. Om den första delen av serien var avfolkad är denna den befolkad. Plötsligt, eller kanske inte så plötsligt, börjar hon lägga märke till folk runt omkring, det depressiva egencentrerade tillståndet upplöses. Förvisso kräver relationer att de utvecklas med tid för att de ska bli intressanta, men Tara finner små korta möten med andra intressanta. De är nya för henne och sporadiska och utvecklas under dagens gång. Nästa dag erbjuder nya relationer. Dessutom kan Tara ställa sig över det relationella och se på det med distans. Hon är som på besök i verkligheten, det är inte riktigt på riktigt, även om det just är det.
Att tiden har hängt upp sig tillåter också Tara att resa på tvärs över tiden. Hon kan besöka platser som förut varit betydelsefulla för henne men som hon lämnat bakom sig. Det gör henne fri. Hon har all tid i världen. Och hon reser kors och tvärs genom Europa, mest för att uppleva olika väder för att så iscensätta årstidernas förändringar. Förvisso skapar hon sig kanske en illusion av tidens gång, men det är ett sätt att hantera sakernas tillstånd.
Men Tara gör mer än att resa. Eftersom den dag hon upplever inte sträcker sig längre än sig själv så är historien lika nära som gårdagen och framtiden lika nära som morgondagen. Detta gör att hon börjar förmera sina kunskaper om romarriket och helt uppslukas i denna värld. Man hade annars kunnat tro att hon skulle falla för en extrem presentism, att helt uppgå i det nuvarande, men nej. Dåtid, nutid och framtid blir som ett, allt ryms i samma nollpunkt. Egentligen gör den alltid det, men för Tara blir det skrämmande uppenbart.
I den första volymen var tiden en platt cirkel. Det rådde ingen som helst tvekan om att tiden var cirkulär. I andra volymen vecklar tiden ut sig och börjar bli linjär. Tara börjar alltså resa och när hon rör sig över olika platser så möter hon hela tiden något nytt; det cirkulära övergår i något linjärt. För Tara är det något hoppingivande och hon känner en lättnadens känsla. För läsaren, däremot, är det synd. Det fanns något fascinerande i att tro att hela bokserien skulle vara repetitiv och något monoton. Varför? Det skulle ge Solvej Balle en chans att skriva just cirkulärt och så kunna skärskåda vad det nu än är boken initialt utgav sig för att vilja skärskåda.
Denna andra volym fortsätter alltså att meditera över vad tid är, men en handling börjar också ta form. Texten rör sig nu tydligare framåt med alla dessa resor och studier om romarriket. Det återstår fem volymer av serien, och man får hoppas att den behåller den semi-cirkulära struktur den nu har. Det cirkulära är en god förutsättning för god meditation, och det verkar just som om det finns en ansats att meditera. Hoppas inte denna ansats faller bort.
—
Isak Adolfsson
