CD: 1929. Der wilde Sound der 20er (Künneke och Eisler)
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, januari 9th, 2024
Eduard Künneke & Hanns Eisler: 1929 (Tänzerische Suite°; Tempo der Zeit*). (SBR Klassik /Naxos). Speltid: 47’17.
Tomasz Tomaszewski (violin)°, Ruth Volpert (alt)*, Christopher Dollins (baryton)*, Clemens Nicol (berättare)*, Madrigalchor der Hochschule für Musik und Theater München*, Münchener Rundfunkorchester, Ernst Theis (dirigent)
Betyg:
Med radions intåg på 1920-talet fick musiken en möjlighet att nå ut till minsta stuga i provinsen, och det dröjde inte heller länge förrän olika radiostationer bildade egna orkestrar: underhållningsorkestrar och så småningom hela symfoniorkestrar. Man började också engagera tonsättare att skriva direkt för det nya mediet. På en ny cd får vi två exempel från 1920-talet, det som på engelska var the roaring, på tyska der wilde och på svenska, lite mer beskedligt, ”det glada”. Här presenteras två verk som båda sändes i tysk radio år 1929, och skivan heter sålunda: 1929: Der wilde Sound der 20er.
Eduard Künneke (1885–1953) är väl inte så känd i Sverige, men var i början av 1900-talet mycket framgångsrik och hyllad, inte minst för sina operetter. När han besökte USA på 20-talet fångades av jazzen och inte minst av saxofonen, som han efter sin hemkomst inkorporerade i teaterorkestern. Så när han 1929 fick en beställning från Berlin-radion på en danssvit så blev resultatet en concerto grosso för jazzband och stor orkester. Att skriva mer eller mindre jazziga danssviter var han nu ingalunda ensam om när det begav sig. Den moderna dansmusiken – foxtrot, tango, Bostonvals, charleston – letade sig in hos en hel rad tonsättare som Bohuslav Martinů, Erwin Schulhoff, George Antheil och Jacques Ibert. Och Ravel, som även han drabbats av jazzens uttryck när var USA, gjorde en bluesig mellansats i sin violinsonat från 1927. Künnekes danssvit är alltså i högsta grad tidstypisk; dessutom är den härligt fräck och medryckande. Det sägs f.ö. att den kan ha inspirerat Sjostakovitj till hans Svit för jazzorkester.
Hanns Eisler (1898–1962) är säkert mer bekant för de flesta, och då främst för hans samarbete med Bertolt Brecht. Men hans produktion har ett brett spektrum och rymmer allt från tolvton (han var elev till Schönberg) till DDR:s gamla nationalsång. Jo, Eisler var politiskt radikal, vilket också starkt påverkade hans musik och hans val av texter till sin musik. Här hör vi en minikantat betitlad Tempo der Zeit eller Kantate des kleinen Mannen. Lika gärna hade den kunnat heta, som Hans Falladas roman från 1932, Kleiner Mann – was nun?. För det är den frågan Eisler och hans textförfattare David Weber ställer. Tre månader efter premiären inträffade dessutom den stora börskraschen som kastade ut ”den lilla människan” i arbetslöshet, fattigdom och misär. Tempo der Zeit hör knappast till Eislers tyngst vägande verk, men det är roligt att höra och är om inte annat intressant som tidsdokument. Därför är det obegripligt att Webers texter saknas i skivkommentaren.
Självklart framförs musiken av en radioorkester, närmare bestämt av Münchner Rundfunkorchester under Ernst Theis, och de har det rätta bettet.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
