Roman: Eumeswil

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, januari 11th, 2024

Ernst Jünger

Eumeswil

Översättning av Richard Matz

Reviderad översättning av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 400 sidor. Utkommen.

 

Ernst Jünger (1895-1998) är en författare värd att märkas vid. 102 år gammal hann han genomleva och engagera sig i hela 1900-talets europeiska historia. Han var första världskrigets tyska krigshjälte som ställde sig högst skeptisk till det andra världskriget; det var för tekniskt och innefattade inte den arkaiska krigsföring som han tyckte hörde till. Dessutom fanns det knappt några hästar i kriget. Som skarp motståndare till nazismen författade han flera kritiska verk, samtidigt som krigsmemoarerna från det första världskriget hyllades av nazisterna.

Tidigare, under Weimarrepubliken tillhörde han kretsen av konservativa revolutionärer, men hans revolutionära ungdomsideal var egentligen inte så konservativa, mer anti-liberala. En del liknande hans ideal vid de tidigt sovjetiska. Men han var lika stark motståndare till det borgerliga som det socialistiska. Hans hållning har likheter med de ryska och italienska futuristerna, men han hade ett ambivalent förhållande till teknik, vilket skiljer honom från dem. Naturen är dessutom alltid närvarande hos honom och han var också entomolog.

Genom hela sitt liv förhöll han sig – ofta väldigt kritiskt – till Friedrich Nietzsche. Det hindrade honom inte att se kristendomen som en möjlig kraft att ena Europa efter att det slagits sönder av krig och polariserats. Han vände sig särskilt mot den nihilism som han ansåg att kapitalismen, statskapitalismen, kommunismen och liberalismen medförde. En tematik som Jünger ofta berör i sina efterkrigsverk är att världskrigen förekomst kräver en omvärdering av alla värden, då alla hittillsvarande har slagits i bitar eller imploderat.

Den stora romanen Eumeswil (1977) är en framtidsvision och en idéhistorisk roman som följer utvecklingen av Jüngers tankevärld. Den har kallats för en ”posthistorisk roman” då den skildrar händelserna efter världskrigens tid, detta kulturella och politiska paradigmskifte. Den har även benämnts så för att den skildrar slutet på mänsklig utveckling, då historien inte längre gör framsteg.

Texten börjar med: ”Mitt namn är Manuel Venator; jag är nattsteward på Kasban i Eumeswil”, där Kasban en bergfästning i Eumeswil, och där Eumeswil är en stadsstat, där alla värden har gått förlorade, på den nordafrikanska kusten. I fästningen, i Kasban, huserar Kondoren, envåldshärskaren som styr stadsstaten Eumeswil.

Manuel är historiker och ser på det förgångna som cirklar – allt återkommer, men cirklarna återkommer sinsemellan annorlunda. Samhällets och politikens cirkel har nått sin högsta punkt och är på väg nedåt. Annorlunda uttryckt: Den tar ett steg tillbaka. Men allt har samtidigt förlorat sin glans och är istället burdust och liksom utan egentlig finess. Detta är den ”posthistoriska världsordningen”.

Framkomsten av denna världsordning skildras, steg för steg, men även hur livet däri ter sig. Som ett sätt att hantera denna nihilistiska samhällsutveckling, föreslår Jünger en arketyp: anarken.

Anarken låter sig inte inordnas under någon regim. Han står över alla regimer, ser på dem från en höjd och ser att de alla är variationer av varandra, oavsett hur olika de kan te sig på nära håll. Han anlägger ett historiskt perspektiv och ser med distans på tillvaron, utan att för det vara distanserad. De stora politiska och historiska linjerna som skär genom vardagen, blir tydliga för honom; han ser kontinuitet och diskontinuitet i allt. Det anarkiska är ett av samhället obundet tillstånd, ett ursprungligt, okonstlat sådant, ovanför all ideologi.

I Om historiens nytta och skada föreslår Nietzsche tre sätt att se och förhålla sig till historien: Antikvariskt (en bevarande ansats), monumentalt (en inspirerande ansats) och kritiskt (en frigörande ansats). Anarken skulle kunna sägas ägna sig åt det sistnämnda; han ställer sig över tillvaron, låter sig aldrig fängslas i några historiska bojor och kostar på sig en nykter attityd gentemot det förgångna. Han är mer åskådare än deltagare, men kan beroende av situation delta.

Anarken ska inte misstas för anarkisten. Den förstnämnde står alltså ädelt ovanför makten, medan den sistnämnda alltid är i direkt upproriskt tillstånd. Precis som i Fjodor Dostojevskijs Onda andar är anarkisten, eller om man så vill: nihilisten, en idealist som övertar maktens språk och medel i syfte att bekämpa den. Det är nära till tvärtom. I denna kamp tar anarkisten ett steg lägre än makten själv för att så låta den förgöra sig själv, men denna måttlöshet korrumperar anarkisten. Anarken, däremot, ställer sig över de sociala maktanspråken, likt Kristus, och söker det mänskligt ursprungliga.

För att nå dit söker anarken inte de utopiska idéerna, utan historiens fakta. Med hjälp av dem kan man orientera sig själv och se mönster. Så kan man motstå de nihilistiska tendenserna, ge tillvaron värden och förbli en individ och bevara sin egenmakt. Men det är inte individen i var och en som anarken söker, utan, likt vad Max Stirner lärde, individen i en själv.

Boken gavs först ut på svenska på avantgardiska Bo Cavefors förlag 1981, i svensk språkdräkt av Richard Matz. Året efter avvecklades bokförlaget och ungefär samtidigt gavs Jüngers samlade verk ut i Tyskland, vilket innebar en del korrigeringar i romanen. Bokförlaget Augustis ena förläggare, och översättaren Urban Lindström har korrigerat Matz översättning i enlighet med revideringarna, samt gjort en del ändringar så att texten stämmer bättre överens med ett modernt svenskt uttryckssätt. Och den översatta prosan är klanderfri.

I boken skriver Jünger i förbigående att man ständigt bör ägna sig åt någon form av intellektuell verksamhet för att inte bli förslappad. Detta ”ständigt” ska förstås som något oupphörligt. När man läser Jünger är huvudet ständigt verksamt, och man läser varsamt för att inte gå minste om någon nyans i den fylliga texten. Läsaren hålls sysselsatt. Vad mer kan man begära av en bok?

—

Isak Adolfsson