Bok: Läroverken in memoriam. En studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år av Bert Mårald

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, januari 30th, 2024

Bert Mårald

Läroverken in memoriam. En studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år

Gidlunds förlag. 368 sidor. Har utkommit.

Att svenska läroverk är en svunnen epok är i dag ställt utom allt tvivel. Det senaste halvseklets samhällsklimat och skolpolitik har ombesörjt avskedet. Men hur ska detta rätt förstås? Bert Mårald, historiker och mångårig lärare och lärarutbildare, visar sig vara en god ciceron på vägen till klarhet. Under titeln Läroverken in memoriam – en studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år, gör han en gedigen tillbakablick på omständigheterna kring läroverkens framväxt, fortlevnad och död. Ett unikt och lyckat grepp i den ofta lättsinnigt virvlande debatten kring svensk skola.

   Ämnet avhandlas nästan genomgående kronologiskt men med olika vinklar och teman. Det gäller över ett så vitt fält som kyrkans inflytande, demokratins anspråk, lärarstatus, klass, kön och karriär, politiska vänster- och högervindar, kulturarv, läroplaner och till och med arkitektur och konst. Det är förtjänstfullt att på detta sätt förklara en företeelse i det sammanhang det samspelar. Inledningsvis konstateras just att ”läroverket inte enbart ska ses som en studieform utan också som en kulturinstitution”. Men med ett helhetsperspektiv finns förstås en del risker. Bredden kan inskränka djuplodningen och svårigheten att faktiskt överblicka ämnet kan leda till platta förenklingar. I stort sett undviker Bert Mårald de fallgroparna genom grundliga studier i den aktuella frågan.

Just författarens grundlighet kommer tydligt till uttryck redan genom att nära hälften (de 178 avslutande) av totalt 368 sidor, ägnas åt noter, källhänvisningar och personregister. Inte mindre än 620 personer med betydelse i sammanhanget finns i personregistret. Källorna som utgör faktabasen är allt från tunga avhandlingar, kommittébetänkanden och läroplaner till mer lättsamma debattböcker, memoarer och skönlitteratur med relevans. Med den metoden att omfamna det vida ämnet slår författaren också rötter på djupet. Låt vara att det ändå kan bli fragmentariskt men den som vill loda mer erbjuds då riklig tillgång på källor.

   Ett intressant konstaterande när man anlägger ett makroperspektiv på skolinstitutionen, läroverk såväl som annan skola, är att starkt uttalade krav på reformer kommer i samband genomgripande samhällsförändringar. Det finns ett tydligt samband. Man må tala om revolution, paradigmskifte eller modernisering men det finns tveklöst en koppling mellan drastiska kast i samhällsutvecklingen och ny kurs för skolan. Efter världskrigen restes krav på skolan som generator vid demokratisering och fredssträvan. Demokratisk fostran sågs som ett medel mot de auktoritära ideal och den aggression som krigen varit ett förfärande och destruktivt uttryck för. I det perspektivet växte krav på att studier av samhället i närtid skulle ske även till priset av att annat i skolan fick maka på sig. Ämnet samhällskunskaps tillkomst är exempel på det, likaså att engelska i stället för tyska kom att bli skolans första främmande språk efter 1946. Skiftet från en klassiskt filosofisk centraleuropeisk syn på lärande till en amerikansk mer pragmatisk och psykologiserande pedagogik är en annan förändring till följd av de stora geopolitiska svängningarna i vår omvärld.

Just de svenska läroverken kan leda sin historia bakåt till stormaktstiden då Axel Oxenstierna såg till att gymnasier etablerades i alla stiftsstäder. Det var en tid då kyrka, skola och universitet med självklarhet levde i symbios. Det är med politiska beslut på 1860-talet som de gamla stiftsgymnasierna omvandlades till borgerliga läroverk och nya byggs i allt fler städer. Universiteten bjöd till en början hårt motstånd eftersom studentexamen nu styrdes över från inträdesprov därstädes till slutexamen vid läroverken. En kuriositet är att det kom att råda osäkerhet kring om studentmössan fick bäras direkt efter examen eller först vid universitetet. Annat skavde också. Pionjäråret 1864, då 81 studenter godkändes i 18 städer, klarar alla examen i Kristianstad medan alla kuggas i Göteborg. Man kan misstänka att det initialt var si och så med likvärdigheten över landet.

   Boken bjuder på läroverkens utvecklingshistoria, också ur mindre vanliga perspektiv. Dels politiskt och geografiskt där vi får följa makthavarnas intentioner och den faktiska utbyggnaden, men författaren uppmärksammar även det rent fysiska uttrycket i satsningen på byggnadernas arkitektur och konst. Bland annat knyts kända arkitekter som Gunnar Asplund och Ragnar Östberg till sina skapelser och bekanta konstnärer som Bror Hjort, Carl Larsson, Bruno Liljefors och Helmer Osslund till namngivna konstverk och läroverk i landets alla delar. Författaren lyfter fram det faktum att läroverken, men sedan också folkskolor, hölls högt i samhället. Han kallar dem för kulturtempel och menar att de speglar den då rådande värderingen av kunskap och fostran.

   Långa rader av historiskt och nutida kända politiker, lärare, konstnärer, skådespelare, musiker, författare, journalister, företagare, uppfinnare, präster, med flera, passerar revy i olika sammanhang och knyts då konsekvent till de läroverk de på olika sätt danats av. En liten risk för ytlig ”name dropping” finns men ofta vävs dessa personer in i något mindre tema i boken. Det kan gälla i kampen för demokrati eller jämlikhet eller en renodlad strid om makten över skolan. Socialdemokratins idéer och stora svårigheter med egen konsensus i skolfrågan ägnas stor plats. Det är befogat mot bakgrund av partiets långa maktinnehav och därmed sakansvar. Att den starkt konservative biskop Eklund i Karlstad på 20-talet riktade sin avsky mot den reformvänlige skolministern Värner Rydén (S) förvånar inte men hans argumentering är en besynnerlig giftpil. Om dåtida skolreformer anser biskopen att syftet skändligen är ”att handla demokratismens Allah till ära och hans profet Värner Rydén till behag”. Bitterheten bottnar i att politiken tagit över inflytande och makt över skolan som traditionellt varit kyrkans. Mer märkligt är hur ledande S-politiker offentligen gör ner varann i skoldebatten. Under mellankrigstiden hette skolministern Arthur Engberg. En senare partikamrat på den posten, Tage Erlander, har gett sin föregångare följande sågning: ”Arthur Engberg var en lysande ecklesiastikminister 1932–39 men skolan fångade inte hans intresse”.

Flera kontroversiella socialdemokratiska skolpolitiker lyfts fram med sina idéer. Alva Myrdal, Åke Isling, Olof Palme, Bengt Göransson och Göran Persson har alla presenterat recept på aktuella skolfrågor som det även i de egna leden stått oförsonlig strid om. Tydligt i nutid när Bengt Göransson ställes åt sidan och Göran Persson klev in.

   Även om läroverken är ämnet så tas till dels ett grepp om hela skolsystemet och de värderingar som styr på olika nivåer under skilda tider. Ingående behandlas till exempel hur krigsårens sympatier för och mot Tyskland, i samhället, också tog fäste i skolan hos lärare och elever. Det mörkaste exemplet från lärarkåren är nog Erik Walle, organiserad nazist och fysiklektor vid läroverket i Falun. Han är känd för sina hatskrifter mot svarta och jazzmusik. Av pur kommunistskräck efter kriget hade han en flyktplan på lut. Sydafrika med apartheid lockade. I Walles släktvilla i Malung har man funnit en lista med tusentals svenska judar som tyskarna skulle erbjudas vid en ockupation. Innan sin död hann Erik Walle med att vara aktiv hos Sverigedemokraterna.

Det är klart att nämnda fall är extremt och reser frågan om åsiktsfrihet och eventuellt yrkesförbud i särskilda fall. De flesta, både lärare och elever, intog inte extrema ståndpunkter men man försvarade friheten att exempelvis ta till sig det moderna. I jazzfrågans mitt fanns då Arne Domnérus, Simon Brehm och Beppe Wolgers, elever på läroverk i Stockholm. De var både sanna demokrater och aktiva musiker.

   Samhällets strider i köns- och klassfrågor har avspeglat sig i skolan och läroverken men där har omvänt kanske bara undantagsvis satts fyr på engagemanget för ett gott samhälle.

Dock har den traditionella skolan på ett märkbart sätt gjort individers klassresor möjliga. Lysande fall lyfts fram: Kjell-Olof Feldt, Tage Danielsson, Assar Lindbeck, Ronny Ambjörnsson, Bengt Dennis, Leif GW Persson och Jan Eliasson, bland de mest kända. Mot det kan man anföra skolleda. Många konstnärssjälar har vittnat om skolan som en konform mardröm. Musikern Hugo Alfvén gjorde uppror, Verner Von Heidenstam gav upp, John Bauer trotsade auktoriteter, Birger Sjöberg relegerades, Povel Ramel byte skola av vantrivsel, Tore Wretman slogs ut, Alice Babs fann sig inte till rätta och Agneta Pleijel skolkade och vredgades över läxorna. Just från denna kreativa krets har sprungit många kritiska skrifter om skolinstitutionen, ibland rent sarkastiska nidbilder. Albert Engström med sina satirteckningar, Ingmar Bergman med filmen Hets, Sven Delblanc med stridsskriften Bakläxa, Kjell Espmark med boken Lojaliteten för att nu ta ett axplock bland de argaste kritikerna.

Det finns en linje genom bokens hela framställning: striden för bildning och demokrati och delvis (den uppfattade motsättningen) dem emellan. Vi får följa reaktionerna på kyrkans minskade inflytande över skolan, betydelsen av pedagogernas intåg, ifrågasättande av lärarauktoritet och traditionell kunskap, maktstriden om skolan och slutligen får vi en initierad dos av dagens idédebatt. Mårald fångar med sitt vida perspektiv inte bara in läroverken utan till dels också hela skolväsendet och synen på kunskap, bildning och samhällsutveckling. Han ger sällan direkt uttryck för egna ståndpunkter men gör åtskilliga gånger markeringar för att visa schabloniseringar och förenklingar i skolfrågor sitt ogillande. Den objektivitet och fasta grund som en god skola bör sträva efter är även författarens ideal i denna studie. När skildringen kommer i närtid får han dock svårare att klara den rollen fullt ut. Då generaliserar han emellanåt och klistrar etiketter på samtida debattörer utan att närmare förklara varför – på just det sätt han själv tidigare i princip avvisat hos andra.

   Boken är ett unikt och ovärderligt epos över det svenska läroverket och synen på kunskap och kultur. Man kan invända att den förlorar i djup där den vinner i bredd men då finns alla dessa utmärkta källor som grundligt refereras till. Obegränsad djupdykning bjuds där. Men måste man alltid fördjupa sig. När Alf Uddholm, min rektor vid Högre allmänna läroverket i Gävle, nämndes i texten så kom jag på att, javisst ja, matadoren kallade vi honom eftersom han, kort mörkhårig och med stora polisonger, liknade en tjurfäktare. Vad nyttjar sån fördjupning? Den roar nog bara mig.

__________

Anders Tidström är lärare, skribent och författare till böckerna Tvålärarskap – lokalproducerat och hållbart(Studentlitteratur, 2020) och Vad är en lärare? – 11 stärkande pekpinnar (Ekström & Garay, 2001)