CD: Sibelius fjärde symfoni och ”Skogsrået” med Rouvali

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, februari 9th, 2024

Jean Sibelius: Symphony No. 4; The Wood Nymph; Valse triste (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 64´29.

Gothenburg Symphony Orchestra, Santtu-Matias Rouvali (dirigent)

 

Betyg:

–

–

–

Snart är Göteborgssymfonikerna och deras dirigent Santtu-Matias Rouvali i mål. När de nu presenterar Jean Sibelius 4:e symfoni återstår bara 6:an och 7:an. Tidigare inspelningar har väckt starka och lite blandade reaktioner. Och det finns förvisso redan en hel rad utmärkta Sibelius-cykler att tillgå som de med Leif Segerstam (Ondine) och Paavo Berglund (EMI/Warner), för att nu bara nämna två. Så behöver vi en till? Kan Rouvali motivera sin existens? Absolut. Det finns all anledning att bekanta sig med hans tolkningar.

Sibelius 4:a är så karg och avskalad att poeten Elmer Diktonius döpte den till ”barkbrödssymfonin”. Det betyder inte att den är näringsfattig och torftig; en del håller den rent av för tonsättarens bästa. Men att rangordna är rätt meningslöst.

Efter de två första stora romantiska symfonierna styrde Sibelius in på en ny väg med den tredje. Men den fjärde innebar ett än större steg, och mycket riktigt förbryllade den publiken vid premiären i Helsingfors 1911. Till det för tiden obegripliga hörde slutet som varken är triumfatoriskt eller dör ut i försonande harmoni. Symfonin liksom bara upphör. När Wienfilharmonikerna skulle repetera den 1912 gav de upp och lät den ligga i femtio år innan de gav den en ny chans.

Liksom tidigare stickar Rouvalis tolkningar och Göteborgssymfonikernas spel ut med sin mörka energi. Där Segerstam ger en sammanhållen vision av naturens andäktigt ödsliga skönhet finns hos Rouvali en råhet som ger musiken en dramatisk tyngd som också, det ska erkännas, kan bli lite burdus. Men det är också detta annorlunda angreppssätt gör nyinspelningen berättigad som ett spännande alternativ till tidigare tolkningar.

Albumet rymmer glädjande nog även Skogsrået, en tondikt som sällan dyker upp på skiva. Rouvali visar med eftertryck vilket oerhört suggestivt verk det är och piskar upp en närmast gastkramande intensitet som tidigare inspelningar (Osmo Vänska på BIS och John Storgårds på Ondine) inte kan mäta sig med. Rouvalis skräckromantiska tolkning av Skogsrået får man bara inte missa!

Sibelius utgick vanligen från Kalevala i sina symfoniska dikter, men Skogsrået bygger på en dikt av Viktor Rydberg. Dess blandning av naturmystik, erotik och tragik måste ha tilltalat honom med tanke på att han inte mindre än tre gånger återvände till den: först som sång, sedan som melodram (recitation till musik) och slutligen, 1895, som ett drygt tjugo minuter långt orkesterverk. Året dessförinnan hade han färdigställt den populära Karelia-sviten, och nog hör man ett eko från dess medryckande marsch i inledning till Skogsrået, där Björn, ”en stark och fager sven”, utan att ana oråd lockas allt djupare in i skogen. Till sist når han fram till ”tjärnens sovande vatten” där skogsrået förföriskt väntar för att stjäla hans hjärta och lycka. Sibelius berättar och målar med hela orkestern – och som göteborgarna spelar!

Skivan avslutas med populära Valse triste som ursprungligen ingick i skådespelsmusiken till svågern Arvid Järnefelts Kuolema (Döden). Men valsen blev snabbt oerhört populär och har kommit att leva ett eget liv. Att det är en sorgsen vals förklaras av att den är en döendes drömvision. Ofta hör man den spelas svävande elegant; hos Rouvali blir den, inte oväntat, mer febrigt dramatisk. Och det fungerar också utmärkt.

Slutligen ska sägas att Alpha Classics bidrar med en alldeles suverän ljudbild med härligt jordiga stråkar och himlastormande brass.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 PS. Apropå Skogsrået kan nämnas att Antonín Dvořák skrev sin likaledes skräckromantiska, och nästan exakt lika långa, tondikt Vattumannen (som lika gärna skulle kunna heta ”Näcken” på svenska) bara året efter – och precis som Sibelius utgick han från en dikt med folkloristiskt motiv. Vattumannen (Vodník på tjeckiska och The Water Goblin på engelska) finns i en strålande inspelning med Nikolaus Harnoncourt (Teldec).