CD: Dreams med Adam Forkelid
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized onsdag, november 5th, 2025
Adam Forkelid: Dreams (Prophone/Naxos). Speltid: 40’41.
Adam Forkelid (piano)
Betyg:
Senaste hörde jag Adam Forkelid på albumet Avant-garde Mélodique där han spelar tillsammans med saxofonisten Örjan Hultén. När han nu återkommer är han alldeles ensam – eller nåja, han har ju med sig sin flygel och dessutom en publik. Skivan heter kort och gott Dreams och har redan fått lovord ute i världen. I Paris Move mobiliseras namn som Keith Jarrett och Bill Evans, Wayne Shorter och Thelonious Monk. Men alldeles speciellt vill man placera Forkelids album jäms med Bob James’ Dancing on the Water. Och visst, det kan man kanske – sedan är det en annan sak att jag inte uppfattar James album som top of the top. Modern jazz för solopiano hör till ECM:s specialitet med Jarrett som huvudattraktion men med en hel rad andra pianister av högsta klass. Och visst skulle Forkelid kunna platsa i det gänget. Som flera andra idag spelar han en jazz som närmar sig andra musikaliska former, inte minst den klassiska musiken. Och som hos flera andra jazzpianister kan man inte minst höra drag av Debussy och Ravel på sina håll. Jag vet till exempel inte om inledningen till ”Time” skulle ha kunnat låta så här om inte Ravel skrivit stycken som ”Le gibet” och ”Oiseaux tristes”.
All musik på skivan är improviserad och inspelad under en konsert som till skillnad från Jarretts storskaliga evenemang ägde rum under intima förhållanden och för en högst begränsad publik (vilket förklarar den annars förvånansvärt avmätta slutapplåden som man av någon för mig obegriplig anledning tagit med i stället för att låta drömmarna klinga ut i tystnad). Av skivkommentaren förstår man att det var en speciell kväll med en egen magi, och det kan jag gott tro. Men sådant kan vara svårt att fullt ut överföra till skiva, så det är bra att något skruva ner förväntningarna när det blir dags att ta del av konserten via högtalare eller lurar. Liksom Jarrett rör sig Forkelid mellan det mjukt melodiska och det mer modernistiskt rytmiska, om än inte med samma dynamiska kontraster och energi. Forkelids drömmar är behagliga och vackra, och som bäst kan de försätta lyssnaren i ett lätt meditativt tillstånd. Men det händer också att musiken mer ”håller på”, något som blir mer påtagligt vid upprepad lyssning men som live kan ha haft en suggestiv effekt på publiken. Dreams visar hur som helst att Adam Forkelid är en benådad soloimprovisatör som, när han är som bäst, med självklar auktoritet låter musiken både flöda och vila i sig själv.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion