Lyrik: Folkmun

Inlagd av Måna N Berger Lyrik, Recension fredag, januari 14th, 2011

Folkmun

David Vikgren
Wahlström & Widstrand. 204 sidor. Utkommer 13 jan.

Född i Övertorneå 1975 och uppvuxen där, idag bosatt i Göteborg, har David Vikgren en bred geografisk och kulturell spännvidd i sin diktning. Att hjärtat tillhör födelsebygden framgår ändå tydligt i hans senaste verk, Folkmun, som är en tätt sammanhållen samling diktsviter och prosapoem, burna av kärlek och hett patos för en trakt och ett folk som koloniserats, utnyttjats, utarmats, avfolkats och svikits av det storsvenska kapitalet. När malmen hämtats ur berget, virket ur skogarna och energin ur de reglerade älvarna återstår för upplevelseindustrin att slå mynt av ensamheten. Om detta skriver David Vikgren med hetta och vass satirisk udd mot krämarna.
På ett You Tube-klipp på förlagets hemsida kan man se honom läsa sin dikt ”Allas ungar” framför en naturromantisk kuliss med fjällmotiv.

Ibn Hisasm berättade för oss, han sade:
Ruskolabarnen, flygande fåglar;
blicken hos en gasell från Wagra,
en med kalv, en hals lik antilopernas hals..

Rösten försvinner, studsar och dubbleras som i ett telefonsamtal overseas, blandas med flera röster, bilden är suddig och flimrar. Videon avslutas med att han går fram och drar för en röd ”biografridå” – det är kongenialt.
Fördrivna människor är flyktingar i förskingringen, överallt.
Och David Vikgren gör sig till tolk för de fördrivnas röster. Ett Karl Marx-citat: ”De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas” står som motto för boken. De döda kan ju inte företräda sig själva, inte heller de tystade, men Vikgren gör det, med norrbottnisk arvsrätt. Han ger röst åt de utslitna, de arbetslösa, de utstämplade och uppgivna; han ger röst åt vreden likaså.
Dikterna talar verkligen med folkmun. Språket utgör en viktig substans här. I Tornedalen talas fortfarande meänkieli (”vårt språk”), ett finskugriskt språk, besläktat med finska, som idag fått status som ett av Sveriges fem minoritetsspråk, men som tidigare var (om än inofficiellt) förbjudet i skolorna. Meänkieli är folkmun. Svenskan ligger, eller låg, betydligt obekvämare i munnen på tornedalingarna när de skulle tas med myndigheterna. Dialektorden smyger in i dikterna som små motståndsfickor och språkrytmen känns hela tiden i undertexten.
Vi sörlänningar säger lite slarvigt ”Norrland” och menar därmed allt som ligger norr om Mogetorp, i varje fall norr om Dalälven. David Vikgren är precis. Han säger Gällivare. Han säger Seskarö och zoomar in på kartan, ända ner till sågverksarbetaren i hungerupproret 1917, och han skriver ett land som är ett fjärdedels Sverige, som bidragit starkt till vårt välstånd men fått lite med av kakan och knappast tack.
Om det nu kan verka som om Folkmun vore enbart indignationsdiktning är det fel! Ilskan finns där och där finns nöd och ont slit, annars vore det inte sant. Men Vikgren besjunger också.

Vad är det som rör sig
bakom allt detta
som i rörelse
en borttappad lovikavante
Inpräntandet
i farstudunklet, språklandskapet
Makar, makar, blåser, blåser
bokstav för bokstav,
jag är ännu inte född; ljusgränser

Rösten och tonfallet manar fram starka, doftande bilder av en mäktig natur och människoöden formade av denna. Jag tänker medan jag läser och gungas fram i språkrytmen att han besjunger ett glesbefolkat land som, för de flesta av oss här nere, mest är känt som litterärt landskap. Jag anar Helmer Grundströms närvaro någonstans (Knätt och kny) och jag ser fragment av Sista brevet från Likavaara Frans virvla förbi över Karhakka-torget.
”Alltid var det någon som gick före alla obanade stigar jag fann” skriver David Vikgren sist i boken, och räknar upp namn på åtskilliga av de litterära föregångarna på leden. Där är en Tharata ibn al-`Abn, en Siv Cedering, en Sara Lidman och en Nils Aslak Valkeapää; där är många. De norrbottniska och västerbottniska provinserna lever och besjunger med kraftfull stämma sin historia, det kan omöjligt förnekas. En egensinnig röst i den kören tillhör David Vikgren. Rekommenderas varmt, även till dem som vanligtvis inte brukar läsa poesi. Folkmun har en episk bredd i framställningen som inte många läsare torde stå oberörda av.
__________

Måna N. Berger är frilansskribent.

Copyright/fotograf: Kristin Lidell.

Se även David Johanssons recension.