Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Caribou Island

Roman: Caribou Island

Caribou Island
David Vann
Översättning Niclas Hval
Albert Bonniers förlag.
286 sidor.
Ute nu

— — —

Som att vakna ur en ond dröm som känts så påträngande verklig att man måste gå upp, tända lampan och göra någonting, vad som helst, för att bottna i den vakna verkligheten igen.

Så var känslan då jag lade ifrån mig Caribou Island. Jag var skakad och insåg att det skulle komma att dröja innan jag fått så mycket distans till läsupplevelsen att jag skulle kunna börja formulera mig. Jag tog bilen och åkte ut en sväng. Jag vattnade blommor. Tänkte på annat, ett par timmar. Det är en oerhört stark roman med obönhörlig chockverkan. Vissa passager i den kommer jag nog aldrig att helt kunna skaka av mig. Mer ska inte avslöjas här, eftersom det vore att fördärva den skickligt uppbyggda kompositionen.

I centrum för berättelsen står ett par i övre medelåldern, nyligen pensionerade, och gifta sedan trettio år. Deras äktenskap befinner sig i kris. De är besvikna, på livet som det blev och de ger i tysthet den andre skulden för sina tillkortakommanden. Gary, som en gång var en lovande doktorand med en avhandling på gång, han som studerade fornengelska och fornnordiska språk, men aldrig någonsin fullföljde sina planer. Irene, som kanske inte var så smart som han hade önskat, men trygg och vanlig. Lite bittert konstaterar han att han valde tryggheten framför intellektuell stimulans. Irene som bar på ett fruktansvärt trauma från barndomen och ville ha någon som älskade och tog hand om henne, konstaterar på samma sätt, bittert, att hon fått ta hand om honom istället. När de var unga och ännu förälskade skulle de ta ett sabbatsår från studierna och kuska runt i Alaska, för att hitta det genuint skandinaviska som Gary alltjämt svärmar för. Men doktorandpengarna tog snart slut. Irene fick ta jobb på dagis, för att försörja dem. Så kom barnen, dottern och sonen. De blev kvar i Alaska. Kärleken band dem med strypkoppel. Även då den sedan länge tagit slut. Och åren gick. Livet gick.

De är så tragiska, var och en på sitt sätt, i hur de ser förbi och aldrig når fram till varandra. Ingen av dem är någon dålig människa, de var bara inte bra för varandra. Och nu, vid vägs ände, vill Gary möta en ny utmaning, ännu längre bort från civilisationen, där han tänker bygga en timmerstuga på den isolerade Caribou Island och leva nybyggarliv. Ett sista projekt, även det dömt att misslyckas. Irene, som anar att han är på väg att lämna henne, följer med och hjälper honom med bygget, vilket blir lika skevt som deras relation.

Den uppdämda, passiva aggressivitet som jäser under skenbart vardagliga samtal är psykologiskt mycket skickligt gestaltad. De bestraffar varandra, på det utstuderat djävulska sätt, som bara människor kan efter ett livslångt, otillfredsställande äktenskap. När man vet exakt var man ska sätta in kniven och vrida om behövs inget eftertryck. Redan på ett tidigt stadium inser läsaren att det här måste gå åt helvete. Men romanens karaktärer är fångade, inneslutna i en handling som inte lämnar dem något utrymme att ändra riktning. Allt sker i ett lugnt men obevekligt, glidande tempo, stadigt utför. Tragedin är ofrånkomlig. Mest tragisk är dottern Rhoda, som ensam ser vad som är på väg men inte kan göra någonting, som inte blir trodd och lyssnad till.

Språket är rent och enkelt, okonstlat. Dialogerna flyter ledigt in i berättandet. Som om ingen ansträngning alls krävts – vilket varje skrivande person vet tyder på att författaren jobbat hårt med texten och inte lämnat ett kommatecken åt slumpen. Just det okonstlat vardagliga språket kontrasterar och framhäver effektivt den fruktansvärda undertexten.

David Vann har jämförts med storheter som Hemingway och Cormac McCarthy och vissa drag kan de nog ha gemensamt. En illusionslöshet beträffande den mänskliga naturen delar de absolut. Men Vann är inte cynisk, som McCarthy. Hos David Vann finns en medkänsla och en djup förståelse för de processer som driver individen mot katastrofens rand. Jag skulle vilja kalla det en ömsint blick. Vilket ju även Hemingway har. Det går också att se paralleller i beskrivningen av människan i förhållande till naturens krafter. I Caribou Island framstår vildmarken, bergen, glaciärerna och de ändlösa vidderna närmast som ett stort, hänsynslöst djur, likgiltigt, avsiktslöst grymt, och överväldigande vackert, där människorna som små kryp i pälsen, klamrar och strävar i en fruktlös kamp mot stormar, köld och regn. Där, slutligen, ställs kampen mellan civilisation och orörd natur på sin spets, vilket också är vad Gary, som sin författares redskap, försöker nå fram till.

Förutom att vara en inträngande skildring av en människas psykiska sönderfall och undergång – med de konsekvenser man som läsare och hjälplöst vittne bara kan ana – är det en storslagen roman om Alaska, om vildmark och isolerade små fiskesamhällen, om vardagen bakom naturturismens romantiska villfarelser. David Vann känner den vardagen, med en bakgrund bland annat som sjöman och båtbyggare. Alaska är hans land. Han är uppvuxen där. Äktheten i hans skildring är tveklös.
— — —

Måna N. Berger

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree