Roman: Tolv stolar

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, februari 11th, 2013

Tolv stolar

Ilja Ilf & Jevgenij Petrov

Översättare: Bengt Samuelson

Akvilon. 376 sidor. Har utkommit.

Betyg:

–

Landsortstaden N. har ett överflöd av frisersalonger och begravningsbyråer. Kunderna är färre. Få vill raka sig och än färre vill dö. Konkurrensen är stenhård. Firman ”Väl bekomme” har gått i graven och kistmakare Bezentsjuk har tagit till flaskan. Men nu ligger i alla fall Klavdija Petuchov och dör, så allt hopp är inte ute. Som en hund, en tämligen berusad sådan, traskar Bezentsjuk troget efter Klavdijas svärson, den före detta adelsmarskalken Ippolit Matvejevitj Vorobjaninov, för att erbjuda sina tjänster.

Klavdija är seg, men till sist är det dags. Hon kallar svärsonen till dödsbädden för en sista bekännelse. För att rädda sina smycken, värda en förmögenhet, från att konfiskeras vid revolutionen gömde hon dem i en matsalsstol av fabrikatet Gambs med stoppning av engelsk chintz i blommigt mönster. Problemet är bara att hela möblemanget förskingrades i samband med en flykt från det förra hemmet. Det dånar i huvudet på Vorobjaninov, och när kärringen faller ihop och dör har han fattat sitt beslut: Han ska till varje pris hitta stolen med briljanterna. Vad han inte vet är att svärmodern även biktat sig för fader Fjodor. Och denne Fjodor är en man mer lagd för handling än bön. Hans beslut är lika fast som Vorobjaninovs: Han tänker till varje pris hitta stolen med briljanterna.

Därmed kan det dra igång. Och nog drar det igång alltid.

Ilja Ilfs och Jevgenij Petrovs Tolv stolar är ett komiskt mästerverk av högsta karat, en gnistrande ädelsten som får det mesta inom genren att framstå som strass. Den skrivande duon hade sina rötter i det Odessa som samtidigt frambringade författare som Isaak Babel och Jurij Olesja. Men ”varumärket” Ilf & Petrov hade en annan framtoning än den så kallade Odessaskolan. Deras håg stod åt drastisk satir snarare än impressionistiskt stämningsmåleri och raffinerad stilkonst. Idén till Tolv stolar lär de ha fått som anställda på järnvägsarbetarnas tidskrift Visslan i Moskva. De påbörjade romanen i september 1927 och var klara i januari 1928. Det var i sista minuten – för att inte säga aningen för sent. Stalin hade nu definitivt konsoliderat sin makt: den första femårsplanen var sjösatt, och över kulturlivet blåste allt isigare vindar. Att skriva satir under dessa betingelser var en grannlaga uppgift, en balansgång på skärans egg med hammaren hängande över sig. Censuren såg också till att de versioner av Tolv stolar som nådde den förtjusta sovjetiska läsekretsen var mer eller mindre nerskurna och tillrättalagda. Först i början av detta sekel utkom det rekonstruerade originalmanuskriptet – och det är det som Bengt Samuelson nu förvandlat till fräsig och fröjdefull svenska. Jag förmodar att han har haft rejält roligt under arbetet. Dessutom har han skrivit bokens informativa efterord.

Tolv stolar är inte bara ett barn av Ilf & Petrov; romanen är också ett barn av NEP. Den Nya Ekonomiska Politiken lanserades efter den konfiskatoriska krigskommunismen och gav marknadskrafterna visst spelrum. De ideologiskt hårdföra såg det som en skamlig eftergift åt kapitalismen, och förvisso öppnade sig oanade möjligheter för svartabörshajar, svindlare och bedragare. Men för de flesta innebar det trots allt en drägligare tillvaro. Dessutom blomstrade krog- och nöjeslivet och gav till och med utrymme för något så dekadent som ”negerjazz”. Det är i denna motsägelsefulla verklighet jakten på stolarna äger rum. Mitt i sovjetstyret med dess funktionärer och byråkrater och organisationer och föreningar finns en spelyta för de mest osannolika människotyper. Allra mest osannolik är ”den store strategen” Ostap Bender som råkar korsa Vorobjaninovs väg och snabbt gör sig oumbärlig. Något påminner han om Tjitjikov i Gogols Döda själar, men mest är han sig själv och en genial skapelse av herrarna Ilf & Petrov. Med aldrig sinande svada, uppfinningsrikedom och optimism möter han alla problem, väl medveten om att världen bara väntar på att låta sig luras. Dessutom tjänar han som författarnas verktyg i deras lustfyllda drift med det nya samhällets språkliga floskler och klichéer. När han ständigt lika glatt utropar att ”sammanträdet fortsätter” klingar det närmast som en karnevalisk utmaning mot hela sovjetbyråkratin.

Som en variant av Don Quijote och Sancho Panza reser komikerparet Bender och Vorobjaninov land och rike runt – medan Ilf & Petrov håller upp sin satiriska skrattspegel. Men precis som i fallet Gogol handlar det nog trots allt mer om att exponera mänsklig svaghet, dumhet och girighet än om att leverera systemkritik. Samtidigt är det naturligtvis så att vissa samhällen tenderar att driva fram och premiera diverse mänskliga avarter. I Tolv stolar får inte minst opportunistiska skribenter av skilda slag sina fiskar varma – som den usle poeten Nikifor Lapis och den lika usle författaren Huntov. Den senare sägs ständigt vibrera i takt med tiden och alltid vara beredd att leverera vad stunden kräver. Den förre har omisskännliga drag av tidens dilettantiska proletärpoeter – som när han hyllar den tappre postiljonen som bär ut det sista brevet till rätt adressat trots att han träffats av en fascistisk kula.

Naturligtvis läser man en roman som den här för att få se hur det kommer att gå – men lika mycket läser man trots allt för att se det gå. För även om det finns en genomgående intrig så lever romanen i lika hög grad på sina avvikelser från intrigen. Liksom Gogol älskar Ilf & Petrov den till synes ovidkommande utvikningen vilket gör att färden framåt är minst lika vinglig som den berusade kistmakaren Bezentsjuks. Här odlas anekdoten som skön konst, och det är bara att gotta sig åt den ena bisarra sidohistorien efter den andra. Det är inte alltid man skrattar högt när man läser tyst. Men här sker det nästan opassande ofta.

Om det blir fader Fjodor eller Bender och Vorobjaninov eller någon annan som hittar briljanterna tänker jag inte avslöja. Däremot vågar jag säga att slutet nog inte riktigt blir som man tänkt sig – vilket i och för sig inte borde förvåna.

Förlaget Akvilons utgåva Tolv stolar lyser som en sol i gult och rött. Det har den all anledning att göra.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.