Lyrik: Inskrifter av Zbigniew Herbert

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 7th, 2013

Inskrifter: Valda dikter 1956–1998

Zbigniew Herbert

Översättare: Irena Grönberg

ellerströms förlag. 144 sidor. Har utkommit.

 

Det enda smolket i glädjebägaren när Wisława Szymborska 1996 fick Nobelpriset var tanken att nu är det kört för Zbigniew Herbert – och för Tadeusz Rożewicz. De tre utgör de stora namnen i den generation polska poeter som debuterade efter 2:a världskriget, och det verkade osannolikt att Svenska Akademien skulle belöna allihop. Det har de inte heller gjort. Men för all del, Rożewicz lever än. Han fyller 92 år den 9 oktober. Men Herbert dog redan 1998. Man kan tvista om vem av de tre som var den främsta författaren – fast det är ju egentligen rätt meningslöst.

Szymborska brukar förlägga sin egentliga debut till 1956 trots att hon publicerat några diktsamlingar dessförinnan. Men dessa var av ett slag som hon senare inte ville kännas vid då hon här, inte helt ofrivilligt, anpassat sig efter den nya kommunistiska regimens krav. Även Herbert skrev dikter före 1956. Några publicerades i tidskrifter. Men de flesta lagrade han i byrålådan i väntan på en samhällsordning som skulle möjliggöra att trycka dem; att han skulle anpassa sin poesi efter rådande ordning var det inte tal om.

Så, på den 20:e sovjetiska partikongressen 1956, höll Chrusjtjov ett hemligt tal där han bekräftade det som alla redan visste: att Stalin odlat en personkult och att många människor orättfärdigt drabbats. Talet var politisk dynamit, och de polska partidelegaterna såg till att läcka det till offentligheten. För regimerna och folken i Östeuropa framstod plötsligt spelreglerna som oklara. I Ungern passade man på att göra revolution. Men det var ju inte riktigt meningen – och snart rullade sovjetiska pansarvagnar på Budapests gator. För kulturklimatet i Öst blev ändå 1956 en vändpunkt och inledde det som Ilja Ehrenburg kallade ”tövädret”. En förvirrad censur började släppa igenom aktstycken som den tidigare aldrig skulle ha drömt om att ens låta komma i närheten av en tryckpress. Det var med andra ord dags för Zbigniew Herbert att plocka fram sina dikter ur byrålådan och sammanställa en bok. Snart var 1956 års viktigaste polska debut ett faktum.

Många har vittnat om det hart när omöjliga att i en diktatur skriva som om censuren inte finns, att inte lyssna till den illistiga inre rösten som föreslår en liten ändring här, en liten strykning där. Men att fråga sig om de ”släpper igenom det här eller inte (…) är redan en psykologisk katastrof”, påpekade Herbert i en intervju: ”Då är det inte längre institutionen som plågar oss, då har vi redan förlorat vårt samvete och förmågan att själva känna att det nesligaste av allt, det är att vara rädd.” Med sitt personliga föredöme och med sina dikter som ständigt brottades med moraliska dilemman kom Zbigniew Herbert att inta en speciell position i det polska kulturlivet och blev ett slags andlig mentor för en yngre generation av oppositionella. Poeten Adam Zagajewski har påpekat att polska intellektuella i slutet av 50-talet var innerligt trötta på allt vad Parti och Kyrka hette och började förneka eller jämställa alla normer och värden. Det var i det läget – i spänningsfältet mellan kommunism, katolicism och nihilism – som Herberts poesi kom att bli extra betydelsefull. Han envisades med att vilja behålla en värdehierarki utan att blanda in Gud eller ideologiska demiurger och han ställde ständigt frågan hur man kan behålla sin värdighet i ett ovärdigt samhälle.

Herbert är på många sätt en utpräglat intellektuell poet. Han står närmare lärodikten och satiren än centrallyriken. Det är ingen slump att en återkommande gestalt i hans diktning efter 1974 är den tankfulle herr Cogito som ständigt reflekterar över samtiden och sin plats i den. Men han är ingen heroisk gestalt utan kan snarare likna Hjalmar Gullbergs ensamstående bildade herre, adjunkten Örtstedt, och T.S. Eliots osäkre J. Alfred Prufrock. Han behandlas inte utan ironi av sin författare, som verkligen är en utsökt ironiker, och han tål att skrattas åt – men även att hedras. Herr Cogito tematiserar trots allt våra, understundom valhänta, försök att ärligt komma tillrätta med tillvaron utan att acceptera gottköpslösningar. Herbert är illusionslös men inte uppgiven – eller som han sagt i en intervju: ”Man simmar alltid mot källorna, motströms, med strömmen flyter sopor. Och vare sig man lyckas ta sig fram eller inte, är det bildande, stärker muskelmassan.”

Även om Herberts polska förankring är nog så tydlig och viktig vore det fel att låsa honom vid den. Han är en stor europeisk författare, som hämtar sina motiv ur kontinentens historia från antiken och framåt. Men han bär sin bildning med lätthet och har förutom sin ironiska och illusionslösa sida en sinnlig och livsbejakande. Ta en dikt som ”De fem”. Den inleds med att fem män förs ut på en gård och arkebuseras. Sedan frågar sig poeten hur man kan skriva oviktiga dikter om blommor när man vet att detta har hänt. Men Herbert vore inte Herbert om han inte gick ett steg till och frågar sig vad de fem talade om natten före avrättningen. Svaret blir: bilar, resor, kortspel, vodka, flickor. Och just därför, avslutar han, kan poeten ”frestas fånga morgonhimlens färg” och ”skriva om kärleken”. Så blir dikten ett inlägg i debatten om poesi som engagemang eller verklighetsflykt – med en oväntad och tänkvärd twist typisk för Herbert.

På svenska finns sedan tidigare tre diktsamlingar av Zbigniew Herbert, och ärligt talar trodde jag nog inte att det skulle bli fler. Men där bedrog jag mig. Ellerströms har nu gett ut volymen Inskrifter: Valda dikter 1956–1998 i översättning av Irena Grönberg. Och det är faktiskt den mest omfattande volymen hittills. Med ett undantag finns Herberts samtliga diktsamlingar representerade. Valet att utelämna Rapport från en belägrad stad (1983) beror helt enkelt på att Agneta Pleijels och Maciej Zarembas kompletta översättning från 1985 planeras att snart komma i en nyutgåva. Däremot har Grönberg nyöversatt en del andra dikter som redan finns på svenska. Det gäller inte minst de ur samlingen Herr Cogito som Fripress 1983 gav ut i en fullständig översättning av Per Arne Bodin. Här gör Grönbergs versioner ofta att aningen bättre intryck. En del av de tidiga dikterna hittar man även i volymen I stridsvagnens spår (1965) där Erik Mesterton och Erik Lindegren svarar för tolkningarna. Skillnaderna är emellertid små och inte avgörande.

 Med Inskrifter står Irena Grönberg för en av årets viktigaste poesiöversättningar. Det man nu kan hoppas är att ett svenskt förlag – varför inte ellerströms – också upptäcker den lysande kulturhistoriske essäisten Herbert. I två böcker har han till exempel genomströvat Italien, Frankrike och Holland och som läsare njuter man av att befinna sig i sällskap med en skribent som är både uppslagsrik och beläst, personlig och lärd, kärleksfull och ironisk – och därtill begåvad med en aldrig sviktande stilkänsla.

 __________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.