Bio: Hunger Games: Catching Fire

Inlagd av David Larsson Bioaktuellt, Film, Recension fredag, november 22nd, 2013

Hunger Games: Catching Fire
Science fiction/action, USA, 2013
Regi: Francis Lawrence
Manus: Simon Beaufoy och Michael Arndt
Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Sam Claflin, Jena Malone mfl.
Längd:  146 minuter
Svensk biopremiär:  20 november 2013
Betyg:

— — —

Det går att säga mycket om Twilight-serien, men att förneka att den haft en effekt på det rådande filmklimatet vore att ljuga. Med filmer (och vad studiorna hoppas kan bli nya franchiser) som bland annat Mortal Instruments och Beautiful Creatures har vi sett en boom av filmatiseringar av young adult-romaner. En av de filmer som på sätt och vis också tillhör denna boom är Hunger Games som gjorde stor succé världen över förra året. Den cementerade inte bara Jennifer Lawrence som den kanske allra största kvinnliga filmstjärnan just nu, utan visade också att filmer av detta slag kan handla om mer än romans och snygga killar (jag tittar på dig, Twilight). Personligen uppskattade jag filmen för att den snyggt lyckas fånga romanens alla beståndsdelar och rollsätta den på ett nästan klanderfritt sätt.

I del två (av fyra planerade filmer) av Hunger Games-sviten, Catching Fire, följer vi Katniss Everdeen (Lawrence) efter vinsten i den första filmen. Livet verkar inte ha blivit mycket bättre och folk lever fortfarande i misär runtom i landet Panem. Dock börjar det anas hintar om revolution här och där, något som inte president Snow (Donald Sutherland) är särskilt förtjust i. Han beordrar mer eller mindre Katniss att övertyga folket att kärlekssagan mellan henne och Peeta Mellark (Josh Hutcherson) är på riktigt och på så sätt hoppas presidenten kunna stävja de upprorsförsök som pågår runtom i landet. När detta inte går vägen, bestämmer man sig för att den anordna den 75e upplagan av Hungerspelen. Tävlingens gamla vinnare samlas ihop, och med ett gäng kämpar som har seger i ryggsäcken blir det en blodig kamp där mer än bara livet står på spel.

Det är inte svårt att se varför Hunger Games går hem hos unga (kanske främst kvinnor). Det finns en tydligt stark karaktär att identifiera sig med, en som dessutom inte kuvar sig för andras behov och som kan visa både omtanke och självständighet utan att bli en platt karikatyr. Att den även funkar hos andra målgrupper kan till viss del nog bestå i samma sak, men att det även är välgjord underhållning med ett sunt budskap gör att det blir enkelt att uppskatta och ta till sig. Landet Panem är läckert återskapat i sina skiftande miljöer; från det gruvbaserade distrikt 12 som är grått och täckt i sot och smuts, till den nästan löjligt skimrande huvudstaden där folk lever i excess och överflöd utan en tanke på de som har det sämre ställt.

Nu är det ju dock en blockbuster vi talar om, och jättestort rum till svidande samhällskritik ges inte, men den finns ändå där, om än i mindre doser. Det gör också att filmen blir något mer än bara sina underhållande och mer actionfyllda moment, det blir en dystopi som riktar sig mot en bredare publik än vad som kanske är vanligt. Att den dessutom gör dessa utan att tumma allt för mycket på otäckheterna är i sig beundransvärt i mina ögon och visar på att man åtminstone till viss del önskar föra fram det mer bitiga i Suzanne Collins ord på bioduken. Dock lyckas inte Catching Fire riktigt lika bra som sin föregångare, men det beror delvis även på källmaterialet. Det är, i mångt och mycket, en slags språngbräda inför de avslutande filmerna där allt ska knytas ihop, och man bygger upp en hel del som inte når sitt klimax i den här filmen. När hungerspelen väl drar igång under filmens andra hälft är det lite gammal skåpmat som man sett i första filmen, även om det fortfarande är både spännande och välgjort.

Om man ser på Catching Fire som en filmatisering av en roman så har den lyckats mycket väl, och det är fortfarande en övertygande värld som vi slängs in i. Lawrence är som klippt och skuren för rollen som Katniss Everdeen och visar på att hon både kan hantera actionscener likväl som mer emotionellt laddade sådana. Jag uppskattar även att filmen inte spelar allt för mycket på det triangeldrama som råder mellan Lawrence, Hutcherson och Liam Hemsworth. Det finns där, men det ges aldrig så pass stort rum att det tar över vad som faktiskt är viktigt i filmen; att se Katniss leda en revolution mot ett sjukt samhälle. I ett år där stora blockbusters varit lite av en besvikelse, med filmer som Pacific Rim och Star Trek: Into Darkness (som knappt ens lyckas vara underhållande actionspektakel), står förmodligen Catching Fire ut som årets hittills bästa storfilm.

— — —

David Larsson är redaktör på kultfilms-siten Frombeyond.se