Novell: Regler för löjligt uppförande av Emil Hakl

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, februari 19th, 2016

Regler för löjligt uppförande

Emil Hakl

Översättare: Mats Larsson

Aspekt förlag. 88 sidor. Har utkommit.

För nu sex år sedan utgav förlaget Aspekt Emil Hakls roman Föräldrar och barn, en vindlande dialog mellan en far och hans son som jag läste med största förtjusning. Hakl anknöt till en tjeckisk tradition av humoristiskt och anekdotiskt berättande, men efterhand formar sig också bokens irrande samtal till en smått rörande skildring av en lite tafatt men ändå nära relation. Sonen kan vara våldsamt irriterad på sin far, men det som allra mest irriterar honom är nog ändå insikten hur lika varandra de faktiskt är. Till läsglädjen bidrog Hakls suveräna förmåga att skriva dialog och översättarens förmåga att återge den på svenska.

Nu återkommer förlaget med en långnovell av Hakl, Regler för löjligt uppförande, även denna suveränt översatt av Mats Larsson. Den presenteras i ett synnerligen behändigt format, lämpat för bakfickan eller innerfickan eller handväskan. Novellen knyter an till romanen genom att föra historien om fadern och sonen vidare till det ofrånkomliga slutet. Det är lätt att uppfatta boken som starkt självbiografisk och kanske till och med som ett sorgearbete. Men Hakl skriver trots allt fiktion och lyfter det privata till ett allmängiltigt plan; att fråga sig vad som är sant eller inte framstår som fullständigt irrelevant.

Fadern, den lätt excentriske gamle läkaren, drabbas av tarmcancer och ligger snart som ett paket på sjukhuset i väntan på döden. Det är svårt att veta om, och i så fall när, han är vid medvetande. Men sonen sitter där vid sjukbädden och pratar oförtrutet om än det ena än det andra, inte minst om deras gemensamma och rätt nördiga intresse för flygplan. Han kan nog själv finna det hela lite löjligt, men å andra sidan är det ju ingen ordning på hans liv över huvud taget. Inte minst har han svårt med relationer, speciellt med kvinnor medan kravlöst umgänge med manliga vänner går bättre. Men det framgår också att han skriver på något; fadern vill nämligen försäkra sig om att han denna gång ska slippa vara med i någon roman …

Men vad är egentligen ett löjligt uppförande? Och vad är egentligen ett passande uppförande inför döden, den egna och andras? ”Det där löjliga, hur skulle du karaktärisera ett löjligt uppförande?” frågar fadern sonen en gång och får svaret: ”Som en strävan att till varje pris bevara värdigheten.” Och i den meningen är ingen av dem egentligen löjlig utan, bara lite vilsna och förvirrade och osäkra på hur de egentligen ska uttrycka den gemenskap de känner bortom gnabbet och irritationen. Men att prata om flygplan behöver kanske inte vara ett sämre alternativ än andra? Så blir Regler för löjligt uppförande till en i grunden mycket ömsint och kärleksfull text – och förlaget få gärna återkomma med hela novellsamlingen.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.