Bok: Anteckningar från underjorden

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Skönlitteratur måndag, juni 26th, 2017

Anteckningar från underjorden

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Bengt Samuelson

Bakhåll. 173 sidor. Har utkommit.

 

Här är den korta versionen:

Anteckningar från underjorden (mer känd som Anteckningar från ett källarhål) är en av Dostojevskijs mest fascinerande, utmanande och märkliga texter. Det är en kort roman som förebådar kommande storverk som Brott och straff, Onda andar och Bröderna Karamazov. Den bågnar av uttryckskraft, och man rycks med från första meningen. Det är en idéroman som ställer människans frihet mot förnuftets och nyttotänkandets förslavande hegemoni. Men det är en idéroman med förhinder då berättaren är en i flera avseenden tämligen osympatisk figur som talar i paradoxer, intar orimliga hållningar och gör uppenbart orättvisa utfall. Hans röst är påträngande och han låter sig inte tystas. Nu kommer romanen i nyöversättning av, inte oväntat, Bengt Samuelson. Det är mig veterligt den fjärde översättningen till svenska – och ingen som väljer att läsa denna lär bli besviken. Den har ett livfullt språk som får berättarens insisterande, hätska och högst personliga röst att framträda. Och det är viktigt. Han finns nämligen i lika hög grad i sitt språk som i det han säger. Som läsare blir man upprörd och rörd, man kastas från det rejält pinsamma och frånstötande till det provocerande och tankeväckande. Det går inte att värja sig. Tag och läs!

 

Och här är den långa versionen:

Anteckningar från ett källarhål är en av Dostojevskijs mest fascinerande, utmanande och märkliga texter – så det är kanske inte så konstigt att även de svenska översättningarna kan göra en konfunderad. Ja, vad heter boken egentligen? Just Anteckningar från ett källarhål var länge den vedertagna svenska titeln i Cecilia Borelius översättning från 1948 (Tidens förlag). Trettiosju år gjorde Ulla Roseen en smärre förändring till Anteckningar från källarhålet (Atlantis). Men när Modernista 2010 gav ut Dagbok från underjorden kanske man undrade om det handlade om ett tills nu okänt verk av Dostojevskij. I själva verket ville översättaren Barbara Lönnqvist bara återställa ordningen. I den ryska originaltiteln står nämligen ingenting om något källarhål; det har smugit sig in i svenskan via tyskan. Hon påpekar också att underjorden i detta fall ”ingalunda är en plats utan snarare ett mentalt tillstånd” – och det har hon förstås rätt i. Det lite paradoxala är bara att hennes kritik mot ”källarhålet” idag inte är lika självklar som den hade varit för sextio år sedan. Under denna tid har nämligen ordet kommit att få just den symboliska innebörd som hon är ute efter. ”Källarhålsmänniska” är numera ett vedertaget begrepp för den människotyp som Dostojevskij exponerar i sin roman, medan ”underjordsmänniska” troligen inte alls skulle leda associationerna åt rätt håll. Ändå har jag inga problem med omplaceringen från källarhål till underjord; argumenten är ju trots allt goda. Däremot är de inte lika goda för att byta ut ”anteckningar” mot ”dagbok”. När Bengt Samuelson nu presenterar en fjärde översättning (Bakhåll) har han med salomonisk vishet valt att kalla den Anteckningar från underjorden. Men det hindrar inte att han längre fram kan låta berättaren tala om ”källarmänniskor” och ”källarhål” – medan Lönnqvist väljer ”de som gått under jorden” och ”underjordiskt tillhåll”.

Det här säger något om de svårigheter som en översättare kan ställas inför. Det finns fler. Mer om det längre fram.

Det är lätt att missförstå ett verk som Anteckningar från underjorden och bara betrakta dess berättare och huvudperson som en bisarr och grotesk figur som lider av svårartat ressentiment. Han är fullständigt asocial, en irrationell tvärvigg som medvetet gör sig omöjlig i alla sammanhang och envetet motarbetar sin egen lycka. Men det finns en bakgrund som är svår att bortse från. Jag har redan skrivit om detta i recensioner av Dagbok från underjorden och Vinteranteckningar om sommarintryck och hänvisar till dessa i stället för att upprepa mig här. Helt kort handlar det om Dostojevskijs uppbrott från ungdomens radikalism till en slavofil övertygelse. I denna omvändelse har Crystal Palace i London en viss betydelse. Det uppfördes till världsutställningen 1851, ett underverk i glas och järn som blev en turistattraktion och betraktades som ett slags modernitetens apoteos. För Nikolaj Tjernysjevskij var kristallpalatset en arkitektonisk utopi. I romanen Vad bör göras? låter han det representera drömmen om det framtida, socialistiska lyckoriket där allt är perfekt välordnat och styrt av förnuftet. Även för Dostojevskij framstod det som en inkarnation av den moderna tiden och förnuftets tidsålder. När han i London stod framför palatset tyckte han sig se framtiden – och den fyllde honom med fasa. Men det allra mest upprörande var att just denna motvilja fick honom att känna sig som en förkastlig människa som förnekade människans rätt till lycka. Det var som om palatset utövade ett slags moralisk utpressning, tog ifrån honom hans fria vilja och ersatte Gud med ett tvingande förnuft. Anteckningar från underjorden är ett slags ursinnig reaktion på allt som palatset står för.

Men Dostojevskij vore inte Dostojevskij om han bara presenterade en enkel motskrift eller gav oss en okomplicerad hjälte. I stället låter han en i flera avseenden rätt osympatisk figur föra ordet. Han talar i paradoxer, intar orimliga hållningar och gör uppenbart orättvisa utfall åt alla håll och kanter. Inte bara hans åsikter utan hela hans varelse är ett slags förnekelse av Kristallpalatset och dess människosyn. Men han representerar inte bara en livsåskådning utan lever också sitt eget liv och får stöka runt och utmana läsaren med sina oförsonliga ställningstaganden och sitt pinsamma beteende. Slutet innebär inte heller någon förlösning eller försoning. Han har träffat en ung kvinna, en prostituerad som förebådar Sonja i Brott och straff, som förstår honom och erbjuder honom sin kärlek. Men han kan inte ta emot den utan stöter bort henne, och denna hans oförmåga att älska är hans stora tillkortakommande.

Men är han en ond man? Eller bara elak? Så här lyder den första meningen i Borelius översättning: ”Jag är en sjuk man, en elak man, en frånstötande man.” Hos Roseen är han däremot ”ond”, för att hos Lönnqvist bli ”arg och elak”. Samuelson väljer ”ondsint”, men konstaterar i sitt efterord att den mest idiomatiska översättningen vore ”a pain in the ass” – som dock lider av den nackdelen att inte vara god svenska. Det kan man ju hålla med om. Den närmaste svenska motsvarigheten vore kanske ”jobbig”, för det är just vad karln är, men nog skulle det skorra illa i språkörat. Lite längre ner på första sidan uppstår frågan om han vägrar gå till läkare av elakhet (Borelius), ren ondska (Roseen), ilska (Lönnqvist) eller på ren djävulskap (Samuelson).

Borelius svarar för den språkligt mest konventionella översättningen med ett korrekt skriftspråk. Motpolen är Lönnqvist som vill framhäva det hetsiga och talspråkliga tilltalet. Hos henne ”skiter” den påträngande berättaren i läkarna medan han hos Borelius, Roseen och Samuelson vet att han inte kan ”reta” dem, ”göra dem något illa” eller göra dem ”förbannade”. På ett annat ställe talar han hos Lönnqvist om det ”oanständiga nyllet” hos en person medan Borelius skriver ”bovaktigt utseende” och Roseen och Samuelsson talar om ”skurkaktigt utseende” respektive ”skurkaktiga drag”. Hos Borelius, Roseen och Lönnqvist är han dessutom koppärrig medan han hos Samuelson är mer ospecificerat vanställd. Så här kan man fortsätta. Men det handlar naturligtvis inte bara om ordval utan också om meningsbyggnad och rytm. Och även här skiljer sig versionerna åt.

Nu undrar ni förstås vilken som är bäst. Det måste jag lämna åt rysktalande att avgöra. Vad man menar med bäst är inte heller självklart. Är det den som bäst återger originalets lexikala ordalydelser eller den som bäst fångar Dostojevskijs idiom och stil? Det vore onekligen spännande med ett seminarium där de fyra översättarna (nåja, jag misstänker att Borelius inte längre lever) möttes för att diskutera sina arbeten och vilka principer och intuitioner som väglett dem. En misstanke är dock att Borelius på ett tidstypiskt sätt lagt texten något tillrätta. Kanske kan man också tänka sig att Lönnqvist är den som tagit sig störst friheter när det gäller ordalydelse i sina försök att fånga Dostojevskijs språkliga bångstyrighet. Men det är spekulationer från min sida.

Jag avstår alltså visligen från att avkunna dom i målet om bästa svenska version. Men något kan man väl ändå säga om nykomlingen? Jovisst. Den är definitivt så god som någon av de andra. Den har ett livfullt språk som får berättarens högst personliga röst att framträda. Och det är viktigt. Karaktären finns ju i lika hög grad i sitt språk som i det han säger. I ställer för att bli frustrerad över att ha fyra versioner att välja bland kan man ju bli euforisk och se det som en rikedom – och ingen som väljer Samuelsons översättning torde bli besviken. Här bågnar den korta romanen av uttryckskraft. Man rycks med från första meningen. Man blir upprörd och rörd, man kastas från det rejält pinsamma och frånstötande till det provocerande och tankeväckande. Det går inte att värja sig.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.