Bok: Noveller av Lauren Groff, Marie Causse och Charles Yu
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized tisdag, mars 19th, 2019
Doften av regnvåt stad
Marie Causse
Översättare: Elin Lindén
Aspekt. 52 sidor. Har utkommit.
.
.
Fabel
Charles Yu
Översättare: Cecilia Ekeram
Aspekt. 48 sidor. Har utkommit.
.
.
Den mörka zonen
Lauren Groff
Översättare: Daniella Falkman Twedmark
Aspekt. 40 sidor. Har utkommit.
.
.
Bokförlaget Aspekt grundades av några översättare som tröttnat på förlagsvärldens ointresse för ny tjeckisk skönlitteratur. Så man tog saken i egna händer. Nu har man till Aspekt lagt Pendang, en novellserie där översättare själva väljer vad de vill presentera för en svensk publik. Då behöver det inte handla om tjeckiska författare. Och det gör det inte heller i den första given om tre volymer.
Formatet är synnerligen behändigt och formgivningen snygg och sober. Det här är volymer som slinker ner hur lätt som helst i rockfickan eller handväskan. Ja, du kan utan besvär ha dem i bakfickan på jeansen. Sedan är det bara att plocka fram dem i bussen, på tunnelbanan eller när man råkar få lite dötid någonstans. Och priset ligger under vad en veckotidning kostar idag.
Man öppnar serien med två amerikaner och en fransyska, alla tidigare okända för mig.
Foto Catherine Hélie.
Doften av regnvåt stad av Marie Causse rymmer tre kortare noveller, där speciellt den första, ”Med ryggen mot mig och nästan vaken”, fascinerar. Den är ett slags variation på Federico Fellinis bidrag till episodfilmen Boccaccio ’70 från 1962, där en prudentlig ensamstående äldre herre (spelad av Peppino De Filippo) plötsligt utanför sitt fönster konfronteras med en jätteaffisch där en yppig Anita Ekberg gör reklam för mjölk. Men det som hos Fellini är en smått burlesk och grotesk komedi blir hos Causse en finstämd och poetisk betraktelse som utan att höja röstläget fångar läsaren. Den andra novellen, ”Vattnets ström”, känns något utdragen och har ett slut som kan framstå som lite för förutsägbart. Det tredje bidraget, ”Molnens form”, lämnar mer outsagt och blir också mer spännande.
Foto: Christine Skari.
Mindre berörd blir jag av Charles Yus Fabel där en man av sin psykiater uppmanas att berätta sagor. Han är ovillig, men efter några olika versioner vågar han, i sagans form, konfrontera sig själv med sanningen om sitt liv. Jag kan inte hjälpa att upplägget och genomförandet får mig att associera till en övning på en skrivarkurs. Och jo, jag är övertygad om att Yu i så fall också fick välförtjänt beröm för resultatet, för visst är det säkert utfört. Men det är liksom mer duktigt än engagerande.
Foto Megan Brown
Den av författarna som jag speciellt fastnar för är Lauren Groff. Den mörka zonen är en suggestiv novell som man in i det sista inte är säker på vart den ska ta vägen. Här finns mycket som pekar mot skräckgenren: en familj ska semestra i ett hus i skogen när mannen plötsligt måste återvända med bilen till stan. Kvinnan blir ensam med två små barn i ödemarken, där dessutom en puma sägs ha sin gång. Groff laddar historien med ett krypande obehag som stegras när kvinnan råkar ut för en olyckshändelse som sätter henne ur spel så hon inte kan ta hand om barnen. Men mer avslöjar jag inte.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
