Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Uncategorized » Bok: När Sverige blev modernt av Per I. Gedin

Bok: När Sverige blev modernt av Per I. Gedin

När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930

Av Per I. Gedin

Albert Bonniers förlag. 328 sidor. Har utkommit.

 

Det första jag gjorde när jag fick Per I. Gedins bok När Sverige blev modernt: Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930 i min hand var att slå upp Hjalmar Bergman i registret. Han ombads nämligen av just Gregor Paulsson att skriva ett festspel till invigningen av Stockholmsutställningen men blev refuserad. Det tog Bergman hårt som ansåg att beslutet närmast var politiskt grundat. Jag var nyfiken på om Gedin hittat något material om saken, kanske någon anteckning av Paulsson. Men allt Gedin har att säga är att man gjorde ”ett avtal med Hjalmar Bergman för ett festspel, som dock aldrig levererades” – vilket alltså är ett till hälften felaktigt påstående. Bergman levererade visst ett festspel, därtill i god tid. Den intressanta frågan är varför man valt just Bergman till detta uppdrag. Kanske hade man noterat hans intresse för ny teknik och nya medier som film och radio men missat att han samtidigt befann sig på kollisionskurs med hela den samhällsutveckling som Stockholmsutställningen var tänkt att manifestera. Man kan förstå att den text han presenterade inte föll utställningskommissarie Paulsson på läppen. Så förkroppsligar Bergman på ett spännande sätt tidens ambivalens inför det moderna projektet: fascination och fasa.

Gregor Paulsson. Copyright/fotograf: foto: Axel Malmström. (Bild ur boken.)

Nå, Gedins bok står och faller inte med den där till hälften osanna meningen. Men vad är det för bok han har skrivit? Den är inte helt lätt att genrebestämma. Den börjar som en biografi: ”Det rådde aldrig någon tvekan om att den unge Gregor Paulsson (1889–1977) skulle bli framgångsrik i livet.” Så får vi följa hans skolgång och akademiska studier och hans begynnande yrkeskarriär på Nationalmuseum. Men när Paulsson engagerar sig i Svenska slöjdföreningen och blir drivande i diverse utställningar – som kulminerar med den epokgörande Stockholmsutställningen – ändrar boken karaktär. Nu kommer den snarare att handla om funktionalismen som samhällsprojekt och ideologi och om det moderna social-Sverige som växer fram med stadsplanering och social ingenjörskonst. Här kan man också notera att Gedin har en viss polemisk agenda, där Paulsson mer eller mindre görs ansvarig för det kommande miljonprogrammet och andra, enligt Gedin, avarter inom samhällsplaneringen.

Mot slutet blir det åter mer biografiskt, när framställningen koncentrerar sig på Paulssons akademiska karriär som professor i konsthistoria. Men snarare än hans liv fokuseras hans författarskap – vilket i och för sig i hög grad kan utgöra en akademikers liv. Men vi får i alla fall veta att den gamle radikalen bosatte sig i Djursholm, gillade att spela golf och klä sig i tweed som en upper class Englishman av gamla stammen. Man förstår också att han fick några barn med sin Ester (som f.ö. var syster till Elin Wägner). Detta är inte sagt som kritik, för det intressanta med Paulsson är trots allt hans betydelse för den socialt förankrade estetiken och hans vilja att bryta ny mark när det gällde allt från kaffekoppar och bostadspolitik till konstteori.

Gänget tar sig en imaginär flygtur: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Greger Paulsson. (Bild ur boken.)

Det har blivit en bok som vänder sig till en bred publik, och Gedin skriver med både sakkunskap och lätt hand. Ändå kan man notera att han i förvånansvärt liten grad tycks ha tagit hjälp av standardverk som Eva Erikssons Den moderna staden tar form, Per G. Råbergs Funktionalistiskt genombrott. Yvonne Hirdman saknas helt i litteraturförteckningen och där finns inte heller ett verk som Swedish Modernism: Architecture, Consumption and the Welfare State som hade kunnat ge en del perspektiv. Det var förstås ingen slump att just Eva Eriksson i en understreckare (SvD 19/2 2019) gick till attack mot Gedins historieskrivning. Inte minst protesterade hon mot hans sätt att sammanföra funktionalismen med diverse rasbiologiska läror.

Det här är en knepig fråga, och det finns ett drag av guilt by association hos Gedin. Men hans huvudpoäng går ändå inte att bara avfärda. I det tidiga moderna projektet finns starka inslag av att skapa det perfekta samhället och en ny förädlad människa – och här kan rashygienen smyga sig in. Den uppträder dessutom inom ett brett ideologiskt spektrum. Som exempel kan nämnas att även Ellen Key stödde det svenska rasbiologiska institutet och beundrade dess skapare Herman Lundborg. Gedin är dock noga med att påpeka att varken Paulsson eller ledande arkitekter som Uno Åhrén och Sven Markelius någonsin uttryckte sig rasistiskt utan tvärt om aktivt tog ställning mot rasism och mot nazismens judeförföljelser.

Den föraktlige Medelson presenteras på utställningen Svea Rike och kontrasteras mot två mänskliga praktexemplar.(Bild ur boken.)

Hans grundläggande poäng är snarare att peka på det totalitära draget hos de troende funktionalisterna. De bars av en absolut övertygelse om att veta bäst. De obildade massorna måste helt enkelt uppfostras för att förstå sitt eget bästa och bibringas den goda smak som nu endast den radikala och bildade eliten förstod sig på. Det är den här attityden som Gedin vill lyfta fram och som han ser genomsyra det moderna projektet i Sverige, när funktionalismen väl blivit ett slags statsideologi. Men han påvisar också hur såväl Paulsson som Åhrén och Markelius efter kriget började markera distans mot just dessa idéer när de såg hur de i praktiken kom att genomföras. Ibland verkar det som om Paulsson snurrade 180 grader, samtidigt som han hela tiden behöll en grundsyn där estetik och sociala sammanhang inte låter sig åtskiljas.

Att Gedin inte är rädd för egna ställningstaganden bidrar till att boken blir rolig att läsa; däremot kan jag störa mig på en del återkommande småkommentar, där han placerar sig på en överdomarnivå och talar om när någon intar en åsikt ”med rätta” eller inte. Han har inte heller något större intresse av att se funktionalismen mot en bakgrund av den bostadsmisär som faktiskt rådde i början av 1900-talet, och längre fram än så, med trångboddhet, opraktiska och mörka lägenheter och usla sanitära förhållanden. Det är trots allt en viktig bakgrund för drömmen om ljusa och rationella planlösningar för alla.

Sigurd Lewerentz affisch till Stockholmutställningen. Det stiliserade vingparet skulle symbolisera friheten men bilden döptes av allmänheten till ”rakkniven”. (Bild ur boken.)

Gregor Paulsson och hans vänner betraktade sig som radikala och i flera fall som socialister. Därför är det också förvånande att Gedin bara nämner Sovjetunionen i förbigående vid några enstaka tillfällen. Som de svenska funktionalisternas främsta inspirationskällor pekar han ut de ideologiskt suspekta Hermann Muthesius och Le Corbusier, och han har säkert rätt i att intresset i första hand riktades mot Tyskland och Frankrike. Men med tanke på de utopiska stadsplaneprojekt som sovjetiska 1920-talsarkitekter utvecklade hade det varit spännande att få veta om detta var något som över huvud taget var bekant för Paulsson och kretsen runt honom. Jag tänker på Kuzmins kollektivhus med dess ned till minsta minut detaljreglerade dagsprogram, Konstantin Melnikovs trädgårdsstad och laboratorier för kollektiviserad sömn, Nikolaj Miljutins socialistiska stadsplan Sotsgorod och på hela den konstruktivistiska rörelsen med modern design av vardagsvaror. Vände man inte alls blickarna österut?

Det finns alltid en risk att den som skriver en biografi förlorar den kritiska distansen till den biograferade. Det kan man inte beskylla Gedin för. Hans inställning till Paulsson är i hög grad ambivalent för inte säga skeptisk och ibland direkt avståndstagande. Han kan beundra hans okuvliga energi men samtidigt peka på hur den slår över i vad som ibland kan framstå som diktatorsfasoner – som när han lyckas ta över Svenska slöjdföreningen och förvandla den till ett organ för den egna ideologin. Det är för övrigt rätt lustigt hur en organisation med detta harmlösa namn blev en arena för den hätska kampen mellan modernism och tradition, där den senare, företrädd av Carl Malmsten, fick se sig slagen. Å andra sidan fick Malmsten sin diskreta hämnd: Gedin noterar lite impertinent hur hans möbler senare minsann återfanns i det Paulssonska professorshemmet.

Restaurang Paradiset. (Bild ur boken.)

Det finns två epoker som jag misstänker mer än andra har satt Sverige-bilden, även internationellt. Den ena är det nationalromantiska 1890-talet där det moderna julfirandet och midsommarfirandet finner sina former och där den svenska naturen med stämningsfulla skogar och sjöar står i centrum. Den andra epoken är just det 1930-tal som initierades av Stockholmsutställningen och där bilden av Sverige som socialt föregångsland grundlades. De här två bilderna tycks vi fortfarande leva med som något slags ideal, men vi uppfattar dem inte längre som ett motsatspar som det står strid mellan. I stället verkar vi se båda som hotade och som något att nostalgiskt blicka tillbaka mot som två förlorade paradis. Stockholmsutställningens stora restaurang hette för övrigt just Paradiset. Men inte långt från den pågick utställningen Svea Rike med dess rasbiologiska avdelning …

Som bok betraktad är När Sverige blev modernt en fröjd. Den är i mjukt band, rikt illustrerad och läckert formgiven av Annika Lyth. Hon har uppenbarligen tagit Gregor Paulssons gamla devis ”vackrare vardagsvara” på kreativt allvar.

 

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree