Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Bok: Magnetisören och andra berättelser av E.T.A. Hoffmann

Bok: Magnetisören och andra berättelser av E.T.A. Hoffmann

Magnetisören och andra berättelser

E.T.A. Hoffmann

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 283 sidor. Har nyss utkommit

 

Förlaget Hastur fortsätter oförtrutet sin utgivning av E.T.A. Hoffmann. Det gör man rätt i. Efter Fröken Scuderi och Det främmande barnet är det nu dags för Magnetisören och andra berättelser, en snygg volym i översättning och med förord av Bodil Zalesky. Den osannolikt mångsidigt begåvade Hoffmann inte bara skrev, tecknade och komponerade, han var dessutom en framgångsrik och rättrådig jurist. Men det är ändå som författare till fantastiska berättelser han gjort sig odödlig. Urvalet i Magnetisören är hämtat ur samlingarna Fantasistycken, Nattstycken och Serapionbröderna, utgivna mellan 1814 och 1821.

Kanske tänker man i första hand på Hoffmann som skräckromantiker, men han var också satiriker och humorist, och han låter lugubra och makabra stämningar växla med feerier, groteska fantasmagorier och betraktelser över drömmarnas väsen. Romantikern Hoffmann kan raljera med upplysningens förnuftsdyrkan, och han driver gärna med knastertorra filistrar. Men han är också en skeptiker som vet att genialiteten kan trå en ödesdiger dödsdans med galenskapen när Djävulen kvintilerar på sin fiol.

Där klassicismen sökte den perfekt avvägda harmonin kunde romantikerna fascineras av avvikelsen och ”defekten”. Det som gav Jenny Linds sopran dess speciella tjusning hade sin grund i en smärre röstskada som gjorde vissa toner lätt beslöjade och förhindrade den absoluta och döda perfektionen. Det visste inte Hoffmann när han skrev ”Rådman Krespel”. Men han hade säkert uppskattat den upplysningen. Den unga Antonie i novellen har en oförliknelig röst som fångar alla som hör henne. Men sången innebär en ansträngning som hotar hennes liv. Att utöva sitt höga konstnärskap blir så, för att citera en sång av Ted Ström, en dans på knivens egg. Som kontrast beskrivs hur den bisarre Krespel är besatt av att samla berömda fioler. Han kan spela på dem, men hans verkliga intresse är att plocka sönder dem för att se vad det är som möjliggör den vackra klangen. Typiskt nog upptäcker han att ett sällsport välljudande instrument rymmer en anomali, en oväntad detalj som bryter mot vedertagen konstruktion. Samme Krespel har också i sann romantisk anda byggt sitt hus helt på känn och utan ritningar – som ett uttryck för hans egen personlighet. Det är regelvidrigt men har en tjuskraft bortom det standardiserade.

Hoffmann älskar också intrikata berättarstrukturer. Några vänner kan samlas för att fördriva en kväll med historier som också kommenteras och diskuteras. Så kan en historia vävas in i en annan, och berättaren kan i sin tur återge vad andra berättat för honom. Historierna bäddas in i varandra och fragment ur brev och dokument citeras. Så drivs berättelsen framåt i underhållande kringelkrokar och spänningen byggs upp.

E.T.A. Hoffmann (1776-1822) tecknad av honom själv.

I förordet till en av novellerna konstateras att den som berättar historien inte gör någon klar gräns mellan sitt inre och sitt yttre liv. Samtidigt hoppas han att även läsaren ska befinna sig i ett ”främmande sagorike”, där fantasin blir verklighet och orsakar ”en och annan feberrysning”. Hoffman fascineras av den oklara gränsen mellan vad som verkligen är och vad som blott synes vara. Ständigt återkommer han till synen och synvillan – och till glasögon, kikare och speglar. I ”Det öde huset” spelar en liten fickspegel en ödesdiger roll, krängd till den arme Theodor av en italiensk marknadskrämare. Man påminner sig hur den sataniske Coppola i ”Sandmannen” får Nathanael att inhandla en kikare som blir hans fördärv. Här kan också noteras att italienare hos Hoffmann har en tendens att dyka upp i djävulska sammanhang, allra påtagligast i ”Äventyr på nyårsnatten”. Här möter vi också det klassiska motivet med en underskön och farligt frestande kvinna som lockar mannen i fördärvet. I samma novell varieras spegelmotivet genom att en man luras att skänka bort sin spegelbild. Så bildar han en pendang till mannen utan skugga i samma historia. Och visst visar sig den senare heta Peter Schlemihl, som Hoffmann alltså lånat från sin gode vän Adelbert von Chamisso och dennes sällsamma berättelse om mannen som sålde sin skugga till Djävulen.

I ”Det öde huset” noterar man att Hoffmann föregriper vad de feministiska litteraturforskarna Gilbert och Gubar kallat ”den galna kvinnan på vinden”. Paradexemplet brukar vara Bertha i Charlotte Brontës Jane Eyre från 1847, men Hoffmanns version är alltså trettio år äldre – och för all del, kvinnan befinner sig inte på vinden, men i alla fall på övervåningen. Samlingens mest utpräglat gotiska berättelse är annars ”Arvegodset”, där vi också får oss en riktig spökhistoria till livs.

I flera av novellerna anknyter Hoffmann till tidens modefluga animal magnetism med dess inslag av hypnos. Det tillåter honom att komma in på frågor om vilka krafter som styr det mänskliga psyket och hur de kan brukas och missbrukas. Uttryckt i moderna termer ger han oss exempel på hur en terapeut kan utnyttja sin makt för att knyta en patient till sig, en relation som lätt blir destruktiv när terapeuten inte själv ser de låga motiv som ytterst driver honom utan tycker sig verka för upphöjda syften. Över huvud taget kan man hos Hoffmann hitta åtskilligt som förebådar den djuppsykologi som runt 1900 skulle växa fram hos Freud och andra. Man kan också notera den utbredda förekomsten av unga överspända män som förälskar sig våldsamt i fel kvinnor. Men Hoffmann vore inte Hoffman om där inte också dök upp en ”helveteshund” – som äter makroner.

Som berättare är Hoffmann själv något av en magnetisör. När den svenske romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterbom 1817 reste till Berlin var ett av målen att möta Hoffmann. Han visade sig skygg, men när Atterbom på plats såg operahuset brinna ner såg han också Hoffmanns magra och eldbestrålade ansikte kika fram ur ett fönster i en byggnad intill. Atterbom verkar både fascinerad och skrämd. Han har drabbats av Hoffmanns magnetiska trollmakt men frågar sig nu oroligt om den beundrade författaren gläntar på dörrar som helst borde förbli stängda. Kan man komma Djävulen nära utan att själv drabbas? Sätter man den mentala hälsan på spel när man fascineras av vansinnets yttringar? Men här var nog den rekorderlige Atterbom oroad i onödan. Så tveka inte att låta er utsättas för den store litteräre magnetisören E.T.A. Hoffmann.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree