CD: Subaqueous Silence med Ayumi Tanaka Trio

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, november 9th, 2021

Ayumi Tanaka Trio: Subaqueous Silence (ECM/Naxos). Speltid: 34’35.

Ayumi Tanaka (piano), Christian Meaas Svendsen (kontrabas), Per Oddvar Johansen (trummor)

Betyg: 

 

Det var väl bara en tidsfråga innan Manfred Eicher på ECM skulle låta Ayumi Tanaka göra ett album i eget namn. Hon har tidigare medverkat på skivor med Thomas Strønen (Time is a Blind Guide och Bayou). Annars har hon spelat med norska Mongrel på Thick of Theaves (Losen Records) och med ensemblen Nakama på album som Before the Storm, Grand Line och Most Intimate (alla på Nakama Records). Var hon än dyker upp noterar man hennes personliga pianospel. Ska man jämföra henne med någon ligger det nära till hands att välja Masabumi Kikuchi. Men Tanaka är mer kompromisslös i sitt utforskande av tystnaden, och även om hon, likt Kikuchi, har en romantisk-melodisk sida är den mer nedtonad.

När hon nu presenteras med egen trio har hon med sig kontrabasisten Christian Meaas Svendsen från Nakama, men Andreas Wildhagen har ersatts av Per Oddvar Johansen på trummor. Nakamas estetik hade omisskännligt japanska drag, och det gäller även nya albumet Subaqueous Silence (”undervattenstystnad”). Inte minst handlar det om intresset för att utforska tystnaden och mellanrummen (det japanska begreppet ma). Precis som tystnaden behövs för att höra ljuden krävs ljuden för att höra tystnaden. Utan tystnad ingen musik. Utan mellanrum inga mönster.

Den klangkänsliga Tanaka växlar mellan mjuka ackord som närmar sig en melodi och kraftfulla anslag, och Svendsen utvinner det mesta som går att utvinna i ljudväg från en kontrabas från höga visslingar till raspanden. Johansens trum- och cymbalspel är förhållandevis diskret och handlar mer om att skapa klang än rytm. Det samlade resultatet kan vara både undflyende och påträngande.

”Endast för förryckta” står det vid den Magiska Teatern i Hermann Hesses Stäppvargen. Kanske en och annan skulle vilja klistra samma varning på detta album. Ändå är Subaqueous Silence lättillgängligare än Tanakas Nakama-album. Den som då ifrågasatte om det verkligen var musik som hördes lär inte göra det denna gång, även om hennes trio inte låter som någon annan trio. Den går sin egen väg i sitt sökande efter ingenting och på sin resa utan mål. Kanske är det denna brist på tydlig färdriktning som gör att man drivs att lyssna på nytt och på nytt. Bristen är ingen brist utan förvandlas till det som lockar och fascinerar. Att söka ingenting är en utmaning för medvetandet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.