Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Subaqueous Silence med Ayumi Tanaka Trio

CD: Subaqueous Silence med Ayumi Tanaka Trio

Ayumi Tanaka Trio: Subaqueous Silence (ECM/Naxos). Speltid: 34’35.

Ayumi Tanaka (piano), Christian Meaas Svendsen (kontrabas), Per Oddvar Johansen (trummor)

Betyg: 

 

Det var väl bara en tidsfråga innan Manfred Eicher på ECM skulle låta Ayumi Tanaka göra ett album i eget namn. Hon har tidigare medverkat på skivor med Thomas Strønen (Time is a Blind Guide och Bayou). Annars har hon spelat med norska Mongrel på Thick of Theaves (Losen Records) och med ensemblen Nakama på album som Before the Storm, Grand Line och Most Intimate (alla på Nakama Records). Var hon än dyker upp noterar man hennes personliga pianospel. Ska man jämföra henne med någon ligger det nära till hands att välja Masabumi Kikuchi. Men Tanaka är mer kompromisslös i sitt utforskande av tystnaden, och även om hon, likt Kikuchi, har en romantisk-melodisk sida är den mer nedtonad.

När hon nu presenteras med egen trio har hon med sig kontrabasisten Christian Meaas Svendsen från Nakama, men Andreas Wildhagen har ersatts av Per Oddvar Johansen på trummor. Nakamas estetik hade omisskännligt japanska drag, och det gäller även nya albumet Subaqueous Silence (”undervattenstystnad”). Inte minst handlar det om intresset för att utforska tystnaden och mellanrummen (det japanska begreppet ma). Precis som tystnaden behövs för att höra ljuden krävs ljuden för att höra tystnaden. Utan tystnad ingen musik. Utan mellanrum inga mönster.

Ayumi Tanaka, Victoria Teater, Oslo 2018. (Photo: Tore Sætre / Wikimedia.)

Den klangkänsliga Tanaka växlar mellan mjuka ackord som närmar sig en melodi och kraftfulla anslag, och Svendsen utvinner det mesta som går att utvinna i ljudväg från en kontrabas från höga visslingar till raspanden. Johansens trum- och cymbalspel är förhållandevis diskret och handlar mer om att skapa klang än rytm. Det samlade resultatet kan vara både undflyende och påträngande.

”Endast för förryckta” står det vid den Magiska Teatern i Hermann Hesses Stäppvargen. Kanske en och annan skulle vilja klistra samma varning på detta album. Ändå är Subaqueous Silence lättillgängligare än Tanakas Nakama-album. Den som då ifrågasatte om det verkligen var musik som hördes lär inte göra det denna gång, även om hennes trio inte låter som någon annan trio. Den går sin egen väg i sitt sökande efter ingenting och på sin resa utan mål. Kanske är det denna brist på tydlig färdriktning som gör att man drivs att lyssna på nytt och på nytt. Bristen är ingen brist utan förvandlas till det som lockar och fascinerar. Att söka ingenting är en utmaning för medvetandet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree