SACD: Den helige Johannes Chrysostomus liturgi av Sergej Rachmaninov
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 12th, 2022
Sergei Rachmaninov: Liturgy of St John Chrysostom (BIS/Naxos). Speltid: 59’26.
Estonian Philharmonic Chamber Choir, Kaspars Putniņš (dirigent)
Betyg:
Före revolutionen 1917 var den rysk-ortodoxa kyrkan så tätt lierad med tsardömet att det var svårt att skilja mellan den andliga och den världsliga makten. Så utsattes också kyrkan för svår förföljelse efter bolsjevikernas seger: biskopar och präster mördades, kyrkor revs eller förföll till lagerlokaler. Nu är vi tillbaka till en situation där den andliga och den världsliga makten åter lever i symbios. Tsar Nikolaj I deklarerade att Ryssland skulle vila på tre grundpelare: autokrati, ortodoxi och ”nationskänsla” (narodnost). Stalin bytte ut ortodoxin mot marxismen-leninismen. Putin har gått tillbaka till soldattsaren Nikolajs triad. Och kyrkan under patriarken Kirill ställer villigt upp, nu senast genom att stötta invasionen av Ukraina som man ser som nödvändig för att hejda det andliga hotet från bögarna i väst.
Men det finns ju också andra traditioner inom rysk-ortodoxin, en tradition av heliga dårar som utmanat makten och av en världsfrånvänd fromhet bortom alla yttre insignier. Och den liturgiska musiken rymmer en rad enastående verk. För en del av dem svarar Sergej Rachmaninov. Finska Ondine har under senare år spelat in två av dem med Lettiska Radiokören under Sigvards Kļava, bland annat den timslånga Den helige Johannes Chrysostomus liturgi. Nu får de konkurrens från grannlandet när Estniska Filharmoniska Kammarkören tagit sig an samma verk för BIS’ räkning. Men dirigenten har man hämtat från Lettland: Kaspars Putniņš.
Liksom Rachmaninovs lika stort anlagda, och än mäktigare, Vigilia är det ett oerhört vackert verk där mäktiga, himlasträvande körklanger avlöser stilla kontemplativa viskande böner. Man behöver sannerligen inte vara rysk-ortodox, eller ens troende, för att drabbas av den här musiken. Den är tänkt att fungera såväl kyrkligt som konsertant. Men efter urpremiären 1910 rynkade de kyrkliga auktoriteterna på näsan, klagade över Rachmaninovs ”modernistiska anda” och vägrade att tillåta musiken i liturgiska sammanhang. Jag misstänker att få idag skulle få ett ord som ”modernistisk” i tankarna, men man får se det i relation till den liturgiska musikens åldriga traditioner.
Att välja mellan den lettiska och den estniska kören är inte lätt. Men den nya inspelningen har ett aningen bättre ljud.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Apropå rysk sakral musik påminner jag gärna om dessa nya inspelningar: Aleksandr Gretjaninovs Vigilia och Aleksandr Kastalskijs Rekviem.
