Konst: Förfalskad konst. Sveriges enda konstpolis berättar

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, april 16th, 2022

Förfalskad konst. Sveriges enda konstpolis berättar

Peter Lloyd & Leone Milton

Förord Ernst Billgren

Lind & Co. 211 sid.

—

Peter Lloyd är Sveriges enda polis som på heltid arbetar med ”Förfalskad konst”, vilket också är titeln på den bok han nu kommer med där han berättar om sina erfarenheter.

Låt mig genast säga att det är en bok jag läst med nöje. Så har också ämnet  fascinerat mig ända sedan jag i början av 1980-talet bevakade en rättegång med den flitiga ”Ölandsförfalskaren” Sven Truedsson, som förövrigt får ett eget kapitel i boken.

Peter Lloyd har tagit skrivhjälp av ett proffs, Leone Milton, och berättelsen flyter på med fart.

Och plockar också hem många av de underhållande poänger som ämnet inbjuder till. För så är det med konstförfalskningar. Det är historier om hur samvetslösa skojare lurar skjortan av aningslösa konstköpare. Men också om konstexperter som ivrigt intygar att tavlor är äkta som senare visar sig vara falska.

I ett historiskt avsnitt i boken plockar man fram just en sådan expert: Abraham Bredius, expert på Johannes Vermeer (1632-1675). När det 1937 dök upp en tidigare okänd målning av Vermeer var han övertygad om att den var äkta. Och det skulle komma fram fler tidigare okända Vermeertavlor.

Han van Meegeren hette den skickliga förfalskaren. Efter Andra världskriget anklagades han för att ha fraterniserat med fienden och ha sålt en tavla ur det nederländska kulturarvet (Vermeer) till nazisterna. Hermann Göring ska ha betalat 100 miljoner i dagens penningvärde för ”Kristus och äktenskapsförbryterskan”. Göring hade förövrigt för vana att konfiskera konst han ville komma åt. Att han betalade för detta verk var närmast ett undantag.

Han van Meegeren greps för just detta att han samarbetat med nazisterna. Den folkliga vreden mot honom var stor. Men innan domen hunnit falla spelade Han van Meegeren ut ett helt oväntat trumfkort.

– Den där tavlan har jag själv målat. För att bevisa sin oskuld erbjöd han sig att måla ytterligare en Vermeer-tavla under rättens överinseende. Nazimedlöparen förvandlades till folkhjälte som lurat på nazisterna förfalskad konst.

Äkthetsintyg från välrenommerade konstexperter används ibland för att visa att en tavla är äkta. Men här bör konstköparen vara på sin vakt. Direkt falska intyg av olika slag finns det gått om. I en egen liga spelade under flera år två personer med högsta tänkbara status i konstvärlden. Den ene var den finske konsthistorikern och konstkritikern Bertel Hintze, under 40 år intendent vid Helsingfors konsthall. Den andre var Gustaf Jaensson, svensk hovkonservator vid Nationalmuseum, som bland mycket annat varit med och restaurerat Rembrandts ”Batavernas trohetsed”. Han hade också som expert hjälpt polisen att avslöja en förfalskarhärva på 40-talet.

Dessa två högt betrodda konstexperter har beskrivits som dubbelnaturer. De samarbetade med ”Sällskapet konstvännerna”, Sveriges största konstförfalskarliga. Svensk och finsk konst var de försiktiga med, men utländska mästare som Matisse och Chagall gav de glatt äkthetsintyg.

Albin Amelin, Bengt Lindström, Olle Olsson-Hagalund och Madeleine Pyk är några av de konstnärer som blivit förfalskade och tas upp i boken.

Under en tjänstgöring vid generalkonsulatet i Sankt Petersburg i början av 2000-talet blev Peter Lloyd på allvar intresserad konst. Och förfalskningar, det sistnämnda intresset delade han med den ryska maffian. Han ger några intressanta beskrivningar av den kriminella konsthandeln som bars upp av nyrika ryssar som ville investera i nationalistiska målningar.

Ett par kapitel handlar om den norske, notoriske konstskojaren Trond. Han var bland mycket annat också inblandad i en stor konstförfalskningshärva i Finland som 2015 gav honom ett sju månaders fängelsestraff.

Peter Lloyd ger en mycket underhållande beskrivning av hur han kallar Trond till ett förhör: ”När han kom in i förhörsrummet tog han det direkt i besittning. Han var så oerhört trevlig och vältalig att jag liksom sögs in i hans värld och nästan helt glömde bort varför han var där /…/ Att möta Trond var en nyttig erfarenhet för mig. En konstbluffare av Tronds kaliber kan lura byxorna av vem som helst”.

Boken inleds med ett förord av konstnären Ernst Billgren som på ett underfundigt sätt diskuterar förfalskningsbegreppet. Han berättar också den sedelärande berättelsen om när han ringer till ett auktionshus som saluför en förfalskad älgtavla, som de påstår han ska ha gjort. ”Damen i luren försöker övertyga mig om att det visst var jag som hade målat den. Det var först när jag påpekade att jag bara var två år gammal när den tydligt daterade älgen målades som hon till slut gav med sig; tron på förfalskningar är en kraftfull drivkraft. Hur många personer har inte genom historien blivit botade av falska helgonreliker.”

Peter Lloyd avslutar sin berättelse med goda råd till konstköparna när det gäller förfalskningar. Ja, hela boken är på sitt sätt en samling goda råd till den konstintresserade amatören som tror att det går att göra ett penningmässigt klipp när en Trondfigur dyker upp. Det gör det garanterat inte.

Lloyd har också bekymrade funderingar om huruvida hans tjänst med specialinriktning på just konstrelaterade brott, kommer att få finnas kvar när han går i pension.

Med tanke på att den illegala konstmarknaden – också i Sverige – omsätter oerhört stora belopp, torde det vara en minimal utgift att vårt land håller sig med en konstpolis som kan bevara och utveckla kunnandet på ett brottsområde som med all säkerhet kommer att expandera.

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren.

 

 

Ytterligare en artikel i ämnet finns på:

http://www.kulturdelen.com/2019/04/18/konst-akta-och-oakta-forfalskningar/