Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » SACD: Symfoni nr 15 och violakonsert av Allan Pettersson

SACD: Symfoni nr 15 och violakonsert av Allan Pettersson

Allan Pettersson: Symphony No. 15; Viola Concerto* (BIS/Naxos). Speltid: 67’37.
Ellen Nisbeth (viola)*, Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg: 

Allan Petterssons tidiga och sena symfonier har väl aldrig fått riktigt samma genomslag som nummer 5–9. Det betyder ingalunda att de skulle sakna intresse. Det visar inte minst Christian Lindbergs nya inspelningar med Norrköpings symfoniker av symfonierna 12, 13, 14 och 16. Nu är det dags för den femtonde symfonin från 1978. Leif Segerstams tolkning från 1993, med samma orkester och för samma bolag (BIS), är på drygt 32 minuter medan Lindberg klockar in på knappt 36 minuter. Jag kan inte säga att det ena fungerar bättre än det andra.

Det rör sig om en dramatisk symfoni fylld av våldsam energi. Men jag uppfattar inte att den karaktäriseras av den vånda och kamp som man ofta förknippar med Pettersson. Visst känner man igen pendlingen mellan oro och ro, och här finns de typiska oaserna av melodisk sång. Men annars slås jag av symfonins framstormande, nästan triumfatoriska, karaktär – en betvingande och segerviss övertygelse om musikens kraft. Instrumentationen är rikt varierad med allt från klockspel och stråksång till morrande tromboner och trummor.

Precis som i den stora 2:a violinkonserten från 1978 skiljer sig violakonserten från den traditionella konsertformen, där solisten i tre satser får glänsa. Båda verken är gjutna i ett enda block och solisten, som knappt får ta någon paus, framstår som en mer eller mindre integrerad del av orkesterkollektivet. Ändå är inte konserten för viola lika symfonisk som den för violin och letar sig inte heller fram till ett sådant där trösterikt, försonande och utslocknande ”Pettersson-slut”; snarare huggs den av.

Konserten är det sista Pettersson skrev och den blev känd först två år efter hans död 1980. Enligt skivkommentaren tyder mycket på att han inte hann göra en sista översyn av partituret, men det är inte något man tänker på när man hör musiken. BIS spelade in konserten redan för 32 år sedan, då med Nobuko Imai som solist till Malmö symfoniorkester under Lev Markiz. På den nu aktuella inspelningen är det Ellen Nisbeth som greppar stråken. Hon har en fylligare och klangrikare ton än Imai, och Lindberg bidrar med en intensivare tolkning av orkestersatsen än sin föregånare. Dessutom karaktäriseras ljudbild av en större närvaro. Som ”bonus” spelar Nisbeth även Fantasie pour alto seul, ett kort och tidigt (1936) solostycke för altfiol.

Lindbergs stora Pettersson-satsning firar triumf efter triumf. Närmast i tur tycks vara den 8:e symfonin. Det är något att se fram mot

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion. 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree