Bok: Mitt älskade land av Jelena Kostiutjenko
Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, december 16th, 2023Mitt älskade land
Jelena Kostiutjenko
Översättare: Ola Wallin
Erzats förlag. 458 sidor. Har utkommit.
Mitt älskade land har Jelena Kostiutjenko kallat sin bok om Ryssland under Putin. Först kanske man tror att titeln är ironisk, men sedan inser man att det är just därför att hon älskar sitt land som hon är förtvivlad över dess tillstånd och hur dess medborgare, som snarare är att beteckna som undersåtar, tvingas leva. ”Ja, jag älskar mitt folk”, säger hon i en intervju och fortsätter: ”Jag har mött så många olika personer under mitt arbete som journalist, jag har sett fruktansvärda saker men också mycket skönhet i Ryssland.” Och nu har regimen, som hon uttrycker det, tagit hennes älskade Ryssland ifrån henne henne och hon kan inte längre återvända till sitt land och sin familj.
Kostiutjenko var under många år reporter på Novaja Gazeta, en tidning som envist hävdade sitt oberoende och som just därför tvingades upphöra med sin verksamhet i hemlandet. Redan i mars 2022 slutade den utkomma som en följd av den ökade statliga censuren efter invasionen av Ukraina, och den 5 september drogs dess utgivningsbevis in. Men att det även dessförinnan var förenat med livsfara att bedriva samhällskritisk journalistik visar det faktum att inte mindre än sju av tidningens medarbetare, däribland Anna Politkovskaja, blev mördade. Kostiutjenko hade mycket väl kunnat bli den åttonde men överlevde vad som sannolikt var ett försök att förgifta henne på ett tåg i Tyskland förra året. Inte ens ryssar i exil går säkra för FSB.
Det var Politkovskajas artiklar som öppnade ögonen på den unga Kostiutjenko och fick henne att förstå att verkligheten var annorlunda än den som presenterades i officiella medier och som förmedlades av vuxna i hennes närhet. Så väcktes hennes beslut att bli journalist, en riktig journalist och inte en maktens megafon. Som mycket ung fick hon plats på Novaja Gazeta, där hon tidvis mer eller mindre bodde på redaktionen, ständigt beredd att kasta sig ut på uppdrag. Hon citerar talesättet att Moskva inte är Ryssland och Ryssland inte är Moskva och beger sig gärna ut i provinserna, där livet levs annorlunda än i metropolen. För en svensk läsare ligger kan det ligga nära till hands att jämföra henne med DN:s reporter Anna-Lena Laurén.
Reportagen har tidigare varit publicerade i Novaja Gazeta men anpassats för bokutgåvan. Så har alla fått en personligt hållen introduktion, där Kostiutjenko ser tillbaka på sitt eget liv från barndomen till idag. Just det har hon senare beskrivit som bland det svåraste hon gjort: ”Jag blev journalist för att få betrakta andra och slippa betrakta mig själv. Jag grävde djupt i mina minnen och gillade inte vad jag hittade.” Men det fungerar bra och ger boken en extra dimension. Kostiutjenko är alltså inte rädd för att vara personlig, inte heller i reportagen, men det personliga har inget egenvärde. Det finns där för att vi ska förstå under vilka villkor texterna kommit till och för att poängtera att hon själv är en del av det samhälle hon skildrar. När en taxifärd på landsbygden tycks på väg att sluta med en våldtäkt ger det också en föreställning om kvinnlig utsatthet, och texten får inleda ett reportage om en bordell vid en landsväg.
Hon söker upp människor i småstäder som Gud, staten och kapitalet glömt och trakter där staten och kapitalet sitter i samma båt. I nordliga Norilsk möter hon ursprungsbefolkningen ngaganaserna, som berövats sin traditionella rennäring och där självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna. Deras land behärskas idag av ett nickelkombinat som ägnar sig åt en lika sanslös som samvetslös miljöförstöring, där hela floder dött efter utsläpp av dieselolja och där gasen från kopparverket lägger sig som ett lock över staden: ”Man börjar hosta, men hostan ger ingen lindring – svaveldioxiden är redan nere i lungorna.” Men alla är beroende av företaget, och myndigheter och polis går dess ärenden.
Jelena Kostiutjenko
Hon följer polisarbetet i en ytterförort till Moskva. Korruptionen är total och alla har extraknäck därför att man inte ens kan försörja sig på mutorna. Hon tar sig till en kosackby där ett äldre homosexuellt par mördats efter att länge ha trakasserats. Ingen hon intervjuar vill ha med sitt namn i tidningen: ”Men det som de egentligen skäms för och vill dölja är inte att gamlingarna trakasserades eller mördades, utan att det över huvud taget bodde »såna där« i deras stanitsa, på deras gata.” Vem som är mördaren förblir oklart och ungdomarna i byn säger att de inte själva kände till bögarna; i så fall skulle de själva klått upp dem. En tid bor hon på en institution som tar hand om, eller snarare förvarar, personer med funktionsvariationer, och med tanke på hur de betraktas och behandlas konstaterar hon att fascismen redan är här, och när sedan raketerna börjar regna över Kiev återkommer hon till ”det faktum att det är vi som är fascisterna.”
Men den uppfattningen är det långt ifrån alla som delar. Kostiutjenkos mamma, som inte ens röstat på Putin, sväljer med hull och hår allt som trumpetas ut i den statliga teven; för henne är det självklart att Ukraina måste ”avnazifieras” och åter bli en del av Ryssland. Så kommer kriget även att utmana familje- och vänskapsrelationer.
Det är ingen uppmuntrande bild av Ryssland som växer fram. Livet präglas i hög grad av fattigdom, våld och fylleri. Korruption och hopplöshet går hand i hand. Maktmissbruk tas för givet och finns överallt och på alla nivåer. Alla förväntas att tiga och anpassa sig. I Ryssland är anständighet, skriver Kostiutjenko, ”inte synonymt med moral, det är snarare dess motsats”. En anständig människa följer den rådande ordningen och ställer inte till bevär genom att hävda sin rätt. Så har ett orwellskt nyspråk etablerats.
Man slås av att så få pekar ut ett orättfärdigt samhällssystem som grunden till sina omöjliga liv. Snarare känner man sig förpassad till Dostojevskijs värld och en syn på lidandet som i någon mening oupplösligt förenat med att vara människa och ryss. Kostiutjenko reagerar på passiviteten hos många, men hon dömer inte. Hon registrerar och redovisar – som när hon noterar ikonerna på landsvägsbordellens väggar och konstaterar att alla de prostituerade är vidskepliga: ”Kvinnorna här tror att världen styrs av osynliga krafter som ligger bortom all mänsklig kontroll. Kanske är det bara på det viset man kan överleva här.”
Det är alltså Putins Ryssland före kriget mot Ukraina som Kostiutjenko beskriver. Men hon återkommer också flera gånger till tiden närmast efter Sovjetunionens fall och den genomgripande samhällsomvandling som då ägde rum. Under kommunisttiden hade en nidbild av västerländsk kapitalism målats upp, och nu var det den nidbilden man realiserade. Det innebar att skrupelfria aktörer kunde lägga grunden till de enorma förmögenheter som vi förknippar med de ryska oligarkerna – medan andra såg sina små besparingar gå upp i rök.
En del av Putins popularitet kan säkert förstås som en reaktion på det kaos och de försämrade levnadsvillkor som många upplevde under 1990-talet. Däremot berör inte Kostitjenko så mycket den utbredda och gnagande känslan av att inte längre leva i ett stort och mäktigt land, en känsla som ständigt återkommer i Svetlana Aleksijevtjs Tiden second hand. Men man anar den hos Kostitjenkos mamma. Imperiets fall ses som en personlig förlust; upplevelsen av att inte längre vara en del av ett stort och mäktigt och fruktat land tycks gnaga själen som en personlig oförrätt. Den känslan har Putin skickligt spelat på i sin ambition att, till bokstavligen varje pris, ”make Russia great again”.
För den som tror att allt ordnar sig bara man blir av med Putin är Mitt älskade land ingen uppmuntrande läsning. Även om Kostiutjenko inte skriver det rent ut anar man att hon anser att det krävs en omfattande och smärtsam självprövning, även på folklig nivå och hos den enskilda individen. Men för att en sådan ens ska bli möjlig måste Ryssland först, har hon sagt i en intervju, förlora kriget mot Ukraina. Hon har inte gett upp sitt land, även om situationen framstår som förtvivlad. Över allt har hon trots allt träffat människor som inger hopp och som får representera det Ryssland som hon trots allt älskar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
