Poesi: O skog! av Ksenija Nekrasova

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized tisdag, maj 13th, 2025

O skog! och andra dikter

Ksenija Nekrasova

Översättning och kommentarer: Alan Asaid

Pamphilus. 52 sidor. Har utkommit.

 

Anna Achmatova sa sig endast ha träffat två kvinnor som kunde betraktas som sanna poeter. Den ena var naturligtvis Marina Tsvetajeva. Den andra var Ksenija Nekrasova. Till skillnad från Tsvetajeva är hon föga känd, i Sverige väl totalt okänd. Faktum är att hon inte nämns i Victor Terras omfångsrika A History of Russian Literature, inte ens i Catriona Kellys A History of Russian Women’s Writing 1820–1992. Hon förekommer inte heller i Nadezjda Mandelstams memoarer eller i Lidia Tjukovskajas Anteckningar om Anna Achmatova som täcker tiden 1938–1941. Achmatova och Nekrasova träffades i alla fall i Tasjkent dit båda evakuerats efter att Hitler angripit Sovjetunionen, och i ett annat sammanhang har Tjukovskaja gett ett snabbporträtt av Nekrasova. Där beskriver hon henne som begåvad men slug och obehaglig och hävdar att det bakom hennes barnsliga direkthet dolde sig en myckenhet list och koketteri. Men det är inte omöjligt att Tjukovskaja i Nekrasova såg ett hot mot den egna relationen till Achmatova som hon ibland lite svartsjukt bevakade.

På många sätt tycks Nekrasova ha varit en undflyende gestalt. Tidigt övergiven av sina föräldrar växte hon upp på ett statligt barnhem, och det cirkulerade osannolika historier om att hon skulle vara barn till tsaren eller Rasputin eller, för den delen, till poeterna Jelena Guro och Velimir Chlebnikov. Fattig och ofta hemlös var hon beroende av vänner, och författarförbundet vägrade henne medlemskap med motiveringen att hennes dikter var naiva, fåniga och alltför västerländska. Det spreds rykten att hon var galen. Poeten Nikolaj Asejev konstaterade nästan uppgivet att: ”Vi väntade så länge på att en poet som hon skulle träda fram, och när hon gjorde det placerade vi varje hinder vi kunde finna i hennes väg.”

Ksenija Nekrasovas efternamn kan tyckas poetiskt förpliktigande; Nekrasov var en av de stora och mest populära ryska 1800-diktarna, känd bland annat för att angripa oarter i det ryska samhället. Men Nekrasova är av annat virke och levde tämligen obemärkt fram till sin död 1958; den uppmärksamhet som kommit henne till del är i hög grad postum.

O skog! har Alan Asaid kallat det häfte med vilket han nu presenterar henne på svenska med ett urval dikter och ett, med tanke på hur okänd hon är, välbehövligt efterord. Där framgår bland annat att hon – likt Zamjatin, Bulgakov, Mandelstam och andra – i ett brev vände sig direkt till Stalin för att skildra sin omöjliga situation och be om hjälp. Den tycks inte ha kommit.

Som poet står hon naturen, och kosmos, närmare än det samhälle där hon var en udda och främmande fågel som sjöng efter egen näbb; minst av allt var hon någon ”själens ingenjör” i Stalins mening. I sin omedelbara och sinnliga, i positiv mening barnsliga, förbundenhet med världen kan hon stå den underbara Jelena Guro nära: ”Himlen sköljde jag i ån / och fäste den till tork / på en nygjord basttråd.” I andra dikter finns ett drag av den tidiga Achmatova, som här: ”Konturlös anades fiolen, / diffus som blodets puls, / en ordlös flykt från jorden. / Och äpplen föll / med dova slag i gräset. / Och skarpt / skrek plötsligt / fåglarna i slummern.” Men först och främst är hon sin egen, och nog förtjänar hon att ha lyfts fram ur skuggorna.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.